Krönika

Det är flödet som är det intressanta och då är inlåningen helt central

Skam den som ger sig! Jag ger mig ut i det kalla vattnet igen och hävdar att Lars E O Svensson tänker fel. Realtids Per Lindvall utvecklar sin analys.

Per Lindvall
Uppdaterad 2021-03-05
Publicerad 2021-03-05

Uppskattar verkligen Lars E O Svenssons replik på min krönika där jag gav med berått mod gav mig ut på lite djupt vatten och bland vågorna där ute dristade mig till att hävda att han använder fel förklaringsmodell för att förklara tillståndet i ekonomin. Och att han därmed kommer till fel slutsatser när han hävdar att svenska bostäder inte är övervärderade och att hushållens skuldsättning inte är något problem eftersom räntorna nu är så låga.

Jag har i alla fall lyckas störa Lars E O Svensson men inte ”rubbat hans existens” för att parafrasera Eeva Kilpis fantastiska dikt. Det kan till och med se ut som om jag blir uppdragen på torra land i all min nakenhet av Svenssons replik. Jag har ju helt enkelt ”inte stöd i nuvarande forskning”.

Men trots det vill jag nog ändå påminna om att det inte bara är jag som simmar där ute och som förfäktar tanken på många modellstyrda ekonomer använder just modeller som, ”financial intermediation theory of banking” och ”fractional reserve theory of banking”, vilka helt enkelt inte ger någon bra förklaring på hur det finansiella systemet verkligen fungerar. Dessa ger därmed dåliga förklaringar på det ekonomiska tillståndet i allmänhet och som helt enkelt har ett mycket dåligt förklaringsvärde vad gäller det finansiella systemets funktion och därmed de risker som där byggs upp. Ingen eller väldigt få ekonomer som tillämpade dessa modeller kunde exempelvis se de risker som höll på att byggas upp i det finansiella systemet under åren 2005-2007.

En bättre beskrivning ger däremot den gamla ”credit creation theory of banking”. Den säger att bankerna primärt inte är ”intermediärer”, där de förmedlar sparande till lån, utan det är dessa som skapar inlåning, vilket är det om vi till 97 procent använder som betalningsmedel, genom sin kreditgivning. Det är denna inlåning som vi använder som betalningsmedel. Det är sådan inlåning som svenska hushåll samlar på när de väljer att spara 15 procent av sina inkomster, och den rikaste kvintilen 40 procent.

Jag tror att jag vet hur banker och inte minst den florentinska konsten, dubbel bokföring, fungerar.

Jag kan droppa några namn som är ute i samma vatten. Förutom den kanske lite kufaktiga brittisktyske professorn Richard A Werner, finna här även mer etablerade namn som de brittiska ekonomerna Ann Pettifor (Sitter just och bläddrar i hennes bok ”Produktionen av pengar”), förre chefen för den brittiska finansinspektionen Adair Turner (Läs gärna boken, Between Debt and the Devil), liksom förre chefen för Bank of England, Merwyn King. Tvärtemot vad jag skrev i min krönika så var även John Maynard Keynes inne på detta, enligt Anne Pettifor, när han beskrev ”den elastiska produktionen av pengar”.  Det är möjligt att Bank of Englands rapport Money creation in the modern economy | Bank of England, som beskriver just detta, inte är forskning, men för mig är den både tänkvärd och övertygande.

Och jag är ingen nationalekonom, utan min professionella gärning utgår från några hektar skog och skrivande av rader. Men jag är även utbildad i redovisning och finansiering. Min akademiska produktion inskränker sig till rapporten ”Ekonomistyrning i en verksamhet med Kulturpolitiska mål” (HHSS 1984), som inte har vält några kiosker. Men jag har jobbat med redovisning och finansiell analys. Min ingång i detta kommer från den kunskapen. Jag tror att jag vet hur banker och inte minst den florentinska konsten, dubbel bokföring, fungerar.

Vi kan då ta det här med bankernas finansiering. Svensson förklarar för mig att inlåning har en underordnad roll för bankernas finansiering av sina bolån. De finansieras huvudsakligen med säkerställda obligationer. Jag har aldrig hävdat att inlåning spelat huvudrollen, men om man studerar balansräkningarna från exempelvis Handelsbankens Stadshypotek eller Swedbank Hypotek så svarar inlåning för drygt 40 procent av finansieringen. Och detta är heller inte huvudpoängen. Det är flödet om är det intressanta och då är inlåningen helt central.

Vad är det en låntagare får när han tar ett lån i exempelvis Handelsbanken? Svar inlåning. Det vill säga en fordran på banken. Vad är det som händer när exempelvis Handelsbanken emitterar en obligation som köps av exempelvis Alecta? Jo Handelsbanken får betalt i, inlåning. Handelsbanken kan då vidareförmedla denna inlåning till låntagaren, helt enligt den intermediära modellen, men de kan också ”döda” sin kortfristiga skuld, inlåningen, och ersätta denna med den långfristiga finansieringen, obligationen.

I stort sett alla betalningar som vi gör i den reala ekonomin, förutom den krympande andelen sedlar och mynt, görs med hjälp av inlåning. Vi för över pengar från ett konto till ett annat.

Men den intermediära modellen förklarar inte vad det är för ”sparande” som Alecta förmedlar. Detta sparande är pensionsavgifter som till Alecta anslutna arbetstagare, eller mera bestämt deras arbetsgivare, har betalat in för att det ska förvaltas på ett tryggt och effektivt sätt. Alecta placerar detta sparande i aktier och obligationer, som säkerställda obligationer från Handelsbanken. Men vad är det dessa pensionsavgifter betalas med? De är inte något diffust sparande i form av samlade, nötter. rötter, köttstycken eller ens en kodsträng för en omutbar digital liggare (blockchain) utan återigen, inlåning. I stort sett alla betalningar som vi gör i den reala ekonomin, förutom den krympande andelen sedlar och mynt, görs med hjälp av inlåning. Vi för över pengar från ett konto till ett annat.

Och vad var nu inlåning? Jo en fordran på en bank. Med hjälp lite kunskap i dubbelbokföring kan man förstå hur bankernas balansräkningar är uppbyggd. På kreditsidan har de denna skuld, inlåning, plus obligationer och en liten skärv eget kapital. Vad finns på debetsidan (tillgångssidan) i balansräkningen? Jo, heureka, kundfordringar, det vi kallar lån. För svenska banker dominerar bolån. Det är så att säga ett bokföringsmässigt axiom att inlåningen alltid matchas av ett lån. Denna skuld i bankernas balansräkning kan inte komma in där utan att det finns en matchande tillgång, för då är banken insolvent.

En möjlig variant är att den tillgång som banken vidareförmedlar, som inlåning, är fordringar på Riksbanken, så kallade reserver. Det är grunden i ”fractional reserve theory of banking” och att dessa utlånade reserver sedan kommer tillbaka till bankerna och kan lånas ut igen och igen, men med avdrag för att bankerna vid varje gång måste hålla inne en reserv för sin betalningsberedskap. Denna återutlåning ger en ”money multiplier”, som enligt denna modell förklarar hur den samlade bankinlåningen kan vara så mycket större än de utställda Riksbanksreserverna.

Men detta är en teoretisk modell som inte funkar i verkligheten. Det är bara för Lars E O Svensson och alla andra att studera Riksbankens balansräknings utveckling över tid. Riksbankens korta skulder, reserver, har ökat från att ha varit i stort sett obefintliga till att idag helt matchas av de obligationsköp de har gjort. Inlåningen i banksystemet har därefter inte ökat med någon multipel, utan relationen är i princip ett till ett.

De tillgångsköp som Riksbanken har finansieras genom aatt de får en skuld till banken, reserver, som banken sedan för vidare till säljarna av obligationer. Säljarna får en fordran på banken, återigen inlåning. De institutioner som har sålt sina obligationer, typ Alecta, vill sannolikt inte sitta med denna inlåning, utan de vill nog, liksom de gör med pensionsavgifterna, växla det till någon annan finansiell tillgång, som aktier eller obligationer, som ger högre avkastning, men även högre risk.

Och vad händer när en ökad mängd ”pengar” jagar andra finansiella tillgångar? Jo, priserna på dessa tillgångar stiger och avkastningen, räntorna, faller. Det är den kanal som Riksbankens tillgångsköp har för att påverka ekonomin.

Men om nu reserver står för en mycket liten del av bankernas finansiering av deras kortfristiga skuld, som kallas inlåning, och det egna kapitalet runt 4 procent, så finansieras den av att de har fordringar på andra. Dessa kallas lån, större delen är bolån.

Så jag har åter kravlat mig ut i det kalla vattnet och hävdar att Lars E O Svensson har helt fel.

Men vad kommer då först, bankens fordran på sina kunder, sina lån, eller motsvarande skuld till kunderna, inlåningen? Samlar de in hushållens och företagens sparande för att sedan vidareförmedla detta som lån, som ”financial intermediation theory of banking” säger? Vissa institut, typ Collector, Hoist, Klarna och även SBAB gör det. Men vad är det för sparande de lockar till sig, jo inlåning. Och denna inlåning har skapats av någon annan bank. Men dessa skapar inte en skuld utan att ha en tillgång, som en fordran på någon, som ett bolån. Och lösningen på frågan om vad som kommer först hönan, lånen, eller ägget, inlåningen, är att de uppstår samtidigt. Helt enligt ”the credit creation theory of banking”.

Så jag har åter kravlat mig ut i det kalla vattnet och hävdar att Lars E O Svensson har helt fel.

Och har jag rätt, vilket jag än så länge är övertygad om att jag har, annars skulle jag inte ut i vattnet igen, så får detta konsekvenser.

De lån och den inlåning som har skapats under se senaste decennierna har, som Adair Turner beskriver mycket väl i sin bok, mest gått till att finansiera köp, eller ytterligare belåning, av befintliga tillgångar.  Men vad händer när det skapas ytterligare betalningsmedel som jagar andra finansiella tillgångar? Jo, priserna går upp och avkastningen faller. Vad händer om hushållen sparar en allt större andel av sina inkomster, den rikaste kvintilen 40 procent, för att i stället köpa finansiella tillgångar eller ett befintligt hus? Jo, priserna på dessa går upp och avkastningen, räntorna, faller. Det är inte bara ett svenskt fenomen utan går igen internationellt. Det är enligt min mening en högst plausibel, konsistent och potent förklaring till de fallande realräntorna.

Men det händer också något mer. Drar några ner sina utgifter, ökar sitt sparande, så sjunker den ekonomiska aktiviteten. För att inte ekonomin ska krympa så måste det pumpas ut nya betalningsmedel i ekonomin. Och vad är betalningsmedlet, jo inlåning och vad matchar denna inlåning, jo lån. Här har vi också en plausibel och konsistent förklaring till Lars E O Svenssons kamrat Larry Summers fenomen ”secular stagnation”.

Så här långt ute i vattnet anser jag att detta inte är någon stabil situation. De stigande tillgångsvärden som Lars E O Svensson skriver om, är en direkt funktion av de ökade skulderna och de därmed sänkta avkastningskraven. Det handlar inte om någon ökad intjäningsförmåga eller att riskerna i ekonomin skulle ha sjunkit. Tvärtom. De skeva fördelningarna av det växande skuldberget och dess konsekvens, skenande tillgångspriser, har inte bara petat bort kompassnålen för alla investerare utan gjort systemet mycket störningskänsligt. Det är bara att titta på centralbankernas aktiviteter det senaste året.

 

Platsannonser