Annons

Annons

ingves.gif

Fram till 2013/14 hade Stefan Ingves motiverat sin lätt hökaktiga politik på Riksbanken med att man måste väga ihop inflationsmålet och hushållens skuldsättning. Efter det gick Riksbanken all-in på inflationsmålet, en bidragande orsak till kronförsvagnign
Fram till 2013/14 hade Stefan Ingves motiverat sin lätt hökaktiga politik på Riksbanken med att man måste väga ihop inflationsmålet och hushållens skuldsättning. Efter det gick Riksbanken all-in på inflationsmålet, en bidragande orsak till kronförsvagnignen, hävdar ekonomer som Realtid har pratat med.

Ansvarsuppdelning mellan myndigheter tynger kronan

Riksbankens mjuka penningpolitik är den främsta förklaringen till kronförsvagningen under de senaste åren, enligt ekonomer som Realtid talat med. En bidragande orsak är att Riksbanken 2014 förlorade kampen mot Finansinspektionen om ansvaret för finansiell stabilitet.

Kronan har försvagats med cirka 30 procent mot euron sedan 2012 och med omkring 50 procent mot dollarn sedan 2014. Investerare har sålt svenska kronor av flera skäl – Riksbankens minusränta, dess obligationsköp, mandat att under tre års tid att försvaga kronan samt dess verbala stöd för kronförsvagning tillsammans med räntehöjningar från den amerikanska centralbanken sedan 2015.

Men förutom låg inflation fanns även ett annat skäl till att Riksbanken vände från sin tidigare mer hökaktiga hållning med fokus även på hushållens stigande skulder till att i princip enbart fokusera på inflationsmålet. Riksbanken och Finansinspektionen hade båda velat ha ansvaret för makrostabiliteten, som ska minska sannolikheten för finanskriser och störningar i det finansiella systemet som kan få stora effekter för den svenska ekonomin.  

Regeringen meddelade 2013 att Finansinspektionen från och med 2014 skulle få ansvaret för makrotillsynen och inte Riksbanken. Mats Kinnwall, chefekonom på Teknikföretagen, menar att det var ett starkt bidragande skäl till att Riksbanken svängde om:

Annons

Annons

– Fram till dess hade inte minst Stefan Ingves motiverat sin lätt hökaktiga politik med att man måste väga ihop inflationsmålet och hushållens skuldsättning. Men efter det så försvann det senare argumentet, då vara det bara inflationsmålet. Då gick man all-in och sänkte till minus.

Så här säger Riksbanken, enligt ett protokoll i juni 2016 från stabilitetsrådet som är ett diskussionsforum med Riksbanken, Finansinspektionen, Finansdepartementet och Riksgälden, där Per Jansson och Kerstin af Jochnick deltog från Riksbankens direktion:

“Att regeringen gett Finansinspektionen huvudansvaret för makrotillsynen är på marginalen också ett skäl för Riksbanken att fokusera på inflationsmålet.”

Stefan Mellin, valutaanalytiker på Danske Markets, anser också att beslutet spelade roll för omsvängningen av penningpolitken.

– Att de inte fick det uppdraget gjorde att de kunde fokusera enbart på inflationen som varit låg innan, så det tror jag spelade roll. Men samtidigt eller strax efteråt eskalerade inflationsfallet och det har varit Riksbankens egen förklaringsmodell till varför penningpolitiken ändrades.

I det nämnda protokollet hos stabilitetsrådet från juni 2016 gav även Riksbankens representanter en kommentar om kronan som tydligt visar att den med hjälp av en svagare krona försökt få upp inflationen via högre importpriser:

“Dessutom har utvecklingen på valutamarknaden varit sådan att det funnits en risk för en kraftig appreciering [värdeökning, red:s anmärkn] av kronan, bl.a. mot bakgrund av ECB:s penningpolitiska åtgärder. Den expansiva politiken har varit nödvändig för att dämpa denna risk. “

– Kronförsvagningen har i väldigt hög grad koppling till Riksbanken. Det är svårt komma ifrån det faktumet att kronförsvagningen har med negativ ränta, massiva obligaionsköp och Riksbankens verbala valutainterventioner att göra, säger Stefan Mellin.

– Man kanske också kan hitta andra delförklaringar till kronans försvagning under de senaste åren. Vårt handelsbalansöverskott har försvunnit och bytesbalansöverskottet har minskat till nära noll. Kronförsvagningen blir som en kompensation för sämre bytesbalans, säger Mellin.

– Min bild är att de snabba kapitalflöden som har med ränteskillnader och penningpolitk att göra är dominerande. Även det sista året har det varit ett tydligt tema med carry-trades, att man finansierar i lågräntevaluta och placerar i högräntevaluta. Det är ett viktigt skäl till att dollarn stärkts mot kronan, som är den mest attraktiva finansieringsvalutan av alla valutor.

Det faktum att kronan är en relativt liten valuta med sämre likviditet kan i sig också ha bidragit till kronförsvagningen, enligt Stefan Mellin.

Den svenska kronan har tyngts extra av att investerare sedan 2017 haft svårt att utläsa och spå Riksbankens agerande. Det sade tidigare i våras Peder Beck-Friis, portföljförvaltare och analytiker på Pimco, en av världens största ränteförvaltare, till Realtid.

– 2017 låg inflationen i stort sett på inflationsmålet under hela året, räntan var på minus 50 punkter och Riksbanken höjde inte räntan. I december förra året när de höjde räntan var det ganska uppenbart att den svenska tillväxten bromsade in men då valde man att höja, sade Beck-Friis.

Förutom att Riksbankens minusränta har försvagat kronan pekade han alltså även på bristande förtroende för den svenska centralbanken:

– Jag tror att en stor del av försvagningen från 2017 är just den här riskpremien som investerare begär för att gå in i kronan.

Vad händer då med kronan framöver?

– Det är väl nästan konsensus att ingenting talar för att kronan ska stärkas. Ränteskillnadenrna mellan till exempel Sverige och USA kommer att bestå länge vilket är negativt för kronan. Riksbanken verkar inte heller tycka att en svagare krona är ett problem. Jag tror också att det finns en uppgivenhet hos många aktörer att det här bara kommer att fortsätta, säger Stefan Mellin.  

 

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons