Politik är ingen dokusåpa

På Dagens Nyheters ledarsida publicerades nyligen en illustration som försökte fånga den aktuella samhällsdebatten. Den föreställer Anna Kinberg Batra som hånglar med Jimmie Åkesson, medan Åkesson förgäves försöker locka även Annie Lööf att delta.

Det är inte första gången ledarsidans tecknare hamnar i blåsväder, så sent som i november publicerades en teckning som anklagades för att vara antisemitisk. Så den sexistiska undertonen är på sätt och vis inte överraskande.

Däremot fångar teckningen den svenska politiska journalistikens fixering vid spelteori, drama och personliga konflikter.

Bakgrunden var en av de största politiska händelserna på länge: Moderaternas besked att man är beredd att fälla regeringen redan före valet, även om det behöver ske med stöd av Sverigedemokraterna, och dessutom göra upp med SD om enskilda sakfrågor i riksdagens utskott.

Det är ingen liten sak. Idag finns en högermajoritet i Sveriges riksdag omfattande 189 mandat, medan vänsterminoriteten summerar till 159 mandat. Detta har hittills haft liten betydelse, på grund av att ingen varit beredd att diskutera politiska förslag med SD.

När moderaterna upphäver detta förbehåll öppnas möjligheter till politisk förändring som förut var stängda.

Och inte nog med det. Ett antal tunga moderata kommunalråd vädrade omedelbart morgonluft, plötsligt hade de fått sin partiledares välsignelse att göra upp med SD om frågor där det finns samsyn. I flera fall kan de utmana S om makten i kommunen.

Exakt vilka politiska konsekvenser detta skifte kommer att få är för tidigt att säga. Men det råder ingen tvekan om att sannolikheten för en politik som utmanar den dominerande rödgröna agendan i ett slag har ökat ordentligt.

Hur rapporterades då denna förändring i svenska medier? Med något enstaka undantag: ungefär som DN:s smaklösa illustration. DN:s bildspråk var grövre, men tankefiguren den samma.

På vissa håll lånades språk och dramaturgi från relationsspalter och dokusåpor. Hur är egentligen stämningen i Alliansen? Hur kände Annie Lööf när Anna Kinberg Batra ”gjorde slut” via SMS? Kommer nu Centern och Liberalerna att söka nya kompisar?

På andra håll beskrevs det snarare som ett cyniskt maktspel. Har nu M öppnat dörren för fascisterna? Har de släppts in i värmen? Kommer C att bekämpa M på samma sätt som man bekämpar SD? Är Alliansen död? Vem har egentligen makten?

Vad som saknades var innehållet. Vilka sakpolitiska konsekvenser kommer det nya läget att få? Vad är M och SD egentligen överens om? Vilka frågor går att påverka i utskotten, och vilka är onåbara då de ändå kommer att kunna tas med i budgetarna? Vad vill SD egentligen påverka, när de nu får chansen?

Ändå är det ju detta som spelar roll för väljarna. Hur blir det med skolan, sjukvården, bostadsbyggandet, jobben, brottsligheten och mycket annat? Naturligtvis spelar relationer och maktspel roll i politiken. Men de medier som gör spel och relationer till huvudsak sviker uppdraget från medborgarna.

Kanske är det orättvist att använda just denna händelse som exempel på överdrivet fokus på spel och relationer. Just diskussionen kring SD:s roll i politiken är omsorgsfullt marinerad i djupa personliga känslor, konflikter och antipatier.

Men mönstret är tyvärr inte unikt. Tvärtom präglas svensk politisk journalistik av just spel och relationer. Personliga konflikter, skvaller, krystade sportmetaforer, ”skandaler” av olika slag, hårdvinkling av politikers lösryckta twitterkommentarer etc.

Det får åtminstone två problematiska konsekvenser.

För det första riskerar denna typ av rapportering att underminera förtroendet för politiken och i förlängningen demokratin som sådan.

Mätningar visar en utbredd misstänksamhet mot att politiker inte vill åstadkomma resultat, att de bara bråkar och inte bryr sig om sådant som spelar roll för medborgarna. Den misstänksamheten behöver mildras, inte späs på.

För det andra går tidsperspektivet lätt förlorat. Politiken förändras snabbt, särskilt drastiska har växlingarna varit under innevarande mandatperiod. Som förhoppningsfull mediekonsument skulle man önska lite perspektiv. Ett försök att beskriva hur debatten och sakfrågorna utvecklats över tid, hur dagens regelverk på olika områden ser ut jämfört med gårdagens, hur partiernas ståndpunkter skiftat.

Men det blir allt svårare, ju mer fokus ligger på spel och relationer. Ju mer ett upphetsat, dramaturgiskt skruvat speltänkande dominerar rapporteringen desto svårare för läsare, lyssnare och tittare att förstå vad som egentligen händer i sak.

Politik är ingen dokusåpa, det borde vara tydligt även i den politiska journalistiken.

Markus Uvell driver analysföretaget Nordic PA Research, tidigare bland annat vd för Demoskop, United Minds och Timbro samt Sverigechef för Kreab.