Niclas Kindvall:

”Vänta lite nu, här var jag ju för ett par timmar sen?”

Exakt så kändes det när jag för andra gången, på andra varvet i Stockholm Maraton, såg Västerbrons svagt sluttande uppförsbacke från Hornstull. Benen tunga som bly, vätskebrist i hela kroppen.

Okej, jag ljuger. Förlåt. Jag menar det verkligen. Jag har aldrig sprungit nåt maratonlopp. Och tänker inte göra det heller. Fullt så tokig är jag inte. Och heller inte så konditionsstark, det medges. Men deja vu-känslan som inleder den här krönikan infann sig ändå. Inte på Västerbron men väl hemma i TV-soffan. Jag vet exakt klockslag; det var 19.55 i söndags, när Johan Edlund sa: ”Välkommen tillbaka, nu börjar den andra halvleken av matchen Malaga – Atletico Madrid”. Då insåg jag att jag fastnat i ett destruktivt ekorrhjul av fotbollstittande.

Vi tar det från början: Idén kändes klockren. Jag skriver en krönika om en helgs oavbruten fotboll på TV. Vilket faktiskt är fullt möjligt nuförtiden, lördag lunch till sen söndag kan man via diverse kanaler se ”vuxna män springa omkring på en gräsmatta och sparka på en rund tingest”, som kulturarbetarna brukade säga innan fotbollen blev rumsren, innan Björn Ranelid blev gäst i EM- eller VM-soffan, (innan Lars Ohly berättade om matchen mot Nacka Skoglund).

Jag angrep helgen med minutiösa förberedelser och ett strikt schema. Den enda osäkra faktorn i min rigorösa planering var en vild treåring, som kanske inte anser att sport på TV är viktigare än varken lekparker eller Pippi Långstrump på DVD och vars mamma arbetade helg. Men ändamålet helgar medlen, jag mutade treåringen med en påse bilar och gav mig i kast med arbetet. För ett arbete är det, kära läsare, allt för vetenskapen och för er. Om man ska kunna spruta ur sig glasklara analyser och intressanta resonemang på Realtid.se bör man ha ordentligt på fötterna som krönikör. Allt är inte guld och gröna ängar, som dåvarande Portugal-proffset Jonny Rödlund sa en gång.

Första matchen, Southampton – Liverpool, med två svenskar på planen, blev en angenäm upplevelse. Och dessutom med ett oväntat slutresultat; Southampton vann med två-noll. En ganska bra match. Ett utmärkt sätt att inleda studien, tänkte jag. En snabb kopp te, en macka samt nytt svenskt rekord i barnpusselläggning och jag var tillbaka i soffan för att se Manchester United duscha Olof Mellbergs Aston Villa med 3-1. 180 minuter engelsk Premier League kändes bra. Kvällen tillbringades tillsammans med FC Barcelona, sämre lördagssällskap kan man ju ha. Väl?

På natten drömde jag att Manchester Uniteds holländare Ruud van Nistelroy pussades med en säl. Redan här borde jag ha begripit att nåt inte stod riktigt rätt till. Redan här borde jag kanske övervägt att avbryta experimentet. Ruud van Nistelroy spelade inte ens i matchen, han var skadad. (Någon säl deltog ej heller). Istället skuttade jag upp ur sängen, redo för en ny dag av fjärrkontrollsbrottning, en dag fylld av ”bra djupledslöpning”, ”vad tror du om andra halvlek?” och ”offside, för bövelen, ser dom ingenting!”. Sistnämnda utrop ska inte någon TV-arbetare lastas för, jag tar själv på mig skulden…

Livorno – Milan och Arsenal – Newcastle funkade. Jag kommer inte ihåg vad det blev för slutresultat men det var hyfsade matcher, tror jag. Sen kom söndagens första spanska tillställning och den stora fotbollströttheten rullade in i vardagsrummet. De brottstycken jag såg av Fiorentina – Roma gjorde mig bara förvirrad och Real Madrid – Mallorca försvann in i ett svart hål i min fotbollsöverdoserade hjärna.

Men jag slutförde experimentet! I vetenskapens tjänst. Resultatet blev en förkrossande seger för det sunda förnuftet. Det förnuft som säger att du inte kan se åtta fotbollsmatcher på 36 timmar utan att riskera din mentala hälsa. För mig personligen blev det en pyrrhusseger. Pyrrhus var härföraren som efter att ha besegrat romarna men förlorat stora delar av sin armé utbrast: ”En sådan seger till och jag är förlorad!”

Jag gjorde det för vetenskapen. Jag gjorde det för er, kära läsare. Jag gör det inte igen.

Niclas Kindvall