Stockholm, december 2015. Jag har en båt att passa så jag lämnar vänner och AW och skyndar mot Nybrokajen. När jag går förbi PA&Co är klockan strax efter fem och de har just öppnat för kvällen. Tanken på ett glas till vid den ännu nästan tomma baren lockar. Det står en ensam gäst i hörnet av bardisken. Båten kan vänta. Det är fredag och snart är det jul, tänker jag och går in.

Den ensamme gästen är Bobo Karlsson. Jag missar min båt och snart har kvällens alla turer gått och PA:s bar fyllts till sitt stimmiga normalläge. Bobo och jag står kvar. Dricker rött och pratar om storstäder, kontroversiella borgmästare, politik och journalistik. Men mest handlar samtalet om New York där vi båda bodde under åttiotalet, jag i fem år, Bobo betydligt längre. På den tiden sas det att om du vill veta vad som pågår i Stockholm ska du prata med Bobo Karlsson i New York.

Bobos första bok, ”New York, New York: En guide till 80-talets metropolis”, med fotograf Hasse Persson, är en ögonöppnare och en inkörsport till den glittrande storstaden som något stort, lite farligt och kittlande. Som cityguide förpassar den genren med skrifter författade av ambassadörsfruar till en avlägsen forntid och vidare till papperskorgen. I alla fall min.

Bobo Karlsson: Är Washingtons epok som "East Hollywood" slut?

I Karlssons & Perssons bok finns löften om upplevelser bortom bussturer och Broadway. Här hittas klubbarna, barerna, bakgatorna och insidertipsen. Kort sagt allt en 22-åring behövde veta som ny i New York. Jag fullkomligt läser sönder boken och har tackat Bobo många gånger för att han fått mig att älska staden från första stund och senare att flytta dit.

Att samtala med Bobo Karlsson vid en bardisk, särskilt PA:s, innebär ständiga avbrott. Man får finna sig i att dela Bobos uppmärksamhet med kända och okända vänner och kollegor från förr och nu som vill skåla och växla ord med honom. Jag hör inte allt som sägs i sorlet men tillräckligt för att förstå det jag redan vet; att Bobo betyder oerhört mycket för väldigt många. 

Vid 23-tiden bryter Bobo upp. Han är trött, märkt av sjukdomen men bakom de lätt sänkta ögonlocken gnistrar ändå det skarpa och rörliga intellektet. Jag står kvar och tar det där sista glaset jag kom för.

Men innan vi skiljs har vi fattat ett viktigt gemensamt beslut; Bobo ska skriva krönikor för Realtid.se. Det ligger något lockande i att Sveriges bästa urbanista skriver för finanseliten. En perfekt mix. Det tycker både Bobo och redaktionen med Per Agerman i spetsen.

Bobo Karlsson: Borgmästaren – visionär, primadonna, direktör.

Texterna är briljanta, egensinniga och lätt provocerande. Och långa. Bobokarlssonska med andra ord. Trots det kommer en annan sida av Bobo fram i de här krönikorna.

Så sent som förra veckan hade jag ett långt samtal om den kommande texten. Sjukdomen hindrar inte Bobo från att skälla ut och ställa krav. Och ve oss om vi redigerar okänsligt. Eller överhuvudtaget. Då har vi Bobo i luren på nolltid. Så vi håller fingrarna från tangenterna om det inte gäller rena korrfel, vilka är försvinnande få.

Det är sista gången vi hörs av. En vecka senare är Bobo död. Jag hinner besöka honom kvällen innan han somnar in. Den effektiva cancerbehandlingen gav honom säkert ett extra år men nu orkade inte kroppen längre. Man kan nog påstå att han missat sin egen deadline och lämnar in på övertid. Vi är alla glada för det.

Bobo Karlsson: Europa – vi som älskade varann så mycket.

Apropå deadline, Bobo – och med tanke på den långa resa du gett dig av på – förväntar vi oss trots allt en krönika. En mustig sak. Helst till helgen. 

Annars blir vi tvungna att köra den här runan så länge.

John Bark för vännen, skribenten, den Urbana Observatören och kollegan Bobo Karlsson.