Annons

Annons

Sitewide generic

Borgmästaren – visionär, primadonna, direktör

De sjuder av pondus, chauvinism och ett samtida frihetsrus. Kaxigt kan de köra över sitt lands parlament och lagar. Borgmästarna för ofta en egen utrikespolitik, har en radikal socialpolitik plus en friare urban inställning till allt från droger och hbtq-frågor till det kommersiella eller borgerliga. De svävar bitvis anarkistiskt mellan vänster och höger. Kan med entusiasm förena det unga vilda med ett dynamiskt näringsliv, den gamla arbetarklassen med de nya invandrarna. De sticker hellre ut än fegar ur.

Bobo Karlsson
Bobo Karlsson

Bobo Karlsson

är journalist och författare.

URBAN OBSERVATÖR Är nationerna och deras alltmer låsta, rent av skitnödiga positioner, världens just nu största problem? Enligt Jane Jacobs, den nyligen bortgångna så hyllade ’urbanisten’ och hennes teorier – så finns länder helt enkelt inte. Hon lyckades via sin forskning leda i bevis att USA respektive Mexiko inte existerar. Att det är därför det uppstått ett sådant helvete längs en gräns, mellan två så kallade stater, två olika valutor, två olika flaggor, två olika medborgarskap, två olika pass, två olika arbetsmarknader.

För det finns egentligen bara en gräns, men den pratar ingen om. Den går vid en flod en bra bit in i Mexiko. Där vid denna flod delas livet, familjerna och ekonomin helt naturligt. Alla de som bor på den ena sidan om floden och flyttar – ja, de flyttar till Mexico City. Alla de som bor på den andra sidan om floden och flyttar – ja, de flyttar till Los Angeles. Där går gränsen mellan två verkliga ekonomier, två stadsekonomier, Mexico Citys ekonomi och Los Angeles ekonomi.

Det finns många sådana egentliga gränser, men som man inte talar om. 80 miljoner tyskar exporterar för nästan lika mycket som 1,3 miljarder kineser (ja, det är sant). Mycket av det ska in och ut ur Hamburg, och var går Hamburgs gränser – i alla fall inte där Tysklands gräns är dragen. Och hur kan någon vara naiv och tro att Grekland ska ’ta sig i kragen’ och kunna bli ett nytt Tyskland. Greklands största problem är att Aten är en av de få storstäderna i Europa, som inte ens är en ’stadsekonomi’. Länder kan hanka sig fram bara en stad är loket.

Annons

Annons

När det alltmer bisarra EU nu ska sitta i knäet på Turkiet och dela ut godis, så är det nog många medborgare som oroligt kliar sig i huvudet. För i det europeiska ’landslaget’ är och förblir Turkiet, inte helt utan anledning, som en lätt främmande planet. I det europeiska ’stadslaget’ är Istanbul däremot en mer självskriven kompis. Symboliskt nog var Erdogan en sansad politiker som Istanbuls borgmästare, men blev snabbt en despot som nationens premiärminister

Världens storstäder styrs i allt högre grad av starka visionärer, som i personval fått carte blanche av sina väljare att genomdriva sin politik. Den feghet och handlingsförlamning som ofta dominerar parlament och kongresser på riksplanet tycks som bortblåst och ersätts snabbt av mod 

En av de mest spännande figurerna i Europa var Paris förre borgmästare Bertrand Delanoë. Han är född 1950 i Tunisien, öppet homosexuell och socialist. Få tänker på att när han valdes 2001 (han omvaldes sedan 2008) var det första gången sedan den legendariska Pariskommunen 1871 som vänstern tog över Paris. Delanoë var under sin tid vid makten en av de mest omtyckta politikerna i Frankrike, med högre opinionssiffror än Chirac, Sarkozy och Hollande. 

Delanoë inspirerade hela världen med sina tiotusentals cyklar utplacerade i Paris. Likaså har hans lekfulla plager, de konstgjorda sandstränderna, efterapats av många världsstäder. Mindre känd är hans ”lagen om solidaritet och stadsförnyelse”. Med den är det meningen att tjugo procent av alla bostäder i Paris ska vara ägda av staden och hyresreglerade år 2020. På så sätt ville man förhindra att stadsdelar förfaller till slum eller helt förfinas till dyra rikemansghetton. 

Den populäre högerkufen i Europa är utan tvekan Londons Boris Johnson. 2012 lyckades han återigen ena Londonborna om sin egen förträfflighet. Denne nästan förvirrade professorslike och lätt nördige politiker har också höga opinionssiffror. Och när Storbritannien ibland tycks sjunka ner i Atlanten är London trots allt den ledande stjärnan bland storstäder. Som på något sätt lyckas hålla ihop överklass, ungdomskulturer, finanskretsar och ett av Europas mest brokiga etniska stadslandskap till ett gemensamt ”där vill jag va”.

Första gången jag personligen insåg en borgmästares starka roll i förändringen av en stad var i São Paulo. När 100 000-tals arbetslösa ungdomar var i riskzonen att dras in i kriminalitet kom São Paulos borgmästare på en smart lösning tillsammans med näringsliv och banker. En ny kredit för inköp av motorcykel infördes. Mot uppvisande av arbetskontrakt med budfirma kunde 350 000 grabbar utan pengar köpa en motorcykel – börja jobba som motoboys och betala av på tre år.

Och i Latinamerika är debatten om borgmästare kanske starkare än någon annanstans. Colombias två tidigare ökända storstäder, Bogotá och Medellín, är plötsligt medias gunstlingar. När Medellín var som värst med högermilis, vänstergerilla och kokainkarteller, låg mordsiffran runt 380 per 100 000 invånare, en av de högsta i världen någonsin. I mitten av 00-talet var siffran pressad till under 29 per 100 000. Åsikterna har gått starkt isär om borgmästaren Sergio Fajardo. Men med alla sina grandiosa bibliotek och andra projekt, i tidigare helt åsidosatta slum områden, så kom hoppet och glädjen tillbaka till denna skräckslagna och våldsamma stad. 

Samma sak hände i huvudstaden Bogotá som länge var en ”no no city” för besökare. Plötsligt har den ena stadsdelen efter den andra levt upp med kaféer, krogar, gallerier, butiker. Människor flanerar långt in på småtimmarna, dansar till i gryningen i stadsdelar som tidigare var helt ödsliga. Och ingen hade väl trott att en machostad som Bogotá till och med skulle införa en ”kvinnornas kväll”, då de fyller hela staden medan männen vaktar barnen. Ett sätt att sprida glädje var att ha mimare som retade och gladde folk på stan, att följa trafikregler, uppträda civiliserat. Så kunde polisen syssla med annat och viktigare. Bogotá är också något av innovatör med sitt bussystem Transmilenio, när det var för dyrt att bygga tunnelbana, samt Sydamerikas största nätverk av cykelbanor. 

Det är främst två borgmästare som träder fram i rampljuset – Enrique Peñalosa och Antanas Mockus, båda med starka filosofiska och urbana utspel. Peñasola är nu omvald från 2016 och alla ser fram emot starka kreativa utspel, här från Ted Talk.  Peñalosa är enligt många något av ett föredöme som miljöpartist, som diplomatiskt lyckas balansera högern och vänstern, de annars så hetlevrade motpolerna i Latinamerika.

Men mest är det nog hatten av för borgmästaren Marcelo Ebrard i Mexico City. Staden har under ett antal borgmästare och olika ledningar arbetat på de förändringar som kommit till stånd. Man var på 80-talet den mest förorenade staden i världen, på 90-talet den farligaste. Till slut sade borgmästaren mer eller mindre ”vår stad behöver läkarhjälp” – och vände sig till alla internationella experter. Mitt i allt detta har Mexico City gjort den kanske största resan i världen till den kanske mest ”gröna” och progressiva megastaden, inte bara i Latinamerika. Här infördes tidigt inte bara legal och fri abort. Här blev även samkönade äktenskap en legal rättighet, liksom rätten att adoptera, mot parlamentets och katolska stadens vilja. Tunnelbanestationer har rockkonserter och bibliotek, man har cyklar à la Paris. 

Många borgmästare går till val på säkerhet, men det är förstås inte bara polisiära åtgärder som ger resultat. Mycket omtalat är Mexico Citys ”Prepa sí”, där cirka 240 000 ungdomar får en månadspeng för att gå kvar i skolan och avlägga sin examen. Siffran att ”hoppa-av-plugget” har sjunkit från 21 till 6 procent. I Mexico City lyser det liberala och radikala frisinnet med sin närvaro. Kanske inte så konstigt att borgmästare från hela världen 2010 gav Ebrard World Mayor Prize.

Ibland är det fåfängan som fångar medborgarna. När Franco äntligen somnade in valde Madrid en av Europas mest excentriska borgmästare: den lågmälde dandyn och professorn i marxistisk filosofi, Enrique Tierno Galván. Han proklamerade omedelbart att Madrid skulle drivas av öppenhet, tolerans och entusiasm. ”Den gamle professorn” sade rätt upp och ner, eller snarare rakt från hjärtat, till stadens unga: ”Ni vet vad ni ska göra – röka på och bli höga. Men ta det lugnt!” När han dog följde över en miljon Madridbor honom till graven och tackade för att han befriat deras stad från sitt mörka ok och bejakat dess sanna inre känslor. 

Den kanske mest inspirerande borgmästaren, Barcelonas Pasqual Maragall, lyfte sin stad från förfallen hamnstad till ledande gourmet- och design resmål. Det intressanta är att så många tror att detta skedde inför OS 1992. Sanningen var en stenhård urban stadsplan de tio åren efter spelen, att efter millennieskiftet vara Sydeuropas och Medelhavets mest moderna storstad. Det blev som ett gigantiskt ”nu eller aldrig”. Smart förde Maragall inte enbart Barcelonas talan. Han hade en vision om storstadens politiska och mänskliga betydelse på ett högre plan. Han pläderade även stenhårt för att EU borde bli mer storstadsorienterat, släppa fixeringen vid nationalstaterna, för att lyckas med sitt Europaprojekt. 

Både Madrid och Barcelona är nu tillbaka i den karismatiska hetluften med sina nya kvinnliga borgmästare. Förra året vann den idag 72-åriga rättsaktivisten Manuela Carmena Madridkampen över den 64-åriga grevinnan Esperanza Aguirre, som mer kandiderade som en ’dagens Thatcher’. Manuela halverade direkt sin lön och avsade sig alla privilegier. Hennes Ahora Madrid (”Madrid nu”) är en stor vänsterallians som inkluderar Podemos och socialisterna. Deras huvudpunkter var att civilisera flyktingmottagandet, sätta stopp för de brutala bostadsvräkningarna och plocka ner alla minnesmärken av Franco.  

Från New York är det alltid som en strid ström av olika progressiva politiska signaler. Som att Michael Bloomberg införde de vapenlagar som Obama inte lyckas genomdriva i Washington. Och den omstridde Rudy Giulianis strategi med ”nolltolerans” mot småbrott plus omorganisering av polisen, påstås ha gjort inte New York till världens kanske säkraste storstad. Modellen har helt eller delvis tillämpats i en handfull av Latinamerikas största städer och där sänkt brottsligheten med mellan 50-80 procent. Från New York kommer ju dessutom nolltoleransen mot rökning på krogar. Och förre borgmästaren Bloomberg inledde en kamp mot fetma, osund snabbmat, de gigantiska läskedrycksmuggarna….

Många ser borgmästarnas kaxighet mot sitt egets land regering som spännande. Främst Mexico City som tog strid mot Mexikos konservatism, machokultur och katolska kyrkan på det nationella planet – och fick alla med sig; kvinnor, unga, intellektuella, näringsliv, fackföreningar, medelklassen.

När illegala invandrare nästan började jagas i USA tog den förre borgmästaren i San Francisco ställning. 2008 gick staden ut med en kampanj riktad till illegala invandrare på engelska, spanska, kinesiska, ryska och vietnamesiska: ”You are safe here”. Det vill säga att man även som illegal invandrare har tillgång till skolor och sjukhus, och inte minst kan man ringa polisen utan att riskera utvisning. 

Edward M. Lee är kines och nu San Franciscos 43:e borgmästare. Ahmed Aboutaleb är Rotterdams marockanske borgmästare, son till en sunnimuslimsk imam och berber, kom som 15-åring till Holland, har nästan alla grupperingar i Rotterdam bakom sig. Job Cohen, sekulärt judisk, var länge Amsterdams borgmästare och ’Europas hjälte’, när han var en av de första som bringade ordning och lugn genom ”försoning” mellan olika grupper – kyrkor-moskéer-synagogor, marockanska ungdomsgäng och gayklubbar. Och Berlin var förra året nära att få en färgstark palestinsk borgmästare; Raed Saleh som kom som 5-åring med sina föräldrar och syskon, och som gjort en kometkarriär från Burger King till politiken.  

När stora delar av Kina för några år sedan skakades av demonstrationer riktade mot Japan fanns det inte ett uns av ursäkt från Kina, man valde snarare att utnyttja situationen nationalistiskt. Medan Shanghais borgmästare och ledning bad Japan om ursäkt, erbjöd kompensation för materiella skador och uttryckte officiellt att ”denna typ av primitivt nationalistiskt beteende inte var värdigt en världsmetropol som Shanghai”.

För de som tycker att städer är underskattade, länder är överskattade – och att de mest fördomsfria storstäderna har alldeles för liten makt – så rekommenderar jag varmt Benjamin R. Barbers If Mayors Ruled the World – Dysfunctional Nations, Rising Cities. Där finns ett tonläge av ”städer i alla länder förenen eder” – innan det är för sent. För när nationella känslor tar över, ofta för att fiska röster i våra kära demokratier, lyser den urbana erfarenheten, toleransen och pragmatismen ofta helt med sin frånvaro. 

Då kan det vara skönt att veta att det redan informellt pågår de mest kreativa möten där ute i världen. Att det redan finns ett slags ”Förenta Metropolerna” som då och sammanträder – ett slags FM istället för FN, med alla de där hundratals borgmästarna. Detta ’United Metropolis’ tar regelbundet starka beslut, mänskliga beslut, viktiga beslut, provokativa beslut, stakar ut en inriktning för världens ledande städer – det kan vara om vapen, droger, tobak, hälsa, trafik, kriminalitet – men inte minst hur man ska agera mot klimatförändringar. Deras medlemsstäder i C40 Climate Initiative har länge legat långt före de saktfärdiga och ständigt trätande nationerna inom EU eller i FN.  

Kanske det bästa med entusiasmen runt borgmästarna är att de har väckt och sprider ett nytt politiskt intresse. Detta precis när många oroar sig över att politikerföraktet – och de föraktfulla politikerna – på det nationella planet bitvis hotar demokratin. I USA fanns en vilja att plugga, ta sig sig till Washington, göra politisk karriär, i kongressen, kanske drömma om att till slut kunna bli president.

Den drömmen är idag nog snarare att styra Los Angeles, Chicago, New York – eller staden Washington. 

Och visst låter det mer spännande att politiskt styra London, Madrid, Köpenhamn, Paris än att hamna i en ’polsk riksdag’, en svensk ’december överenskommelse’ eller klampa runt i ’EU-träsket’ i Bryssel.

Så snälla, kan vi inte få riktiga personstyrda borgmästarval snarast möjligt, i åtminstone Stockholm, Göteborg och Malmö. Ett och annat ’finansborgarråd’ har väl lyckats göra det bästa av situationen. Men är det tillräckligt sexigt, europeiskt och innovativt politiskt lockande?

Bobo Karlsson, krönikör på Realtid Helg, kommer återkommande att skriva lättsinnigt om det lite djupare, försöka förklara det viktiga i ytliga fenomen. Hans böcker Urban Safari och Urban Safari.2 (båda Norstedts) handlar om tolv storstäder vardera.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna