Vid en första anblick tycker Frida Bratt att det kan se ut som att regeringen ger mycket till hushållen, eftersom man bland annat sänker skatten för både löntagare och pensionärer samt sänker skatten på drivmedel och utökar rot.

– De är alla plånboksförslag nära väljarnas plånböcker. Ändå lär inte hushållen känna så väldigt stor skillnad. Det är trots allt en relativt återhållsam budget och i vissa fall ger man med ena handen och tar med den andra, som när det gäller inkomstskatterna där man låter det uteblivna höjningen av brytpunkten finansiera jobbskatteavdraget. Här handlar det ju om att flytta runt pengar, vilket ju också är tanken eftersom man inte vill anklagas för att spä på inflationen.

Frida Bratt beskriver det som en strategiskt smart manöver att pausa en uppräkning man inte hade kunnat ta någon ”cred” för eftersom den sker automatiskt, för att finansiera ett vallöfte – jobbskatteavdraget.

– Jag uppfattar budgeten som ganska spretig utan någon direkt röd tråd, vilket väl inte sällan blir resultatet när flera partier ska komma överens. Den här gången dessutom utan att budgeten sväller för mycket eftersom man absolut inte vill störa Riksbankens inflationsbekämpning. Men som jag uppfattar att det också är ett argument man gömmer sig bakom.

Vallöftet i Tidöavtalet att sänka skatten på sparande är något som Frida Bratt saknar.

– Att uppmuntra sparande skulle inte spä på inflationen. Det är därtill en reform alla partier är överens om, i ett läge där skatten ökat kraftigt som en följd av stigande statslåneränta samtidigt som fler hushåll är betjänta av en buffert för ökad ekonomisk trygghet. Man borde tagit tillfället i akt och göra det man väldigt tydligt lovat väljarna.