Det officiella argumentet för en riskskatt är att den ska vara ett skydd mot indirekta samhällskostnader vid en kommande finanskris. Förslaget om riskskatt har varit uppe för behandling två gånger och varje gång mötts av hård kritik. Inte bara bankerna har varit kritiska, utan även expertmyndigheter och samhällsviktiga organisationer har riktad hård kritik mot förslaget. Den viktigaste kritiken handlar om bristande konsekvensanalyser och att skatteintäkterna inte kommer fonderas utan istället användas i den löpande statsbudgeten. Dessutom kommer riskskatten leda till minskad sysselsättning och att bankkundernas produkter och tjänster blir dyrare.

Bristfälliga analyser och motsägelser

Finansdepartementet förutsätter i sin egen konsekvensanalys att en riskskatt kommer leda till lägre sysselsättning i finansbranschen, dock utan att presentera några beräkningar av hur många arbetstillfällen det handlar om. Men det är självfallet så att en årlig kostnadsökning för bankerna på 5-6 miljarder i slutänden kommer leda till rationaliseringar och minskad sysselsättning i finansbranschen. I förslaget om en riskskatt redogörs inte heller för vilka de indirekta samhällskostnader är som regeringen syftar på. Det framgår inte heller om man i beräkningen tagit hänsyn till alla de miljarder som bankerna redan idag har avsatt för framtida eventuella finansiella kriser, i olika resolutionsfonder med mera. Allt tyder på att man inte gjort det och regeringens argumentation i denna fråga framstår i de flesta delar därför som både bristfällig och motsägelsefull. Det verkar snarare som att riskskatten endast är till för att öka tillskottet till de offentliga finanserna. Ett sådant agerande är varken seriöst eller rättssäkert och i förlängningen riskerar det att urholka hela skattesystemets legitimitet.

Svenska banker är stabila och välfinansierade

När man talar om svenska bankers betydelse för den finansiella stabiliteten är det också värt att nämna att under den senaste finanskrisen var den sammanlagda effekten på de offentliga finanserna begränsad. Statens utgifter för bankstöd uppgick till drygt 16 miljarder, men i efterhand har övertagna tillgångar och inbetalda garantiavgifter inbringat sammanlagt 33 miljarder till statskassan. Diskonteras kassaflödena i syfte att ta hänsyn till statens finansieringskostnad för stödet blir slutresultatet ett överskott på 12 miljarder eller 0,4 procent av 2008 års BNP. Det statliga bankstödet under finanskrisen var med andra ord en lönsam affär för staten. Det förtjänar också att påpekas att banker och kreditmarknadsföretag årligen betalar flera miljarder till den gemensamma välfärden genom det stora nettoinflödet av bolagsskatt till statskassan. Jämfört med andra branscher betalar finansbranschen allra mest i bolagsskatt. Politiska uttalanden om att bankerna bidrar för lite till välfärden framstår i ljuset av detta därför som rent nonsens. 

Regeringen har trots den svidande kritiken från remissinstanserna valt att gå vidare med förslaget. Vårt hopp står nu till att Lagrådets jurister också reagerar på de bristfälligheter och motsägelser som omgärdar detta lagförslag.

Istället för att införa en straffskatt på en specifik bransch bör hela skattesystemet ses över så att det upplevs som rättvist och transparent. Även svinnet i form av skattefusk och bedrägerier behöver åtgärdas. En riskskatt är fel väg att gå för att öka statens skatteintäkter.

Ulrika Boëthius
Ordförande, Finansförbundet