Låt oss börja med det här att kalla Ungern för Östeuropa. Det uppskattas inte av ungrarna kan jag säga. Nej, de är centraleuropéer och inget annat. Tittar man på en karta måste man ge dem rätt. Ungern har ett väldigt centralt läge i Europa.

En gång i tiden var landet en del av den så kallade donaumonarkin när Österrike och Ungern var förenade med varandra. Vi talar om en storhetstid med ett rike som sträckte sig från ukrainska gränsen till adriatiska havet. Numera är detta bara ett minne blott och Ungern har knappast någon maktposition att tala om längre.

Första gången jag kom till Budapest för fem år sedan rullade många gamla dieselstinkande bussar från 1970-talet i staden och smarta telefoner lyste med sin frånvaro. Undantaget de mest centrala gatorna var innerstaden full av gammeldags butiker som verkade ha hängt med ett bra tag. Men allt det där var bara en parantes för mig.

Jag slogs istället av atmosfären och skönheten; de arkitektoniskt fantastiska byggnaderna, broarna som sträcker sig över Donau – den mäktiga floden som utgör gränsen mellan det som tidigare var två städer, Buda och Pest. Redan under det här besöket märkte jag att det var upprustning och renovering på gång, om än i mindre skala.

Sedan dess har jag varit i Budapest nästan varje år och för varje gång har det hänt en hel del. Men absolut störst skillnad upplevde jag i somras. På bara ett och ett halvt år hade det skett någon slags transformation. Det var, om man bortser från det politiska läget, som om Budapest verkligen hade kastat av sig det tunga arvet från kommunismen och den ogenomträngliga järnridån.

Jag pratar om en ny puls och en förändrad stadsbild med en massa hippa barer, restauranger och butiker som hade poppat upp överallt. Dieselbussarna syntes inte till. De var utbytta mot nya miljövänliga gasbussar. Plötsligt var Budapest trendigt och inne. En kulturell smältdegel. Det märktes inte minst på alla turister från när och fjärran. 

Att Budapest drar besökare är inte konstigt. Det finns så mycket att göra, sightseeing, shopping och sist men inte minst, hela wellness-biten som är stans största dragplåster. En rad underjordiska källor med välgörande svavelhaltigt vatten går att avnjuta på diverse termalbad. Det mest kända torde vara klassiska spahotellet Gellert. Man behöver dock inte vara gäst på hotellet för att besöka badet.

Mina personliga favoriter är Rudas, som för tankarna till ett antikt romerskt badhus, och Szechenyi, ett kombinerat inom- och utomhusbad som lockar både ungrare och turister (räkna med att köa en bra stund på helgerna sommartid). Ett besök på Szechenyi kostar cirka 5 000 forinter, beroende på vilken dag man kommer. Det motsvarar ungefär 170 kronor. Dyrt för ungrare, men helt okej för en svensk plånbok.

Prisläget är för övrigt mycket lägre än i Sverige – livsmedel, kläder, spabesök, hygienprodukter och inte minst superb restaurangmat ska man definitivt unna sig. Budapest har dessutom gott om hotell, många håller en väldigt hög klass och kostar inte heller skjortan.

Skulle man mot förmodan få nog av den här staden är det bara att bege sig till Keletistationen och ta tåget till Wien som ligger tre timmars tågfärd bort (cirka 250 kronor t/r). Ett annat alternativ är Bratislava. Vill man stanna i Ungern så rekommenderas den närliggande lilla vackra staden Szentendre – en kulturell oas och centrum för den serbiska minoriteten i landet.

Något jag själv inte provat än är att styra kosan ut på pustan, den vidsträckta slätten, och rida på någon av alla hästgårdar. Balatonsjön står också på min att-besöka lista.

Jag vet inte när jag åker till Ungern nästa gång, men det dröjer nog inte alltför länge om jag känner mig själv rätt.