Samtidigt som inflödena till fonder med hållbarhetsmärkning ökar, har förvirringen kring vad som kan definieras som ’grönt’, ’mörkgrönt’ eller ’hållbart’ också spridit sig som en löpeld. Redaktioner som the Economist agiterar för att man endast bör mäta klimatutsläpp, analyshus som Morningstar anser styrning av hållbarhetsrisker vara det enda väsentliga att utvärdera, medan andra som Dagens Industris Henrik Westman bara söker tydliga spelregler genom en ”global standard för hur hållbarhetsdata ska tolkas.”

Parallellt med denna debatt om vad ’hållbarhet’ är och hur det ska mätas sker det en lavinartad standardisering av hur just hållbarhet ska mätas.

Denna utveckling är primärt pådriven av EU och EU-kommissionens Platform on Sustainable Finance. Genom expertorganen, har EU-direktiv och -regleringar som Sustainable Finance Disclosure Regulation (SFDR), EU-taxonomin och Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD) redan infört ett standardiserat, enhetligt och jämförbart sätt att mäta hållbarhet på. Dessa är inte förslag eller frivilliga ramverk, utan lagar som EU-kommissionen och -parlamentet antagit och klubbat. Vissa trädde i kraft redan den 10 mars i år, andra träder i kraft fullt ut under 2023 och 2024.

Likväl som vi gradvis introducerade en standardiserad metod för finansiell redovisning under slutet av 1800-talet, kommer detta ramverk för redovisning av hållbarhetsinformation uppdateras och förändras, men skelettet är nu på plats och redo att börja användas av såväl fonder som noterade bolag och medelstora bolag som förbereder sig för att resa institutionellt kapital.

Inom SFDR finns det exempelvis 14 standardiserade hållbarhetsindikatorer. Dessa gäller alla fonder och förvaltare som säger sig beakta negativ hållbarhetspåverkan och utgörs av så pass regelstyrda mätetal som ”nuvarande värde av investering” dividerat med ”marknadsvärdet på tillgången” gånger ett ”bolags scope 1, 2 och 3 utsläpp.”

Men precis som det måste varit när det standardiserade ramverket för finansiell redovisning introducerades i slutet av 1800-talet, kommer det ta några år innan allmänheten och investerarna – såväl professionella som retail – förstår hur de ska tolka och använda den standardiserade och jämförbara informationen de nu får tillgång till för att ta välgrundade investeringsbeslut.

Syftet med ett ramverk för standardiserad hållbarhetsredovisning är att investerare, analytiker och allmänheten ska kunna jämföra hur pass bra en fond eller ett bolag är på att driva ner klimatutsläpp mot en annan, utan begreppsförvirring, fel enheter eller godtyckliga scoring-modeller. Samma metod följs för sociala indikatorer såsom jämställdhet mellan män och kvinnor samt exponering mot kontroversiella vapen. Dessa indikatorer återfinns sedan i CSRD, det nya rapporteringsramverket för börsnoterade bolagen som träder i kraft 2024 och nyligen klubbades av EU-parlamentet.

Dessa ramverk för standardiserad hållbarhetsredovisning är inte perfekta. Precis som det är med finansiell redovisning berättar bara siffrorna en del av historien. Detsamma gäller för att förstå en fonds eller ett bolags hållbarhetspåverkan och -risker, siffrorna säger inte allt men de skapar en faktabaserad och jämförbar grund att stå på. För att tolka informationen däremot kommer det krävas kompetens och expertis inom såväl miljö och klimat som mänskliga rättigheter och hållbarhetsrapportering precis som det är med finansiell informationsinsamling, redovisning, revision och analys.

Utan konkurrensutsättande, standardiserade och jämförbara hållbarhetssiffror famlar vi i mörkret och rör oss i kvicksand. Det är inte lätt och kanske till och med lite tråkigt att rapportera hållbarhetsdata i enlighet med hur EU lagstadgat att det ska se ut, men det är definitivt inte ’rocket science’ och tyvärr nödvändigt för att vi ska kunna sätta en baslinje som sedan tillåter oss att mäta och nå samhällets hållbarhetsmål.

Jonathan Milläng
Head of Sustainable Finance, Ethos