Annons

Annons

Europa – vi som älskade varann så mycket

Fri rörlighet, en tullfri zon, gemensam valuta räcker inte för att EU ska kunna hållas ihop, få 28 nationer att samsas. Det vi alla ropar efter idag är snarare ett nytt hopp, en stark vision, men framförallt en medveten, mänsklig och modig ”civilisationskod” – som vi gemensamt kan sluta upp runt. Bara det kan rädda varumärket ”Europa” – allas vår älskade kontinent och ”andra hem”.

Bobo Karlsson
Bobo Karlsson

Bobo Karlsson

är skribent och författare.

URBAN OBSERVATÖR Första gången jag insåg att jag var europé var när jag bodde i New York. Så fort jag kom in på en bar, ett företag, en tillställning, så fastnade blicken på sekunden på någon annan europé i rummet. Hemma i Stockholm hade jag aldrig den omedelbara och naturliga gemenskapen med spanjorer, tyskar, holländare, fransmän. Plötsligt var vi som i samma klubb; i klädsel, rörelser, kultur, samtalsämnen, men kanske främst i en subtil outtalad gemenskap.

Därför kände många av oss djup smärta, suckade av vanmakt, när ett av världens starkaste varumärken – ”Europa” – nästan schabblades bort i samband med Greklandskrisen – med ett ekonomiskt käbbel som var under all värdighet, mer liknade en politisk sandlåda. ”Europa”, en gång något att vara stolt över blev istället som över en natt; vem är lat, vem jobbar, vem fuskar, vem kan göra rätt för sig, vem är skyldig vem, plus vem är i den inre kretsen i A-laget och vem är mest mobbad i B-laget.

Och nu samma sak om igen, men nu gäller det migration, flyktingfrågan. Först en tävlan om vem eller vilka europeiska länder som är de mest öppna, frisinnade, solidariska, empatiska – ”de naiva” enligt motståndarna. Dessa är i sin tur de slutna, fördomsfulla, osolidariska, för att inte säga elaka och efterblivna – om man får tro den mer sekulära skaran, som anses besitta ”modernitet”.

Annons

Annons

Men det dröjer inte många månader förrän de som hos oss pläderade för ”öppna era hjärtan” eller ”mitt Europa bygger inga murar”, helt utan skam bytte fot, och istället började tävla om vem som mest ogenerat plagierade den mest mobbade motståndaren och gemensamma fienden rakt av – såväl på sin småskurna nationella hemmaplan, som storskaligt inom ”högsta EU”.

Det som tidigare betraktades som främlingsfientlighet kallas bara någon månad senare utan skam för ”signalpolitik”. Det är som om den kriminella världens kokainekonomi med Snabba cash, kapitalismens bipolära börskurser och hyperaktiva kvartalsrapportering – som sliter sönder såväl gamla mafiakarteller som solida legendariska börsföretag – nu även spridit sig till politikens och medias salonger i form av ’snabba opinionssiffror’, ’veckans opinionsundersökning’, plus medias dagsaktuella ’plus eller minus’.

Drevet från förnedringsmedier mot politiker eskalerar snabbt från ren dyrkan till värdelös och söndermobbad. Till slut återstår bara Angela Merkels golgatavandring från östtysk Mutter Courage till västtysk slampa. All anständighet är som bortblåst.

I detta nationella moras, där gamla ”hederliga” partier tappar mark och slits sönder, extrema missnöjespartier växer som ogräs. Politikerföraktet når epidemiska former (med föraktet mot medier som god tvåa). Många har tytt sig till EU och Bryssel i tron att där ska en strimma av ljus leda vår del av världen rätt i den så hotande globaliseringen, där inte längre ensam är stark. Men det enda vi ser på nyhetssändningarna är alla strama nationella statsöverhuvuden ha möte på möte på möte – och aldrig någonsin kunna enas om något storslaget, viktigt, värdigt, visionärt.

Men det är i sina mörka stunder människan blir som mest kreativ. Dessutom, glöm aldrig att ordet ”kaos” är grekiska och innebär ”frihet,” liksom ordet ”kris” inte alls behöver ses som så skrämmande, utan snarare som embryot till det som senare blir den så efterlängtade ”utvecklingen”.

Och just i dagarna mullrar det kraftigare, diskuteras det intensivare, förhandlas det hårdare än någonsin – på ledarsidor och debattsidor, vid krogbord och köksbord, bland de politiskt valda men också brutalt ute i gatans och inne på nätets parlament.

Britternas kliver äntligen ut ur garderoben med sin kritik av ett icke demokratiskt, icke-fungerande EU med förslag till drastiska förändringar, hot om ett eventuellt utträde (Brexit). Om något en kuslig ’signalpolitik’ till andra missnöjesländer inom EU.

Samtidigt på teatern Volksbühne i Berlin har en ny vilt konstruktiv vänster ur alla läger nu i veckan sammanstrålat under parollen ”Democracy in Europe Movement 2025” (DiEM 25). Där den stora kittlingen ligger i att lyssna på vad alltifrån Barcelonas nya radikala borgmästare och Greklands lite väl karismatiska före detta finansminister Yanis Varoufakis till den excentriske filosofen Slavoj Žižek och klokt rockande Brian Eno tycker att ett nytt mer hoppingivande Europa borde inrikta sig på.

Och här i Stockholm håller i dagarna Dagens Nyheter och föreningen Judisk kultur i Sverige ett seminarium på det nästan pretentiöst europeiska temat ”Cosmopolitism & Exile”. Namnet får en nästan att tro att de så nyaktuella tänkarna och flanörerna Stefan Zweig och Walter Benjamin sufflerar i kulisserna om sitt svunna Centraleuropa. Alla som känner ett behov av att mer förstå historien och känslorna bakom orden – nation, nationlstat, folk, medborgare, etnicitet, identitet bör läsa eller lyssna på Budapest-filosofen Ágnes Hellers tankar om vår tids folkvandringar och nationalstaten (DN Kultur 14 feb 2016).

Tankarna skenar iväg till Barcelonas gamla dynamiske borgmästare Pasqual Maragall, som hade en vision om storstadens politiska och mänskliga betydelse. Han pläderade stenhårt för att EU skulle bli mer urbant militant för att lyckas med sitt projekt. Att Europa hellre borde ledas och inspireras av Paris-London-Berlin-Barcelona-Milano-Amsterdam-Stockholm-Prag-Köpenhamn etc än av de trögare ofta mer fördomsfulla nationalstaterna.

Maragall menade att städer inte har arméer, gränskontroller. Att det är storstäderna som skapar kreativitet, uppfinningsrikedom, rörlighet, frihet, hör ihop på ett mer naturligt sätt över hela Europa.

För den som fortfarande är på sin vakt mot Tyskland kan ändå vara en storpendlare på dagens så brutalt inbjudande Berlin. Många som tar avstånd från delar av fransk arrogans, kan ha Paris både som sin förebild och stora kärlek. Somliga tar sig för pannan över mycket av det bisarra i det brittiska eller italienska, men vad är mer värt ett regelbundet återbesök än London eller Rom.

Till och med inskränkta svenskar som envisas med att bespotta Danmark och danskar, ställer sig nästan i givakt så fort Köpenhamn förs på tal. Ytterst få tycker att det låter så sexigt med Österrike eller Ungern, men dras som flugor till de pondusfyllda metropolerna Wien och Budapest. Om det tidigare var ”den svenska modellen”, som satte Sverige på kartan, så är det idag snarare ett coolt och dynamiskt Stockholm, som kittlar ett nyfiket Europa.

Länder utstrålar inte sällan aggressivitet, vilket ofta leder till ställningskrig – och i värsta fall till krig. Städer vill hellre bedriva handel, och blir vänort och kramar en metropol även i motståndarland. När kyliga nationella vindar blåser, dårarnas diktatur eller juntor tar över, gränser spärras bryskt – ja då sprattlar ofta de stora metropolerna som i trots med att vara än mer kosmopolitiska, öppna sin famn.

Men om städerna kramar varandra och tycks ha lättare att hitta sin europeiska roll, så är nationalstaterna ofta kvar i sina rollspel, klamrar sig vid sin korta historia och ropar ständigt ”vi polacker”, ”vi fransmän”, ”vi danskar”, ”vi britter”, ”vi greker”, ”vi ungrare”, ”vi svenskar”…. Man önskar att en hel vägg i EU-parlamentet pryddes av det berömda George Orwell-citatet; ”nationalism är den perfekta kombinationen av maktlystnad och självbedrägeri”. Städer är snälla, länder är elaka.

En större ärlighet om själva EU måste upp på bordet. Vi européer har en tendens att dra fram orättvisor i USA, klasskillnader, rasmotsättningar etcetera. Skillnaden i ekonomi mellan rikaste och fattigaste stat i USA är cirka 50 procent. Skillnaden mellan rikaste och fattigaste land i Europa är 700 procent (från ett tal av George Brown).

Många centraleuropeiska drömmar kanske bara är bullshit i andra delar av Europa. Kanske borde vi mer öppet vara indelade i 4-5-6 olika läger – den så kallade Visegrad-gruppen (V4), med de östeuropeiska länderna, kärntruppen/ursprunget, till EU, vi i norr-Norden-Östersjögänget (eller som Newsweek skrev ”Hansastädernas come-back”), en sydflank-Medelhavsgänget (som ju redan har Barcelona som huvudstad och Marseille som kulturell knutpunkt).

Och kanske ”vi i periferin”, som ju enligt den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger har så mycket gemensamt, borde spänna musklerna. Lissabon & Aten plus Stockholm & Helsingfors (och lite Benelux) borde kunna anfalla ”Europa” både framifrån, bakifrån och från sidan med sina klokskaper?

Istället för att så ofta börja som en stor allmän hönsgård, kanske fyra falanger kan enas, jämka ihop sig. Eller att det ibland blir tillåtet att gå olika vägar. Precis som vissa stater i USA legaliserat marijuana, inte andra. Men för de stora frågorna, det allra allvarligaste, där måste båda hjärnhalvorna vara med i hela Europa. Precis som en stark ”civilisationskod” i Högsta Domstolen i USA, så borde det rimligen vara så hos oss med Europadomstolen. Annars finns väl inte Europa? Då är det ju bara snus, gurkor, procentsatser, tomt prat i en outgrundlig byråkratisk Bryssel-dimma, och en stackars esperanto valuta som skvalpar.

Svåra misstankar kvarstår för många av oss. Man behöver inte ha läst den skrämmande boken Eurafrika (av Peo Hansen & Stefan Jonsson) för att inse att EU knappast är ett ”fredsprojekt”. Flera års förhandlingar leder inte till en enda öppning i migrationsfrågan. Men en terrorattack i Paris leder till att president Hollande på studs förklarar krig, just då hakar ett enat Europa på inom 24 timmar, för att inte säga minuter, och nästan skriker ikapp; ”bomba, bomba”.

Förlåt, men då vet man ju bara att ryggmärgen är i funktion, och att hjärnan inte haft tid. Är det inte precis den sortens lynniga politiker som demokratiskt valda institutioner – och en Europadomstol – ska skydda befolkningen från?

Det behövs en ny entusiasm – läget är precis rätt – mitt i helvetet, kaoset, krisen. Släpp loss ett ”energiknippe” med kreativa borgmästare som laddat sina städer rätt med det nya Europa. För de borgmästare som rattat sitt Berlin, Paris, Madrid, Barcelona besitter den karisma och kunskap som ”rikspolitiker” så ofta tyvärr tycks sakna.

Personligen har jag två favoriter, båda i Holland. Som lyckats få sina städer att vara coola, när andra europeiska städer brann, eller hamnade i en negativ spiral. De har samlat både unga och gamla, arbetarklass och medelklass, invandrare och infödda. Det är Amsterdams förre man, Job Cohen – sekulärt judisk, tidigare boss för ett universitet. Han prydde tidningsomslag med rubriker som ”Europas hjälte”. När han sen istället valde rikspolitiken maldes han snabbt sönder av destruktiva medier.

Ett annat hett kort är den nuvarande borgmästaren i Rotterdam, Ahmed Aboutaleb. Son till en sunnimuslimsk imam och berber i en marockansk bergsby. Kom som 15-åring till Holland, har gjort både akademisk och politisk karriär, har nästan alla grupperingar i Rotterdam bakom sig. I samband med Parisattackerna höll han ett berömt tal där han rekommenderade  Rotterdams muslimer, som inte delar Hollands fri- och rättigheter (för till exempel kvinnor och homosexuella) att packa väskan och dra.

Varför inte Londons ”Boris Johnson for president”, när Europa blivit vuxet? Eller en Anders Lago, vår egen store starke man från lilla Södertälje! Som hela tiden skickligt svävade ovanför det nationella bråket och gnället.

Dessa herrar är befriade från så mycket av det hat, den falskhet och den bullshit, som sugit klorna i så många politiker på det nationella planet i nästan samtliga europeiska länder. Kanske skulle de som ett litet skuggkabinett kunna hjälpa till att inspirera och styra den europeiska skutan rätt de kommande svåra åren. Inga turkiska ”koncentrationsläger” eller Nato-bombningar och patrulleringar lär kunna stoppa våra dagars folkvandringar.

Men framför allt kan aldrig det som är moraliskt fel plötsligt bli politiskt rätt.

Förmodligen väljer dock EU att istället kvotera in flyktingfamiljer till öppet främlingsfientliga europeiska länder – dit ingen vill – och med lagar som gränsar till apartheid, med öppen hets och mobbning av ”främlingar”.

Och det är väl då, när vi får de första flyktingarna i nutid till Sverige, Tyskland, Danmark, Holland… de som vill bort från Polen, Tjeckien, Ungern… som söker ny politisk asyl hos oss med stöd av FN-stadgan, som den verkliga bubblan spricker .

Den stora Europabubblan.

Bobo Karlsson, ny krönikör på Realtid Helg, kommer återkommande att skriva lättsinnigt om det lite djupare, försöka förklara det viktiga i ytliga fenomen. Hans böcker Urban Safari och Urban Safari.2 (båda Norstedts) handlar om tolv storstäder vardera.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna