Annons

Annons

marg-eq.jpg

Margaret von Platen förklarar branschlogiken som driver fram en börsnotering av Wallenbergarnas globala riskkapitaljätte EQT.

Riskkapitallegendarens råd till Wallenbergarna och EQT

Den amerikanska finansmannen, filantropen och riskkapitallegendaren Henry Kravis, som grundat KKR, har ett råd att ge EQT: “Säg till dem på EQT att även om de är börsnoterade måste de vara långsiktiga”, skriver Realtids Margaret von Platen i en krönika om EQT:s eventuella börsnotering, och vad Wallenbergarna kan lära av KKR:s och Blackstones resor till börsen.

Margaret von Platen

Margaret von Platen

Mångårig ekonomijournalist som bevakar bland annat banker, kapitalförvaltare, riskkapitalbolag och ägarbolag.

– Om EQT ska börsnotera sig måste de tänka på att vara långsiktiga, sade Henry Kravis under en frågestund när jag var på Columbia Business School-mötet för oss tidigare studenter i universitetets alumninätverk i Paris.

Affärsmannen och filantropen Henry Kravis berättade för oss om sina investeringar i Kina, bland annat i mönsterladugårdar där varje sådan inrymmer 13 000 kor. 

Vi som tillhör alumnisällskapet får gå upp på podiet, ta i hand och ställa en kort fråga. Min handlar om svenska EQT. 

Annons

Annons

Henry Kravis vet hur man börsnoterar riskkapitalbolag. Hans eget legendariska KKR har hunnit börsnoteras två gånger. Andra gången blev det en succé. Idag har KKR ett marknadsvärde på närmare 21 miljarder dollar.

Det spekuleras allt oftare om att det största svenska riskkapitalbolaget EQT ska börsnoteras. Det verkar inte orimligt, vid en närmare eftertanke.EQT tar bara in en mycket liten del av fondernas finansiering från Sverige.

Bolaget som grundades 1994 tillhör idag verkligen de globala riskkapitaljättarna. Och EQT-fonderna blir allt större. Den senaste drog in 11 miljarder euro i finansieringsrundan riktad till externa investerare.

Som ett led i EQT:s utlandsexpansion vore det därför naturligt att börsnotera bolaget. Något svar om detta är rätt väg att gå, är förstås inte möjligt att få.

EQT bekräftar endast att balansräkningen behöver stärkas, dels för att göra nya investeringar, dels för att fortsätta växa inom sina traditionella områden som tidiga investeringar, infrastruktur, fastigheter och kreditgivning. 

Hur förstärkningen av balansräkningen ska ske, vilket schackdrag som blir smartast, är oklart. Men besked ska lämnas före halvårsskiftet 2019.

Det finns två stora förebilder i riskkapitalvärlden: De amerikanska riskkapitaljättarna KKR och Blackstone. Båda är börsnoterade. De noterades när den stora kreditkraschen 2007–2008 var nära förestående.

Idag finns det en del tecken, om inte på en krasch så i varje fall på att finansmarknaderna närmar sig zenit. Investeraren Warren Buffet sade nyligen att bristen på rimliga priser är det största hindret för varje affär som han granskat de senaste två åren.

Frode Strand Nielsen på riskkapitalbolaget FSN Capital varnade i våras för att branschen befinner sig farligt nära en bubbla. Det är dags att sälja de innehav som inte kan övervintra en recession. Men förutom denna annalkande dal – i den finansiella berg-och-dalbanan – finns det säkert många andra skäl till att börsnotera EQT.

Låt oss titta på fem av dessa. 

P/E-effekten Det kan vara så enkelt att aptiten har växt i takt med att värderingarna på börsen har ökat.

Om ett bolag har en vinst på 100 miljoner kronor blir den vinsten plötsligt med p/e-tal 20 värd 2 miljarder kronor på börsen. Marknaden har dessutom en tendens att tro att jättevinster upprepar sig i all evighet. Detta trots att vi haft en exceptionell situation, en så kallad dopad marknad med mycket låga räntor och i det närmaste obegränsade möjligheter att låna.
 
Det blir också mer intressant för en partner i ett riskkapitalbolag att sälja sin andel med en börsvärdering, än med en intern värdering. Dessutom skapas det större möjligheter för en exit om en partner vill sälja av sin andel, om bolaget är noterat.

Märkesvarustrategi Brandbuilding för riskkapitalbolaget är ett annat viktigt skäl. De största, KKR eller Blackstone, åtnjuter ett rykte och ett förtroende som de mindre kända och olistade riskkapitalbolagen inte gör. De får nästan lite av en McKinsey-vidimering. Det borgar för seriositet ända in i kaklet.  

Tillväxtmöjligheter De största riskkapitalbolagen med mest kapital är börsnoterade, till exempel Blackstone, KKR, The Carlyle Group, Apollo Global Management och många flera.

Trenden idag är att redan stora riskkapitalbolag blir ännu större. Med storleken kommer också skalfördelar, till exempel vad gäller personal. Dessutom föredrar de större institutionerna att investera hos de allra största riskkapitalbolagen. Det är en kvalitetsstämpel på placeringen.

En stark balansräkning ger också större möjligheter för riskkapitalbolaget att genomföra egna, stora projekt. Till exempel en fond för mycket stora infrastrukturinvesteringar. En större fond har också en fördel av att kunna bjuda på större projekt där konkurrensen är mindre mördande än bland mellanstora dito. Det inger också mer förtroende om riskkapitalbolaget kan bidra med ett eget startkapital i ett projekt.

Exit- och bekvämlighetseffekten Det hade varit lätt att inbilla sig att partners med ålderns rätt skulle bli mer bekväma, men så verkar inte vara fallet. Trots att de ursprungliga grundarna blivit medelålders eller något äldre verkar de fortfarande vilja arbeta kvar.

De bidrar med sin kunskaper och erfarenheter, som i en allt tuffare miljö blir allt viktigare. Sedan handlar det förstås om så stora pengar idag, både för fonden och för dem själva, att det måste vara svårt att kliva av. Partners verkar tycka att det är lika roligt att jaga nya företag, resa till huvudstäder, övertyga nya investerare, förhandla om investeringsvillkor, anlitar jurister och konsulter, lusläsa avtal och så naturligtvis ge sig i kast med rationaliseringar och effektiviseringar.

Det borde vara trevligare att på heltid njuta av sitt liv – och sin rikedom - istället för att sätta sig på flyget till Frankfurt och ha möte direkt vid ankomsten, kanske för 20:e året i rad, kan man tycka. Men så är tydligen inte fallet. 

Det verkar vara lika roligt för dem nu som då, trots hungriga yngre kollegor som både jobbar stenhårt och springer maraton i tre huvudstäder. Kanske kan då en exit med p/e-effekten locka och bli en extra guldkant på tillvaron.

Hårdare konkurrens Omvärldsförutsättningarna kan också komma att hårdna när gigantiska fonder med bas i Asien och Mellanöstern kliver in på marknaden.

Mubalada Investment Company är emiratet Abu Dhabis fond med 200 miljarder dollar. Börsnoterade japanska Softbank Group har sin Visionfund med 100 miljarder dollar. Men än så länge föredrar dessa jättefonder att investera i västerländska fonder, som EQT. 

Sedan finns fler skäl till varför en börsnotering skulle vara konstig. Hela affärsidén med riskkapitalbolag är väl att ta in pengar från andra – varför behöver EQT plötsligt egna pengar i ett eget bolag? Till dess att vi får ett svar på den frågan kan det vara värt att påminna om hur det gick till när de amerikanska riskkapitaljättarna noterades.

När KKR och Blackstone sattes på börsen fanns det ytterligare ett skäl som drev på noteringen. Det fanns en lång och intensiv rivalitet mellan de två grundarna av respektive bolag:  miljardärerna Henry Kravis och Stephen Schwarzman.

Riskkapitalbolaget KKR:s grundare Henry Kravis. Foto: Margaret von Platen.

Trots att de kom från olika miljöer var de på många sätt lika varandra. Henry Kravis, son till en oljemagnat, samlade på trofé-våningar, franska antikviteter, ägnade sig åt filantropi och fick tack vare en donation på tio miljoner dollar en vinge på Metropolitan uppkallad efter sig efter.

Stephen Schwarzman, som kom från en blygsammare bakgrund, hade donerat 100 miljoner dollar till arbetet med att renovera New Yorks stadsbibliotek och som tack för hjälpen fått det uppkallat efter sig. Han älskade också konst och var ordförande i Kennedy Center i Washington. 

Henry Kravis hann först med en börsnotering. KKR hade knappt hunnit fylla 30 år när det var dags. Goldman Sachs och Morgan Stanley var rådgivare.

2006 noterades KKR:s Private Equity Investors fond på Amsterdambörsen under namnet KPE. Det blev en stor succé.

När KPE listades i Amsterdam blev erbjudandet så pass övertecknat att KKR fick utöka det från 1,5 miljarder dollar till 5 miljarder dollar. Börsnoteringen av KPE möjliggjorde för investerare i Europa att också kunna köpa in sig i KKR:s riskkapital-investeringar.

75 procent av KPE:s tillgångar placerades i KKR:s investeringar. 25 procent sattes i KPE:s egna opportunistiska investeringar, som dock skulle skötas av KKR. 

Skälen till att KKR blev publikt var bland annat för att slippa knacka på dörren hos pensionsfonderna och be om pengar, men också för att slippa dela med sig av affärer till andra riskkapitalbolag.

Med fem miljarder dollar i ryggen hade KKR råd att skriva den största checken själv. 

Börsnoteringen blev ett signum för KKR:s nya oberoende. Det skulle också kunna vara ett skäl för EQT att börsnotera sig – att skapa en större frihet inför kommande utmaningar.

När KKR hade noterats fick flera andra riskkapitalbolag, som Appollo Management och Doughty Hanson, antingen överge sina planer eller skala ner dessa: KKR hade sugit upp all likviditet från marknaden.

Stephen Schwarzman var inte sen att följa efter Henry Kravis. Ett år senare, i mars 2007, var det dags för hans riskkapitalbolag att göra entré på börsen.

Blackstone hade funnits i 22 år och värderades till 30 miljarder dollar. Men då lyckades Blackstone pricka in toppen av marknaden. Erbjudandet övertecknades sju gånger. Det slog därmed KKR och Blackstone fick en högre värdering.

Blackstone fick in 7 miljarder dollar på sin notering och ytterligare några miljarder dollar från en kinesisk statlig fond. 

Det här roade inte KKR som följde efter hack i häl och ansökte om en börsnotering i New York, bara elva dagar senare. Men då var det försent. Kreditbubblan var på väg att spricka. 

Det blev ingen notering för KKR, den gången. Men skam den som ger sig. 

Kraschen drabbade förstås även Blackstone som lyckats börsnotera sig på toppen av konjunkturen. I augusti 2008 hade aktien tappat 40 procent. Aktieägarna var arga och kursen fortsatte ner. 

Blackstone hade stått för 20 procent av de största riskkapitalaffärerna mellan 2005 och 2006. Men 2008 blev ledningen bekymrad över att priserna var för höga och drog ner på transaktionsvolymen.

Blackstones dåvarande ordförande sade åt sina anställda att de skulle ställa in sig på att möta en sämre ekonomi framöver. Det ledde till att Blackstone endast gjorde en stor affär, köpet av Hilton Hotels för 26 miljarder dollar.

Under 2008 föll värdet på riskkapitalportföljen med 20 procent. 

2008 var också ett hemskt år för KKR. KPE hade köpt bolag på toppen av marknaden och fick skriva ner sina tillgångar med drygt två miljarder dollar.

Men KKR hade återigen börjat överväga en börsnotering, den här gången i New York. 

Kursen på KPE hade mer än halverats sedan börsintroduktionen. KKR utnyttjade detta och köpte upp KPE, och därmed sina egna innehav i fonden, billigt. Marknaden tolkade detta som ett tecken på att konjunkturen var nära botten. KPE avlistades från Amsterdambörsen och KKR listades i New York.

Ett år efter börsnoteringen, alltså 2009, blev det möjligt för partners på KKR att sälja 15 till 20 procent av sin ägarandel i firman.

Bakom en eventuell börsnotering av EQT kan finnas liknande motiv. Det handlar i så fall om att att skapa en väg ut för partners som vill kliva av och samtidigt dra nytta av den höga börsvärderingen.

2009 komma att bli ett lysande år. De gamla KPE-innehaven kunde skrivas upp med 34 procent. 

I mars 2010 ansökte KKR om en börsnotering. 30 procent av ägarbolaget börsnoterades och hela KKR fick en värdering på  15-19 miljarder dollar. 

KKR skulle komma att värderas lägre än Blackstone.

Det berodde på att Blackstone var mer diversifierat och hade en fastighetsverksamhet som var lika lönsam som dess (buy-out) uppköpsverksamhet. Blackstone tjänade dessutom pengar på sina hedgefonder och på sin rådgivnings vid köp och försäljningar av bolag.

Börsnoteringen i New York ökade rivaliteten mellan firmorna och lyfte denna till en ännu högre nivå.

Skälen till att KKR börsnoterade sig i New York påminner också om de skäl som EQT angivit för att stärka sin balansräkning.

KKR använde sina aktier för att expandera bland annat inom infrastruktur och utlåningsverksamhet till medelstora företag, och för att investera i börsnoterade bolag. 

KKR angav också som skäl för noteringen att de fick en mer permanent kapitalbas, att deras aktier kunde användas för att locka och behålla personal samt som valuta vid transaktioner. 

När alumni-mötet är avslutat passar Henry Kravis på att berätta att han känner både Marcus och Jacob Wallenberg väl – med tanke på Investors koppling till EQT. 

– Säg till dem på EQT att även om de är börsnoterade måste de vara långsiktiga, upprepar han, och springer iväg till nästa möte och ser både oförskämt ungdomlig och vältränad ut för att vara 74 år. Och han verkar inte alls ha tappat lusten att fortsätta investera.

 

Vad som ska börsnoteras: EQT sett som en koncern består av flera olika delar. Enkelt uttryckt handlar det dels om ett holdingbolag, dels om ett managementbolag och dels om de olika riskkapitalfonderna som är självständiga organisationer med egna styrelser som är de som fattar investeringsbesluten för respektive fond. När en eventuell börsnotering av EQT kommer på tal handlar det om att det är managementbolaget som kommer noteras.

Källor: Financial Times och Reuters.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna