Annons

Annons

Arbetslinjen rår inte på improduktiv arbetskraft

När Alliansen presenterade sin första budget raljerade Anders Borg närmast av självsäkerhet: ”Vi har goda skäl att tro att den här politiken kommer att lyckas.” Arbetslinjen skulle ta ekonomin ”tillbaka till de höga sysselsättningsnivåer vi hade i Sverige när det var som bäst”.

Åtta år och 80 miljarder i skattesänkningar senare är optimismen borta. Reinfeldt och Borg går till val på att hålla samma linje. Retoriken låter densamma som innan maktövertagandet, men man inte har längre känslan att de själva fullt tror på det de säger. Det är svårt för Anders Borg att utstråla samma självtillit när omfattande reformer producerat mediokra resultat.

När Sverige sist upplevde full sysselsättning mellan åren 1985 och 1990 låg sysselsättningsgraden bland de i arbetsför ålder på ca 85 procent. År 2006 hade siffran sjunkit till knappt 79 procent. Efter sju år med arbetslinjen hade sysselsättningsgraden år 2013 ökat med en eller två procentenheter – lite beroende på hur man räknar. Mot bakgrund av finanskris och demografiska förändringar är en modest reducering av utanförskapet inget att skämmas för. Men det kan heller inte kallas en återgång till full sysselsättning.

Annons

Annons

Borgs arbetslinje är grundad i nationalekonomiska standardmodeller. Fokus i analysen av strukturell arbetslöshet ligger här på priset på arbetskraft, det vill säga löner och skatter. Något förenklat antas skatter och bidrag pressa upp arbetskostnader för mycket i relation till den anställdes produktivt. En lösning är i så fall att stimulera efterfrågan på arbetskraft genom till exempel reducerade arbetsgivaravgifter.

Utvärderingar har bekräftat att fler unga också anställdes när denna sänkning kom. Problemet var att arbetsgivares priskänslighet visade sig vara besvikande låg. Arbetsmarknadsprogram där staten subsidierar lönekostnader för exempelvis flyktingar hade ungefär samma effekt. Fler anställs när staten står för halva lönekostnaden, men inte speciellt många. Arbetsgivare har helt enkelt visat ett svalt intresse till att anställa lågkvalificerade även efter rejäla rabatter på lönekostnader. Detta är förödande för teorier som förutsätter att utanförskapet kan lösas bara lönekostnaderna sjunker tillräckligt mycket.

Det var heller inte bland de grupper som drabbades hårdast av utanförskapet som arbetslinjen fungerade bäst. Arbetsutbudet ökade paradoxalt nog främst bland högutbildade, medan de lågutbildade tappade ytterligare mark. År 1990 var sysselsättningsgraden bland de med förgymnasial utbildning i arbetsför ålder cirka 75 procent. Siffran hade sjunkit till 65 procent år 2006. Sen dess har lågutbildades sysselsättningsgrad sjunkit ytterligare till bedrövliga 59 procent år 2013. Frågan är varför arbetslinjen inte fungerade bättre bland marginella grupper?

Ingen vet idag med säkerhet vad detta beror på. Det finns dock en hypotes som låter övertygande för mig och som allt fler ekonomer tar upp. Tesen är att många arbetslösa idag är ”negativ-produktivitetsarbetare” – arbetare som skapar större kostnader för arbetsgivaren än de bidrar till verksamheten. Nationalekonomen Tyler Cowen hänvisar till teorin när han försökte reda ut varför inte ens den Amerikanska arbetsmarknaden längre skapar full sysselsättning:

”In essence, we have seen the rise of a large class of “zero marginal product workers,” to coin a term. Their productivity may not be literally zero, but it is lower than the cost of training, employing, and insuring them. That is why labor is hurting but capital is doing fine; dumping these employees is tough for the workers themselves – and arguably bad for society at large – but it simply doesn’t damage profits much. It’s a cold, hard reality, and one that we will have to deal with, one way or another. “

Det Tyler Cowen skriver låter kanske grymt, men drivs samtidigt av empati för de arbetslösa. Vi måste förstå vad utanförskap beror på för att kunna åtgärda det. Det vore till exempel mer inhumant att beskylla arbetslösa som ingen vill anställa för att vara arbetsskygga och därför skära deras A-kassa till benet.

Ett extremt men illustrerande exempel på ”negativ-produktivitetsarbetare” är en bedragare som har stulit från sina tidigare arbetsgivare. Andra exempel inkluderar de med psykiska problem, missbrukare, svenska ungdomar som inte ens gått klart nian och analfabeter från extremt fattiga länder som inte lärt sig svenska. Det spelar ingen roll hur mycket arbetsgivaravgifterna sänks för att dessa arbetare ska vara attraktiva för Scania eller ens McDonalds.

Någon som inte är produktiv i en arbetsuppgift kan förstås vara produktiv i en annan, eller bli produktiv efter träning och erfarenhet. Problemet är att de enkla arbetsuppgifterna blir allt färre. Teknologin har successivt gjort att lågkvalificerades arbetsuppgifter kan ersättas, vilket innebär att dessa arbetare inte är lika eftertraktade. Det är inte längre lönt för arbetsgivare att lägga dyr handledning utförd av sina dyra, högkvalificerade chefer på att träna upp negativ-produktivitetsarbetare.

Svenska företag är allt mer kunskapsintensiva och ligger ofta högt i förädlingskedjan. När allt fungerar skapas enorma mervärden av erfarna och kvalificerade team. En improduktiv person som stör produktionen skapar därför stora förluster. Det kan handla om att sänka kvalitet, skapa konflikt och dålig stämning, ge dålig service till kunder eller helt enkelt vara inkompetent. Den svagaste länken i kedjan avgör produktiviteten för hela teamet. Modellen kallas ibland för ”O-ring”-teorin efter en liten mekanisk komponent i en rymdfärja som inte fungerade och orsakade Challengerolyckan.

För att sammanfatta är arbetslöshet som beror på höga bidrag och skatter, eller på keynesiansk brist på efterfrågan, relativt okomplicerad att lösa. Men om Tyler Cown har rätt om att arbetslösa alltmer handlar om negativ-produktivitetsarbetare är den deprimerande slutsatsen att vara sig högern eller vänsterns standardverktyg kan lösa utanförskapet. Vi måste i så fall tänka nytt när det gäller utanförskapet. Arbetslinjens grundsats att det ska löna sig att arbeta är nödvändig för att komma åt utanförskapet, men det tycks inte längre räcka. Borgerligheten måste kanske gräva djupare än nationalekonomiska standardmodeller för att hitta effektiva lösningar mot det nya utanförskapet.

Tino Sanandaji

...är nationalekonom knuten till Institutet för Näringslivsforskning. Han har studerat vid Handelshögskolan i Stockholm och har en doktorsexamen från University of Chicago.

Han är återkommande krönikör på Realtid.se.

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons