Annons

Annons

download.jpg

Enligt Per Lindvall är Riksbankens verktyg för att få upp inflationen nästan funktionsodugligt.
Enligt Per Lindvall är Riksbankens verktyg för att få upp inflationen nästan funktionsodugligt.

Den verktygslösa Riksbanken

Riksbanken lyckas inte skapa en inflationstakt som varaktigt kan ligga runt målet på 2 procent. Trots extremåtgärder som minusränta, obligationsköp, samt faktorer som svag valuta och arbetskraftsbrist i många sektorer. Penningpolitiken fungerar helt enkelt inte, skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. Har du synpunkter på Pers krönika? Skicka gärna ett mejl! Adressen är: per.lindvall@realtidmedia.se

I onsdags kom SCB med inflationsstatistik. Konsumentprisindex landade på exakt 2,0. Samma mått men med fast ränta, vilket är Riksbankens målvariabel, landade på 2,1. En ögonblicksbild skulle kunna visa glädjescener med en snygg målgång på Riksbanken. Problemet är bara att Riksbankens mål, liksom poängen med det, ständigt ska flyttas fram. Det är det framtida utfallet hand i hand med förväntningarna som är avgörande för måluppfyllelsen.

Och poängen med inflation? Jo, en viss inflation behövs för att relativpriser ska kunna anpassa sig smidigt efter utbud och efterfrågan. Det gäller särskilt de trögrörliga men för ekonomin avgörande lönekostnaderna.

I tisdags släckte SCB flera lampor på Riksbanken. Den svenska tillväxten sjönk med 0,2 procent under det tredje kvartalet. Privatkonsumtionen minskade med hela 1,1 procent, vilket senast överträffades av det fjärde kvartalet 2008, då världen tycktes gå mot kollaps.

Annons

Annons

Möjligheterna för Riksbanken att nå målet håller på att slås i spillror; Bostadsinvesteringarna sjunker snabbt, det är en hel del blinkande röda lampor runt de heta digitala näringarna (i Stockholm har den sektorn kylts av påtagligt under hela året), bilförsäljningen sjunker (se upp Volvo) och som grädden på moset har vi en avsvalnande internationell konjunktur. Ska vi vara ärliga så har Riksbanken knappt ens nått målet. Den underliggande inflationen, rensat för energipriser, har knappt varit över 2 procent på tio år och låg nu på 1,4 procent.

Slutsatsen blir att Riksbankens verktyg för att få upp inflationen är nästan funktionsodugligt och till vissa delar skadligt om inflationen har fastnat på mycket låg nivå. Det är ingen ny kunskap. Den brittiske ekonomen John M Keynes insåg detta redan på 30-talet.

Förklaringen är då som nu att den ökade penningmängden, som de låga räntorna pressar fram, inte cirkulerar i den reala ekonomin. Det vill säga – den används inte för att efterfråga varor och tjänster, utan den cirkulerar bara i form av byten av olika värdepapper.

I dagens Sverige skapas nästan alla pengar när bankerna ger ut ett lån – när du lånar skapas både en fordran på och en skuld till banken. Dessa lån används oftast för att investera i bostäder, vilket skapat diskussionen om hushållens höga skuldsättning. Men diskussionen borde än mer handla om vad som händer med fordringarna, inlåningen i banken, för det är dess cirkulation som är så klen. Detsamma gäller de pengar, sin egen inlåning, som Riksbanken ”skapat” genom att köpa statsobligationer för 340 miljarder kronor. Uppenbarligen hamnar även denna nytryckta ”cash” hos aktörer som inte är så intresserade av att gå till frisören eller laga avgassystemet på bilen, utan nöjer sig med att växla dem mot andra värdepapper.

Minusräntan har heller ingen effekt på penningcirkulationen annat än att exportföretagen mer än ogärna plockar hem sina utlandsvinster. (Hushållen drabbas ju inte eftersom bankerna inte vågar gå under noll på deras inlåning.) Varför ska denna likviditet ligga på konton som ger negativ ränta? Med vårt stora bytesbalansöverskott borde kronan egentligen stärkas över tid, när exportvinsterna växlas in till kronor. Det intresset har varit lågt ända sedan vi började ha vårt stora överskott efter kronans stora fall ett par år in på 90-talet, med minusräntor har det varit obefintligt. Det borde vara den viktigaste anledningen till kronförsvagningen.

Om Riksbanken skippar minusräntan torde det leda till att kronan stärks påtagligt. Allt annat lika kommer inflationen att falla. Backar vi upp det med en försvagad konjunktur är inflationsmålet rökt.

Frågan är bara när Riksbanken ska ta mössan i vacker hand och berätta för sin ägare och uppdragsgivare Riksdagen att ”Vi tyar inte längre. Vi får inte alla pengar vi skapar att cirkulera som de ska.”

Vem kan då få pengarna att cirkulera? Jo hör och häpna; staten!

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna