Annons

Annons

Verkligheten bultar på Riksbankens dörr

Det är svårt att hitta en centralbank med tommare verktygslåda än Riksbanken. Realtids krönikör Per Lindvall konstaterar att ingen vill svära i den svenska sparsamhetskyrkan.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. Har du synpunkter på Pers krönika? Skicka gärna ett mejl! Adressen är: per.lindvall@realtidmedia.se

Med en inflation som inte kommer att nå målet, en ekonomi som svalnar såväl på hemmaplan som globalt och andra centralbanker tar till de lättnadsknep de har kvar så har Riksbanken i stort sett bara ett val kvar – begär eldunderstöd av finanspolitiken.

”Vart vi oss i världen vänder, står vi här med tomma händer”. En lätt justering av Den Svenska Björnstammens klassiska slagdänga sammanfattar väl läget för de utvecklade ländernas centralbanker. Amerikanska Federal Reserve har visserligen en del verktyg kvar i händerna, men veckans räntesänkning, trots god fart i ekonomin och rekordlåg arbetslöshet, men en inflation som vägrar ta fart, visar på övriga centralbanker, som ECB, Bank of Japan och då inte minst Riksbankens maktlöshet.

Även för en lätt indolent utomstående betraktare har det sedan länge stått klart att Riksbanken kommer att missa sitt inflationsmål. 

Annons

Annons

Med en avsvalnande ekonomi, BNP sjönk med 0,1 procent under andra kvartalet i fjol och en inflation som nu trendar nedåt – Riksbankens målvariabel KPIF sjönk till 1,7 procent i juni – så finns det inget som talar för att måluppfyllelsen kommer att bli bättre under hösten. Snarare är det så att med de penningpolitiska lättnader som ECB:s avgående chef Mario Draghi har pratat sig varm för, samt de lättnader som även Fed, Bank of England och andra centralbanker högst sannolikt kommer att genomföra så kommer Riksbankens enda hittillsvarande inflationskanal, svagare krona, att med stor sannolikhet att vändas till sin motsats. Det gör att det är svårt att hitta en centralbank med tommare verktygslåda än vår svenska Riksbank.

Att Riksbanken själva inte vill erkänna detta följer ett välkänt mönster inom den finansiella världen, att sanningar och erkännanden av sina egna svagheter kan man endast kosta på sig när allt är på topp. Ju större kris, ju större lögner är istället den inarbetade sedvänjan, där Swedbanks penningtvättsproblematik är det senaste exemplet. 

För det är mycket svårt att se att ytterligare sänkningar av styrräntan från dagens minus 0,25 procent och ytterligare köp av statsobligationer kan bidra med. Däremot finns det en inflationsbroms som ”ansvarskännande” svenska politiker och ekonomer ihärdigt har försvarat och det är statens överskottsmål. Den amerikanske professorn Eric Leeper skrev under 2018 en rapport, ”Swedens fiscal policy and Monetary Policy”, på uppdrag av Finanspolitiska rådet där han påpekade att inflationsmålet och överskottsmålet inte var konsistenta utan drog ekonomin åt olika håll. Det är också symtomatiskt för takhöjden i den svenska ekonomiska debatten att Finanspolitiska rådet inte alls beaktade Leepers analys och slutsatser i sina egna rapporter. Ingen vill svära i den svenska sparsamhetskyrkan. 

Men förr eller senare kommer en förändring. ”Verkligheten bultar på vår dörr”, som den sjungande matematikprofessorn Peps Persson* skaldat.

Man kan hoppas att den förväntade utnämningen av Christine Lagarde till ny chef för ECB kan katalysera en förändring av eurozonens förhållande till relationen mellan penning- och finanspolitik. Lagarde har ju varit chef för Internationella Valutafonden, IMF, som under de senaste åren blivit allt mer tydlig i sina uttalanden om att finanspolitiken i de utvecklade länderna, i synnerhet eurozonen, har varit alltför åtstramande. Det är naturligtvis ingen lätt uppgift att ändra tyskar och holländares inställning till sparande, men det är ett arbete som måste göras om eurozonen ska kunna hållas ihop.

I Sverige borde det kunna ske långt tidigare.

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna