Professor Jonung förespråkar både en koordinerad finanspolitisk och penningpolitisk åtstramning – ett misstag enligt Realtids Per Lindvall. Foto (montage): Realtid/Pixabay.
Professor Jonung förespråkar både en koordinerad finanspolitisk och penningpolitisk åtstramning – ett misstag enligt Realtids Per Lindvall. Foto (montage): Realtid/Pixabay.
Krönika

Jonungs recept smakar finanskris

Det finns mycket som talar för att Lars Jonungs ingredienser är det avgörande innehållet i de recept som finns på att skapa en finanskris – det skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall
Publicerad 2020-01-27

Nationalekonomen Lars Jonung tar stor plats i den svenska ekonomiska diskussionen. Senast fick han breda ut sig i SVT om ”minusräntan ett misslyckat experiment”.  Veckan innan var han en av huvudtalarna på tankesmedjan Fores seminarium om det svenska finanspolitiska ramverket.  Han drev där tesen om ett ännu tuffare statsfinansiellt sparande. Han vill pressa ner det så kallade ”skuldankaret”, den offentliga bruttoskulden i förhållande till BNP, enligt Maastricht-kriterierna, från fjolårets överenskomna målsättning på 35 procent till 25 procent. När det så kallade överskottsmålet sänktes från 1 procent till 0,25 procent för ett par år sedan så kallade han det för ett ”rötmånadsskämt”.

Professor Jonung förespråkar således både en koordinerad finanspolitisk och penningpolitisk åtstramning i dessa tider. Jonungs mål med detta är att han rent allmänt vill rusta svensk ekonomi  och dess motståndskraft. Det gäller inte minst, enligt Jonung, att minska risken för en finansiell kris, och om den kommer, stärka statens möjligheter att hantera den. Det är lite kontroversiella teser, i synnerhet om man relaterar till den internationella ekonomiska debatten, utanför ”sparkult-dominerade” länder som Sverige och Tyskland.

Det finns istället mycket, det mesta, som talar för att Jonungs ingredienser just är det avgörande innehållet i de recept som finns på att just skapa en finanskris, nämligen policymisstag. Ett högre offentligt sparande och högre styrräntor skulle skicka en mycket stark sparimpuls i hela den svenska ekonomin. Riksbankens inflationsmål, som de inte ens klarar att uppfylla idag, skulle fara all världens väg. Vi skulle raskt falla tillbaka ner mot de inflationsnivåer vi hade under 2013-2015, det vill säga runt 0, när Riksbanken då ”lutade sig mot vinden” för att med hög styrränta försöka dämpa skuldsättningen i ekonomin. Sannolikt skulle vi få se deflation.

Och även om man kan hålla med om att den privata sektorns höga bruttoskuld, som definitionsmässigt matchas av ett lika högt sparande, fordringsägande, är ett av Sveriges största makroekonomiska problem så skulle vi hamna helt snett. För Jonungs grepp skulle med hög sannolikhet leda till att ett mycket högt nettosparande, i form av minskad konsumtion. Det skulle i sig skapa en kraftig ekonomisk nedgång, högst sannolikt en recession, eller värre. Vi skulle kliva rätt in i Keynes likviditetsfälla, det vill säga ett läge där sparandet överskrider de faktiska investeringarna, (inte sparande som finansiellt värdepappersbytande), som leder till att ekonomin krymper.

Glöm aldrig att den enes utgift är den andres inkomst. Minskar den enes utgifter och detta sparande inte kanaliseras till riktiga investeringar, som ju också är utgifter till arbetskraft, maskiner, datorer etc, eller lånas ut för konsumtion så krymper ekonomin med det ökade sparandet. Det är penningflödet som är det viktigaste för den ekonomiska uthålligheten.

Sveriges ekonomi är i detta avseende extra sårbart, med våra uppumpade tillgångsvärden, inte minst på bostäder, och höga bruttoskuldsättning, och skulle kunna hamna i det tillstånd som den amerikanske ekonomen Irving Fischer benämnde ”debt-deflation” och som var huvudförklaringen till 30-talets depression.

Riksbankens minusränta har i det sammanhanget inte varit ett misslyckande utan en nödvändighet, även om den inte har nått ut i ekonomin med full kraft, då bankerna i stort har hållit nollränta på sin inlåning.  Men en negativ realränta har varit nödvändiga för att hålla penningcirkulationen igång. Att följa Jonungs recept där vi snabbt skulle få en positiv ”riskfri” realränta, där aktörer skulle få betalt för att parkera sina pengar i madrassen eller liknande håligheter, skulle naturligtvis förstärka en sådan process. De japanska erfarenheterna när de hade positiva realräntor och deflation är belysande. I Japan är och har det privata sparandet varit extremt högt, före krisen kanaliserades detta till investeringar i inte minst fastigheter, efter krisen skulle de ha kanaliserats till just madrasser och andra håligheter, vilket skulle ha gjort krisen ännu djupare. I stället fick  den japanska staten absorbera detta sparande med sina stora underskott. Detta har visserligen skickat den japanska statsskulden upp i stratosfären, men genom sina obligationsköp så har Bank of Japan i praktiken monetariserat en mycket stor del av denna skuld och kämpar fortfarande, likt Riksbanken, med att nå sitt inflationsmål.

Med Jonungs recept att öka det offentliga sparandet ännu mera så finns det en risk att den svenska ekonomin tankar ihop helt, för det skulle minska penningcirkulationen ännu mera. Den primära effekten av ett offentligt finansiellt sparande är att dra in köpkraft från den privata sektorn och därmed kyla ner ekonomin ytterligare. De så kallade ladorna är mera att likna vid kamerala synvillor.

Snarare är det så att den svenska ekonomin skulle mycket bättre bra av en väsentligt mer offensiv finanspolitik, där man kan kanalisera det höga sparandet inom den privata sektorn till riktiga investeringar.

Det är också det recept som internationella ekonomer som Joseph Stiglitz, Paul Krugman, Lary Summers och Olivier Blanchard rekommenderar. Jonung avfärdade de två senare som ”sirener” på Fores seminarium.

Det är väl annars ett bra epitet på Jonungs internationella renommé. Där är han mest känd för sin sin hyllningsskrift till euron som publicerades i januari 2010, exakt när det var uppenbart att euron var på väg in i sin ännu olösta  existentiella kris. Jonungs svenska recept är inte mycket bättre.   

Platsannonser