Den 19 januari 2023 var jag på min första kamratträff med den prominenta föreningen Riksidrottens vänner. Särskilt inbjuden var idrottsminister Jakob Forssmed (KD). Han redogjorde bland annat för regeringens förslag om ett statligt finansierat fritidskort. Eller fritidscheck som någon under mötet valde att kalla det. Ett kort för barn 8-16 år och som ska kunna laddas med olika belopp efter socioekonomiska behov. Det ska kunna användas för att betala fritidsaktiviteter, exempelvis inom föreningsidrotten.

I april 2023 fick E-hälsomyndigheten tillsammans med fyra andra myndigheter uppdraget att arbeta fram hur en digital betalningstjänst för fritidskortet ska fungera. Förslaget blev under 2023 ett av regeringens verkliga trumfkort i debatter för att visa upp också en mjuk sida. Initialt är det tänkt att kunna användas i främst föreningsdriven verksamhet, men det öppnar också upp en möjlighet för ett verkligt paradigmskifte. Regeringen har inte stängt dörren för att det statligt finansierade fritidskortet i framtiden också ska kunna användas som betalningsmedel till vinstdrivande företags fritidsaktiviteter.  Tidsplanen är att fritidskortet ska lanseras 2025 och kosta närmare 800 miljoner kronor årligen.

På mötet med Riksidrottens vänner fanns det alltså skäl att lyssna uppmärksamt på Jakob Forssmeds presentation och deltagarnas reaktioner på förslaget, som i det skedet var i sin linda. Vi, en blandad skara av allt från pensionerade tidigare medarbetare i riksidrotten till några av dagens toppar inom idrottsrörelsen. Under det efterföljande panelsamtalet var flertalet skeptiska. Riksidrottsförbundets generalsekreterare Stefan Bergh var försiktigt positiv. Inte så konstigt. Det var ju ändå idrottsministern som var på besök. Honom måste Riksidrottsförbundet hålla sig väl med. Man biter inte gärna den hand som föder en. Diskussionen efteråt handlade om förslaget betydde mer pengar till idrotten, om verkningsgraden inte blir bättre om motsvarande pengar betalas ut till föreningarna, om att resurser kommer gå åt till ökad administration inte minst för föreningarnas ideella kassörer. Det framfördes också att det finns mer angelägna hål att stoppa pengarna i, exempelvis bristen på anläggningar. Men som nämnts inledningsvis finns det också andra frågor.

I december 2023 läste jag ett debattinlägg i Sport & affärer av Johan Storåker, ordförande i Svenska Friidrottsförbundet. Efter att ha höjt Jakob Forssmed till skyarna som idrottsminister kom så essensen i hans debattinlägget. Hans skeptiska inställning. Johan Storåkers lyckas pedagogiskt och kortfattat sammanfatta fem punkter av oro. Listan toppas av oron över att fritidskortet i själva verket kan vara en dörröppnare för att den i huvudsak ideella föreningsidrotten snart kan få ökad konkurrens av kommersiella idrottsföretag.

”Det finns intellektuella belägg för att fråga sig om hur kommersiella och andra aktörer utanför Föreningssverige kommer att behandlas inom ramen för fritidskortet”, skriver Johan Storåker i sin debattartikel i Sport & Affärer.

I oktober 2023 läste jag en intervju i Altinget med Sara Persson, brottsförebyggande specialist på Ekobrottsmyndigheten. En av de fem myndigheter som medverkar i utredningen av ett fritidskort. Hon ser en risk med hur den digitala tjänsten kan utformas. Å ena sidan att det ska vara enkelt att använda, å andra sidan svårt att säkerställa att det inte blir enkelt för kriminella att använda den.

”Vi har väldigt hög serviceskyldighet i Sverige. Det ska gå fort, det ska vara enkelt – och det utnyttjar kriminella. Vikta lite mot kontroll, speciellt där vi ser stora risker. Och bygg in det från början”, säger Sara Persson i intervjun i Altinget.

Som före detta mångårig anställd idrottspolitisk handläggare på Riksidrottsförbundet, numer pensionär, så befinner jag mig mer på läktaren än på spelplanen och behöver inte ta några hänsyn åt något håll. Men om jag vore:

-Rådgivare till idrottsminister Jakob Forssmed, då ligger analysen på att fritidskortet blivit ett trumfkort i debatter, kan bidra till att vinna nästa val, och därmed hög motivation att ro det hela i land oavsett eventuella svårigheter och brister. Om inte kan det tvärtom framstå som ett misslyckande för regeringen och ge oppositionen vatten på sin kvarn.

-Idrottspolitisk handläggare på Riksidrottsförbundet, då skulle jag som det står på deras hemsida starkt betona att regelverket bör utformas så att det inte belastar idrottsföreningar i onödan i form av utökad administration. Men jag skulle också hålla ett vakande öga på, och förbereda motargument, om fritidskortet skulle föreslås öppna upp för ökad konkurrens från kommersiella företags fritidsverksamhet.

-Rådgivare på Ekobrottsmyndigheten, då skulle jag som Sara Persson starkt betona att regelverket bör utformas så att det inte kan användas av kriminella. Om inte tror jag att de framöver höjer tonläget och får medhåll från exempelvis Rikspolisstyrelsen.

– Kriminell entreprenör, då skulle jag med självförtroende och riskbenägenhet med ljus och lykta leta efter luckor efter möjliga bedrägerier, tillsammans med ljusskygga IT-nördar och tänkbara familjer, barn och ungdomar som gärna delar på kakan.

E-hälsomyndigheten avser att säkerställa att de tekniska, juridiska, administrativa och ekonomiska förutsättningarna för fritidskortet finns på plats inför lanseringen 2025. Återstår att se om det kommer att lyckas. Det har varit nog svårt att utforma system och regelverk för skattefinansierad företagsamhet i professionella branscher. Så hur har någon ens kommit på idéen att göra det också för ideella fritidsverksamheter? Idrottsföreningar har inga anställda ekonomer eller jurister som kan sköta om det här professionellt, en ideell ledare för barn och ungdomar engagerar sig för idrottsverksamheten, den glädje och gemenskap det ger på fritiden. Kommer motivationen finnas kvar om idrottsledaren också måste administrera och kontrollera att fritidskortet inte används bedrägligt? Finns det en risk för att fritidschecken motiverar mindre nogräknade personer att nästla sig in i föreningarna? Måste olika idrottsförbund eller andra aktörer anställa personal för att följa upp att det går rätt till? Det är lätt att rada upp risker och energitjuvar med fritidskortet. Kanske borde statliga pengar fördelas ut mer effektivt och säkrare?

Den 16 januari presenterade Stockholms Handelskammaren rapporten ”Kriminella entreprenörer”. Var tredje person inom den organiserade brottsligheten har haft en företagskoppling. Med fritidskortet bjuds de kriminella in till en ny bransch, inte bara företag, också föreningslivet. 800 miljoner kronor årligen ligger i potten. Frågan är vilket intresse näringslivet egentligen har av det här, vilket intresse har idrottsrörelsen och andra fritidsorganisationer av fritidskortet även om de naturligtvis välkomnar mer pengar, tydligast intresse av att stoppa det torde Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen ha. Som oberoende har jag svårt att väga plus och minus till plus fördel. Däremot kan jag intellektuellt förstå vilket intresse marknadsliberala ideologer kan ha av att öppna upp en ny delvis skattefinansierad bransch för marknaden, och vilket trumfkort och valvinnande intresse regeringen kan ha av att ro det i land.

Källor:

Riksidrottens vänner idrottspolitiska kamratträff med Jakob Forssmed. 

E-hälsomyndigheten uppdrag att ta fram en digital tjänst 

Johan Storåkers debattartikel i Sport & Affärer 

Altingets intervju med Sara Persson 

Stockholms Handelskammare rapport kriminella entreprenörer