De skenande priserna på många råvaror innebär en ökad stress i världsekonomin. I sig skapar det ett rejält inflationstryck, samtidigt som de ekonomiska styrkeförhållandena mellan olika aktörer i ekonomin vänds upp och ner. Pristagande konsumenter har inget annat att göra än att tugga i sig ökade energi- och livsmedelspriser och får anpassa sin konsumtion i övrigt, vilket går ut över annan aktivitet i ekonomin. Andra aktörer befinner sig plötsligt på rätt sida och ser sin lönsamhet och sitt kassaflöde stiga påtagligt.

Att få hade förutsett detta kan illustreras av att Svenska Kraftnät numera har blivit en extrem kassakossa, där intäkterna från de så kallade ”kapacitetsavgifterna”, som utgörs av mellanskillnaderna mellan elpriset för de olika elområdena inom Sverige, och även från våra utlandsförbindelser, när dessa är fullmatade och det uppstår en prisskillnad. Under sista kvartalet i fjol rann det in 11 miljarder kronor i sådana avgifter, mot 21,5 miljarder kronor för helåret och 4,5 miljarder kronor under 2020. Eftersom prisskillnaderna mellan de svenska elområdena, prisområde 1 och 2, där priserna har hovrat runt 15 öre per kWh, medan de har varit rekordhöga i prisområde 3 och 4, så har penningtillrinningen till Svenska Kraftnät högst sannolikt ökat under årets första månader jämfört med sista kvartalet i fjol. 

Annons

”Kommer centralbankerna att höja räntorna påtagligt så förstärks balansräkningssvängningarna ytterligare, varpå hela ekonomin kan komma i självsvängning.”

Och även om Svenska Kraftnät hävdar att dessa avgifter är ”kundernas pengar” (oklart vilka som är kunder) så illustrerar det väl hur både flödet av pengar har kastats om och inte minst hur balansräkningarna har börjat vibrera. Och flödar inte SVK:s växande fordringar tillbaka in i ekonomin utan samlas på hög så är de i sig ett dränage på ekonomisk aktivitet.

Så några aktörer har fått se sina kassaflöden krympa, vilket försvagar deras kreditvärdighet, och därmed deras balansräkningar, samtidigt som andra ackumulerar allt större fordringar. Med tanke på att den samlade balansräkningen av finansiella tillgångar och skulder har ökat så dramatiskt under de senaste decennierna så har också känsligheten för störningar i dessa flöden blivit allt större.

Kommer centralbankerna att höja räntorna påtagligt så förstärks balansräkningssvängningarna ytterligare, varpå hela ekonomin kan komma i självsvängning.

Men Sverige och svensk ekonomi står sig trots allt hyfsat väl, momentant sett. Men Sverige är ingen ö, utan en del av en halvö, så när det händer saker i den internationella ekonomin så påverkar det naturligtvis även oss. Och där börjar det höjas ett och annat varnande finger för att de nuvarande kriserna snabbt kan eskalera till något större och som kan få stora långsiktiga konsekvenser. De kriser som vi talar om är Rysslands angreppskrig mot Ukraina, dess biprodukt skenande råvarupriser och de blindskär som sanktionerna mot ryska aktörer kan leda till, samt en mer långsiktig risk som kommer av den geopolitiska kontinentaldrift som sammanfogningen av Rysslands och Kinas ekonomier kan leda till.

Credit Suisses ungerskfödde ekonom Zoltan Pozsar är en av dem som ser att dessa kriser kan få mycket stora konsekvenser på det internationella betalningssystemet på både kort och lång sikt. I en färsk analys PDFViewer – Credit Suisse Plus (credit-suisse.com) så anar han konturen av ett nytt internationellt betalningssystem ”Bretton Woods III”. Enligt Pozsar kan det på längre sikt växa fram råvarubaserade valutor, som riskerar att slå undan benen på den nu dominerande eurodollarsystemet och pressa upp vår inflation.

På kort sikt har kriserna också blottlagt risker som kan få stora konsekvenser för den rådande finansiella ordningen och bana väg för en nyordning. Pozsar går så långt att han drar paralleller till finanskrisen 2008 då riskerna med amerikanska subprimeobligationer kom i dagen, vilket ledde till att dominobrickorna på finansmarknaden började falla, med Lehmankraschen som epicentrum. Vad som hände då var att insikten om att subprimeobligationerna blivit ”toxiska” skapade en skenande oro för vem eller vilka i systemet som egentligen satt på Svarte Petter. Det var omöjligt att snabbt få grepp om riskerna och att vissa av riskerna var försäkrade med så kallade CDS-er (Credit Default Swap) gjorde inte oron mindre, eftersom ingen heller kunde bedöma om de som hade iklätt sig dessa risker verkligen skulle kunna uppfylla sina åtaganden.

Dagens motsvarighet till dessa subprimeobligationer är enligt Pozsar alla rysskopplade finansiella förbindelser. Med sanktionerna vill ingen sitta på fordringar mot någon aktör, eller tillgångar, som har rysk koppling, men ingen har överblick över hur dessa finansiella kopplingar grenar ut sig i systemet. Risken är att det kan smälla både här och där.

De fallande priserna på ryska råvaror och skenande priserna på de som får handlas skapar i sig också mycket stora spänningar. Den globala råvaruhandeln och prissättningen på råvaror bygger mycket på att råvaruhandlare och finansiella mellanhänder bygger positioner för att utnyttja prisskillnader mellan olika marknader (arbitrage), men där sanktionerna och med det mycket starka krafter som drar isär priserna leder till att många högst sannolikt har hamnat helt fel i sina positioner. (Läs gärna kanadensiska centralbankens Timothy Lanes utläggning om detta  Timothy Lane: Financing commodities markets (bis.org))

Tisdagens skenande nickelpris vittnar om det kan gå helt snett. London Metal Exchange (LME) och Shanghais råvarubörs fick ju stänga ner handeln i nickel efter att priset stigit med 145 procent på några timmar. Den förklaring som har getts är att kinesiska ståljätten Tsingshan Holding Group, som kontrolleras av Xing Guangda, hade hamnat helt fel i sina nickelkontrakt och inte kunde möta kravet på att ställa nya säkerheter till förfogande för att täcka upp växande förluster i sina positioner (s k ”margin call”).

Att det finns fler aktörer som ligger fel är uppenbart. Vi kan backa tillbaka till de skenande europeiska el- och gaspriserna. De många fallissemangen bland brittiska energihandlare under hösten och våren, där runt en fjärdedel av alla brittiska energikonsumenter har fått se sina motparter gå i konkurs, är sannolikt ingen tillfällig kris utan är sannolikt början på något större. Att inget svenskt elhandelsföretag, som erbjudit fast pris men som inte säkrat dessa positioner fullt ut, fått ta någon större smäll är snarast förunderligt.

Och mitt i detta spänningsfält står centralbankerna som har att hantera de motstridiga krafterna av stigande inflation och stigande kreditrisker i systemet. Höjer de styrräntorna så riskerar de att förstärka de det senare. Gör de inget så riskerar förtroendet för inflationsmålet att torpederas. Vi lever i spännande tider.