Redan innan pandemin hade Riksbanken gjort så stora köp av statsobligationer att de uppgick till halva den svenska statsskulden.

”Med tanke på de enorma värdepappersköp Riksbanken gjort under pandemin, men också innan, samt med tanke på att erfarenheterna av liknande köp ändå är begränsade, finns det skäl att Riksbanken är extra tydlig med motiven till dessa. I de penningpolitiska rapporterna och övrig kommunikation är Riksbanken tydlig med för vilka belopp man köper olika värdepapper men inte med hur man kommit fram till storleken på dessa och fördelningen mellan olika tillgångsslag”, skriver Robert Boije.

Robert Boije skriver vidare att det initialt i pandemin var motiverat att dämpa effekterna av de stigande riskpremierna på bostadsobligationer, men det är det knappast längre.

”När det gäller köpet av företagsobligationer är det inte en självklar krisåtgärd eftersom det till skillnad från köpen av statsobligationer, torde ha relativt långtgående snedvridande effekter och tangerar finans/industripolitik.”

Riksbankens senaste bedömning av jämviktsreporäntan gjordes 2017. Den bedömdes då ligga i intervallet 2,5–4,0 procent. Enligt en färsk rapport från SBAB talar mycket för att det intervallet förskjutits kraftigt nedåt sedan dess till följd av fortsatt globalt trendmässigt fallande realräntor.

”En tydligare beskrivning om avvägningen mellan att ändra reporäntan när den ligger nära sin nedre gräns och att vidta kvantitativa åtgärder samt i vilken ordning en utfasning av stödköp ska ske i förhållande till förändringar av reporäntan. I en fördjupningsruta i den senaste penningpolitiska rapporten ger Riksbanken själv exempel på några andra centralbanker som tydliggjort detta.”