Varför hade vi minusränta förut och inte nu när ekonomin är sämre? Svaret kan vara att kugghjulen på minusräntan saknar eller har få kuggar som får grepp i den reala ekonomin. Foto: Malcolm Lightbody/Unsplash.
Varför hade vi minusränta förut och inte nu när ekonomin är sämre? Svaret kan vara att kugghjulen på minusräntan saknar eller har få kuggar som får grepp i den reala ekonomin. Foto: Malcolm Lightbody/Unsplash.
Krönika

Därför vill inte Riksbanken ha negativ ränta igen

I högkonjunkturen hade Sverige minusränta – men inte i dagens lågkonjunktur. Realtids Per Lindvall konstaterar att Riksbanken inte vill ”dra ner byxorna på sig själv”.

Per Lindvall
Uppdaterad 2020-05-13
Publicerad 2020-05-13

En av den förda penningpolitikens grundpelare är att den ska vara transparent, där Riksbankens val av åtgärder, men även icke-åtgärder, ska motiveras för att skapa trovärdighet för dess mål att över tid skapa ett inflationstryck på två procent. ”Riksbanken strävar efter att dess kommunikation ska vara öppen, saklig, begriplig och aktuell. Det gör det lättare för ekonomins aktörer att fatta bra ekonomiska beslut. Penningpolitiken blir också lättare att utvärdera”, som det står i den senaste rapporten.

Men Riksbankens nuvarande riktning är högst oklar, annat än de akuta och nödvändiga corona-kopplade åtgärderna, att pumpa in likviditet i det finansiella systemet för att hålla kreditförsörjningen under armarna. 

Det är två stora frågor som hänger i luften och som Riksbanken borde ge svar på. Den ena är varför man i nuläget, när vi har en allt djupare recession och en snabbt fallande – om än svårmätt – inflation avstår från det tidigare greppet att införa minusränta. Det andra och lika allvarliga är att man i sin senaste penningpolitiska rapport inte alls utvecklar analysen över ett högst trovärdigt scenario att inflationen under lång tid kommer att ligga långt under målet och till och med tippa över i deflation, (vilket ska utvecklas i en kommande krönika, för annars blir den här för lång).

Vad gäller exempelvis minusräntan så är Riksbankens enda motivering att: ”Eftersom den kraftiga nedgången i konsumtion, investeringar och export beror på nedstängningen av ekonomin och människors oro för sjukdomsspridningen bedöms det just nu inte vara motiverat att försöka öka efterfrågan genom att sänka reporäntan.” Och en rad om det kan påverka bankernas lönsamhet och det finns risker med minusränta på allmänhetens inlåningskonton hos storbankerna. I den 44-sidiga penningpolitiska rapporten borde man åtminstone ha kunnat utveckla detta resonemang på ett par sidor eller mer. 

Detta inte minst som två av direktionsmedlemmarna, Per Jansson och Anna Breman, var oense med majoriteten när Riksbanken klev upp på nollstrecket i december. Dessutom finns det en hel del ”vänner av ordning” där ute, inte minst bland svenska bankekonomer som talat högt om att det behövs minusränta – nu. Till detta kommer inte minst ett pedagogiskt behov att inför den bredare allmänheten förklara varför minusräntan var ett bra grepp när Sverige befann sin i en högkonjunktur och många ekonomiska sektorer beskrevs som överhettade, även om inflationen var under målet, men varför det inte passar sig nu när inflationen faller och vi står inför en recession som har potential att matcha 90-talskrisen i omfattning, och lite till.

På den internationella arenan finns det också en hel del ekonomer som argumenterar för negativa räntor. Det gäller exempelvis Kenneth Rogoff som i förra veckan skrev att det är läge för  ”djupt negativa räntor”.

En analys som drar paralleller till 90-talskrisen hade varit intressant i sig, för det skulle vara en behövlig ”byxneddragning” på den dåvarande Riksbanksdirektionen med Urban Bäckström i spetsen. För deras beslut att hålla en styrränta på 8 procent, samtidigt som inflationen föll mot noll, var så nära ett ekonomiskt suicidalbeteende man kan komma. Det fördjupade den dåvarande krisen oerhört och lade grunden till den stolliga åtstramningspolitiken.

Men den sanning som åtminstone jag ser bakom beslutet att ligga kvar på noll-ränta är att man inte vill dra ner byxorna på sig själv. För mellan raderna kan man ana att det finns en insikt om att minusräntor inte är eller har varit något effektivt grepp, och kan göra mer skada än nytta. För minusränta är inget effektivt sätt att få igång efterfrågan i ekonomin. För dess ”transmissionsmekanismen”, som det heter, är lite diffusa. Kugghjulen på minusräntan saknar eller har få kuggar som får grepp i den reala ekonomin, det vill säga där folk jobbar, köper och säljer varor och tjänster och inte minst investerar i att utveckla sådana, utan blir bara ett instrument att ändra relativpriserna på finansiella värdepapper. Det kan finnas vissa indirekta effekter, som en svagare valuta, som ger en viss medvind för svensk export och även lite inflationsimpulser. 

En förklaring till denna tandlöshet för minusräntan är att den inte har nått ut i banksystemet. För bankerna har hårdnackat hållit emot att sänka inlåningsräntan under noll. Och så länge minusräntan inte når ut där så har den få effekter på den bredare ekonomin, och efterfrågan. Och det är också frågan vad som händer med det svenska kreditsystemet om minusräntor skulle slå igenom där. Folk i allmänhet skulle säkert försöka jaga andra mer riskfyllda konton för att inte behöva betala för sitt sparande. Det skulle kunna göra att de svenska storbankerna tappar en hel del av sin viktigaste finansiering. Det skulle sätta press på deras lönsamhet och därmed vilja att låna ut.

Det skulle dessutom skapa osäkerhet runt viljan att ta nya lån, även om det i sig skulle bli billigare att låna. För den svenska kreditbildningen drivs lika mycket av folks vilja att belåna sina allt värdefullare bostäder för att skapa betalningsmedel, som att det är billigt att låna. För det är den svenska bostadsmarknaden som är den riktigt stora bankomaten i den svenska ekonomin. Om folk ska betala för att låna ut pengar till banken så kan hela pumpsystemet hamna i självsvängningar. Och det är den svenska bostadsmarknaden och höga belåningen som är akilleshällen i den svenska ekonomin. För den höga privata skuldsättningen är pendangen till de ”goda statsfinanserna”. Alla nuvarande fungerande betalningssystem bygger på att någon vill skuldsätta sig. Vi har valt att låta bolånetagare vara dessa och inte staten. Det är högst tveksamt om detta ökar stabiliteten i systemet som helhet. 

Det finns kanske en del luckor och brister i dessa resonemang, men vi borde i alla fall få veta hur Riksbanken resonerar om de vill behålla sitt förtroende. Det finns förstås en möjlig förklaring till Riksbankens ordknapphet och det är att de med en mer djupgående analys just skulle blottlägga att minusräntan är ineffektivt instrument. Det skulle göra att de även blottlägger att deras ”arsenal” är mera begränsad än vad de vill tillstå för att bekämpa de impulser till deflation som coronapandemin kan föra med sig. Men mer om det i nästa krönika.

Platsannonser