Om man skulle göra en BMI-analys av dvärgarna i Disney-filmen om Snövit, så finns det en hel del att säga om Klokers hälsoprofil, han har garanterat ett BMI över 25, troligen över 30. Toker skulle däremot klara testet utmärkt i dag, han lägger in en hel del rörelsemoment i livet och äter dessutom en väl avvägd kost.

Filmen producerades mitt under den amerikanska depressionen 1937. Då var fortfarande en smal kroppsbyggnad tecken på klenhet och ohälsa, kanske hade Toker TBC, i vilket fall led killen uppenbart av brist på mat och var lite nervig. Den kloke såg till att det stod god och närande mat på bordet. Han levde ett förnuftigt, tryggt och gemytligt liv.

I dag är idealen omvända, men tekniken att avläsa mentala egenskaper genom kroppens utseende är lika förhärskande i dag som i 30-talets animerade fiktion. Den kloke är smal, den dumme är fet, enligt samtidens stigmatisering. Och utvecklingen anses inte bara vara en individuell angelägenhet, tvärtom, de feta utgör ett stort samhällsproblem. Ja, tjockisarna är en ”tickande bomb” i Sverige, lyder varningarna.

Det är nu det börjar bli farligt. För vad ska vi göra med alla dessa olydiga tjockisar, som smäller i sig gräddtårtor och chips, trots att vi har sagt åt dem på skarpen? Man får ta i med de så kallade hårdhandskarna. Samhällsproblem och tickande bomber måste föranleda kraftfulla åtgärder. Annars får vi andra, vi som är så kloka och smala, betala de enorma kostnader som detta växande köttberg belastar oss med. Tjocka människor förstör allas vår självbild av ett svenskt kraftfullt folk och de måste genast skärpa sig och bli lite ”renare” och sluta äta så mycket skräp. Inte för sin egen skull, utan för att vi inte kan ha tickande bomber som rullar runt som feta klot och skapar allmänfarlig vårdslöshet på gator och torg, i skolor och på arbetsplatser. Som ni märker är vi redan på det sluttande planet.

Kroppsdyrkan har rötter i antikens Grekland, men där handlade det om förhärligande av den individuella kraften. När kroppstemat sedan plockades upp av olika totalitära ideologier under 1800-1900-talen fick det stå som en kollektiv egenskap. Särskilt tydligt märks det i fascismens dyrkan av den starka kroppen, i nazismens förhärligande av den germanska rasen och i kommunismens idealisering av den kroppsarbetande arbetarklassen. Dessa ideologier försåg kollektiv med uppenbart individuella, kroppsliga egenskaper. Underförstått: andra, svagare människor var mindre värda.

I dag nedvärderas en hel nation, USA, därför att en viss andel av människorna där är tjockare än i Europa. Amerikanerna och allt amerikanskt får därför stå som vår symbol för det osunda och vidriga – något som vi lite ”renare” och ”klokare” européer inte hemfaller åt. Att det då uppträder fler tjocka människor även i det förfinade Europa blir därför en plump i den kollektiva självbilden, en oönskad utveckling som anses äcklig och framför allt dyr, ett köttberg som kostar enorma pengar för att citera svenska finansministern.

De tjocka människorna blir alltså några lägre stående varelser, som vi kan lägga all skuld och synd på. Praktiskt, javisst, men farligt.

Nu saknas inte heller grund för påståendet om ohälsa och övervikt. Naturligtvis finns mängder av fakta och forskning som talar sitt tydliga språk: det är otvivelaktigt så att fetma har samband med fler så kallade välfärdssjukdomar och för tidig död. Men detta måste först och främst vara en angelägenhet för den enskilde människan och hennes närmaste.

Jag menar att det ligger en stor fara i att betrakta feta som tickande bomber som vi ska ”desarmera”. Mobbningskampanjen är redan här. Inte minst de tjocka själva tar på sig denna skuld, de beklagar sina usliga kroppar och känner sig mindervärdiga, eftersom de anses fula och ligger samhället till last.

Det är dags att dra en gräns mot folkhälsofascismen. Informera gärna om vad som är bra för kroppen, satsa resurser och stöd på att hjälpa alla människor som vill skapa ett bättre liv, både till kropp och själ. Men sätt stopp för nedvärderingen av feta människor. Vi har faktiskt inte något att göra med hur andra ser ut, om de har svart hår, stora näsor, små fötter eller tjocka magar. Det är en mänsklig rättighet att få ha den kropp man har. Ja, det är till och med en mänsklig rättighet att få vara tjock.

Marika Ehrenkrona