På knappt fyra år har utlåningen för nischbankerna ökat mer än 100 procent. Gödslet för expansionen är billig finansiering i form av inlåning från allmänheten, skriver Realtids Per Lindvall. Foto (montage): Realtid/Riksgälden.
På knappt fyra år har utlåningen för nischbankerna ökat mer än 100 procent. Gödslet för expansionen är billig finansiering i form av inlåning från allmänheten, skriver Realtids Per Lindvall. Foto (montage): Realtid/Riksgälden.
Krönika

Utan Riksgäldsrabatt – betydligt färre nischbanker

Realtids Per Lindvall har undersökt nischbankernas kreditexpansion och konstaterar att Riksgälden i praktiken subventionerar skakiga affärsmodeller.

Per Lindvall
Uppdaterad 2020-07-14
Publicerad 2020-01-28

Collectors brakförlust är låter lite ljudligare än kanariefågeln i kolgruvan för de så kallade ”nischbankerna”. Det låter mer som visselpipan på stationen. Hör man inte; ”Tingelingeling nu tåget går..”?

Det finns få så starka och väldokumenterade sätt att plantera så kallad draksådd inom finansbranschen som en alltför snabb kreditexpansion. De så kallade nischbankerna har med några få undantag haft en närmast explosiv utveckling av sin utlåning. På knappt fyra år, från ingången av 2016 till och med september 2019, ökade utlåningen för den grupp som har tillstånd av Finansinspektionen att ta in inlåning från allmänheten med mer än 100 procent. Från knappt 100 till 204 miljarder kronor. 

Tillgång till billig finansiering är förstås det gödsel som behövs för en sådan expansion. Och denna källa har varit inlåning från allmänheten. Genom att erbjuda något högre räntor än storbankernas nollräntor, från någonstans runt 0,25 procent till max 2 procent för de pengar som låses under längre tid, så har de kunnat öka sin inlåning från allmänheten från 85 miljarder kronor till 191 miljarder kronor under samma period. Inlåningen svarar därmed för knappt 95 procent av utlåningen. Resterande del finansieras med eget kapital och en liten skärv från kreditmarknaden. Detta är extremt mycket högre än storbankerna, för vilka den svarar för runt 40 procent normalt.

Finansinspektionen och Riksbanken brukar i sina inte alltför analytiskt vassa stabilitetsrapporter lyfta fram att bankernas ”höga” beroende av inlåning, som definitionsmässigt är mycket kortfristig i förhållande till utlåningen som en risk, så kallad ”missmatch”. Det stämmer för varje enskilt institut, men inte för systemet som helhet. Inlåningen, fordringar på bankerna, vandrar runt i systemet med gjorda transaktioner. De banker som samlar på sig för stor inlåning lånar ut det till dem som har brist. Inlåningen kan bara dödas genom att någon amorterar sina skulder, då man kvittar inlåningen, fordran på banken mot sin skuld. Eller om fordringarna blir värdelösa genom att banken går omkull. 

Men så länge det finns ett ömsesidigt förtroende mellan kreditinstituten så är systemrisken låg. Problem uppstår när man inte har förtroende för något eller flera kreditinstitut. Då kan en så kallad ”run” få ett institut att haverera. Och är det en stor bank som havererar så drar den med sig fler i fallet. Det är av den anledningen som Riksgälden har utfärdat sin insättningsgaranti.

Men de avgifter som Riksgälden debiterar instituten för inlåningsgarantin är mycket lågt satta, max 0,18 procent, vilket förstås förutsätter att de inte används för att finansiera mera vidlyftiga och därmed också riskfyllda affärer. Men det förefaller som man glömde det när man tillät alla dessa nischbanker att ta emot inlåning och i praktiken finansiera hela sin verksamhet med detta. Collectors problem visar det med stor tydlighet. Finansinspektionen har naturligtvis påpekat att nischbankerna har en generellt högre risk, men frågan är om de har gjort några stresstester av värde. 

En generell trend för nischbankerna är att deras räntemarginaler har fallit påtagligt under de senaste fyra åren. Möjligen kan man hävda att nyutlåningen har skett till lägre risk. Men det är tveksamt. Det normala är det motsatta, att kredittillväxt med närmast mekanisk nödvändighet ökar risken både på marginalen och i hela stocken. (Sambanden är tyvärr inte alltid linjära.)

Det är högst tveksamt om de har gjort några så kallade KALP-kalkyler (Kvar Att Leva På) för dessa institut. Ett företag som Qliro skulle visa förlust även för finansverksamheten om räntan på inlåningen ökade med 2 procent, trots att de har ockerliknande marginaler på över 20 procent på sin utlåning. Andra, typ Avida Finans, skulle gå mot ett nollresultat. Generellt gäller att lönsamheten skulle minska drastiskt, vilket i sig med all sannolikhet skulle leda till dyrare finansiering. Om ett eller flera institut skulle fallera så ökar naturligtvis även risken för de övriga, hur ”väsenskild” de än kommer att förklara att den egna verksamheten är.

Den som håller i proppen till branschen är förstås Riksgälden och nivån på deras avgifter på inlåningen. Som det är nu så är det en ren subvention till en verksamhet som nog de flesta anser ska stå på egna ben.

Platsannonser