Annons

Annons

Riksbanken på allt halare is

"Det är obegripligt att Riksbanken kan tro på sin egen möjlighet till måluppfyllelse och pratet om att höja räntan i detta läge ter sig som en nattmösseprodukt."  Det skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. Har du synpunkter på Pers krönika? Skicka gärna ett mejl! Adressen är: per.lindvall@realtidmedia.se

”Trots extremåtgärder som minusränta, obligationsköp, samt svag valuta och arbetskraftsbrist i många sektorer lyckas inte Riksbanken skapa en inflationstakt som varaktigt kan ligga runt målet på 2 procent. Penningpolitiken fungerar inte.”. Så skrev Realtid för ett år sedan. Det är som meddelandet på den gamla skoltavlan – Låt stå! Det gäller fortfarande.

Att inflationstakten, mätt som KPIF, steg till 1,7 procent i november i år, från 1,6 i oktober, gör inte att Riksbanken på något sätt skulle vara hemma. Tvärtom har Riksbanken starkare makter emot sig nu än för ett år sedan. Inflationsförväntningarna har snarast sjunkit och konjunkturen är i avmattning. 

Beakta bara arbetsgivarnas utspel inför lönerörelsen där de anser att industrifackens utspel på 3-procentiga löneökningar är ”helt orealistiska”. Och då hävdar Svenskt Näringsliv med emfas att ”märket”, ska hållas. Det vill säga att industrin måste vara löneledande, så löneutvecklingen i andra sektorer ska vara lägre. 

Annons

Annons

Konjunkturinstitutets bedömning i sin lönebildningsrapport som kom för ett par månader sedan är att en löneökningstakt på 3,5 procent är förenlig med att inflationsmålet nås. Med ett utfall på löneökningarna på under 3 procent så blir det väldigt svårt att nå 2-procentsmålet. Detta då vi trots allt ändå har en positiv produktivitetsutveckling, i synnerhet i industrin. Med tanke på att konjunkturen är i avmattande och ”ingen dager synes än” för något slags vändning. Tvärtom, liksom att de flesta av de tidigare ”överhettade” sektorerna har svalnat betänkligt så har fackens redan svaga position urholkats ytterligare. För om facken inte kunde rida på det stigande resursutnyttjandet och den sjunkande arbetslöshet som vi hade fram till 2018 så är det svårt att se att deras förhandlingsposition skulle vara bättre nu.  De samlade löneökningarna har ju sedan 2014 inte varit över 2,5-procentsstrecket, inklusive en närmast minimal löneglidning. Och inflationen har som vi vet varit långt från målet. 

Att facken inom offentlig sektor, inte minst Kommunal, går ut med tuffare lönekrav lär bli svåra att få igenom. Kommunernas och regionernas balanskrav, samtidigt som skatteintäkterna mattas och utgifter som socialbidrag kan förväntas öka med en sämre konjunktur ger inget vidare utrymme.

Och lönebildningen är en mycket viktig ingrediens i inflationstårtan. Löneandelen av landets förädlingsvärde, BNP, är ju trots allt 65 procent. Så utan att lönerna lyfter mer så är det svårt att få upp nominell BNP och inflation. 

Med en svagare konjunktur och en bostadsmarknad som är fortsatt svajig så mattas också en annan viktig men lite förbisedd kraft. Ekonomen Milton Fridman hävdade ju att förändringar i penningmängden var det som bestämde inflationstakten, kreditbildningen och därmed penningmängdsökningen i ekonomin. Med stigande arbetslöshet och ökad osäkerhet går det knappast att utesluta att både bostadspriserna faller igen, vilket bör leda till ett ökat sparande, och frivilliga amorteringar, ”dödande av pengar” i en nedåtriktad spiral. Med tanke på de uppskruvade priserna och bruttobelåningen i Sverige så kan ett nytt jämviktsläge hamna ganska långt ner. Det är ingen vacker utveckling, där en deflationsprocess kan bli självförstärkande.

Men det är inte bara detta. Kronan har under den senaste tiden förstärkts påtagligt. Riksbankens prat om att ”normalisera” räntan har sannolikt bidragit till detta. Fullföljer Riksbanken den linjen så kan den utvecklingen accelerera. Sverige har trots allt fortfarande ett stort bytesbalansöverskott, där fordringar på omvärlden har byggts upp över tid. Att vår ränta har legat lägre än omvärlden, där storföretagen är de som har fått uppleva minusräntan på riktigt, samtidigt som kronan har försvagats har ju gjort det rationellt för exportsektorn att parkera sin överskottslikviditet i exempelvis dollar. Om eller när dessa valutarelationer ändras så kan det tippa över så att kronan stiger ytterligare. Och därmed blir det ytterligare motvind för inflationen

Det är obegripligt att Riksbanken kan tro på sin egen möjlighet till måluppfyllelse och pratet om att höja räntan i detta läge ter sig som en nattmösseprodukt. Men Riksbanksdirektionen har målat in sig i ett hörn. Att erkänna att man är tandlös, och som den nya ECB-chefen Christine Lagarde säga att penningpolitiken inte kan klara allt utan att det behövs en mer offensiv finanspolitik, finns inte. Att en enkel radskrivare i tio år tid, minst, likt en bandhund har skallat att det svenska överskottsmålet är ”hål i huvudet”, inte minst om vi ska få något som kan likna inflationstryck i den svenska ekonomin tycks ju inte hjälpa.

Fotnot: Nästa penningpolitiska besked publiceras den 19 december.

 

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna