Birgitta Forsberg. Foto: Micke Lundström
Bank

Utdrag ur boken "Swedbank Penningtvätten och lögnerna"

Texten är ett utdrag ur boken Swedbank Penningtvätten och lögnerna av Birgitta Forsberg. Publiceringen sker med tillstånd av förlaget Lind & Co.

Publicerad 2020-09-25

Beslutet

Solen lyste från en klarblå himmel i Stockholmsområdet när styrelsen möttes igen måndagen den 22 oktober. Styrelsen sammanstrålade alltid dagen före kvartalsrapporten så det var ingenting konstigt med det. 

Styrelseledamöterna visste att Birgitte Bonnesen skulle presentera rapporten på tisdagen och svara på frågor från analytiker och journalister. 

Själv hade jag berättat att jag ville intervjua henne om penningtvätt, inte om rapporten, men hon hade redan förstått att penningtvätt skulle stå i fokus på tisdagen. 

Den här måndagen berättade Birgitte Bonnesen för styrelsen med Lars Idermark i spetsen vad hon skulle säga till analytiker dagen därpå. Det var viktigt att väga orden på guldvåg med tanke på hur negativt investerarna reagerade på minsta signal om problem med penningtvätt i Baltikum. Aktien riskerade att rasa om hon klev fel. 

Hon sa enligt styrelseprotokollet att hon skulle informera om ”de grundliga interna undersökningarna som visar att Swedbanks baltiska verksamhet inte hade några kopplingar till den påstådda” penningtvätten i Danske Bank i Estland. Men själv berättade hon för Clifford Chance att hon inte hade sagt så utan att Swedbank höll på att åtgärda kopplingarna till Danske Bank i Estland. 

På styrelsemötet påpekade hon också att inget av de företag som hade nämnts i Danske Bank-fallet var befintliga kunder i Swedbank. Inte heller hade tidigare kunder gjort transaktioner med de kunder som nämnts i fallet med Danske Bank, sa hon. 

Birgitte Bonnesen medgav att det fanns både ”interna och externa utmaningar” med penningtvätt och finansiering av terrorism, men kom med lugnande ord. 

”Swedbank har kontinuerligt arbetat med AML- och CTF- åtgärder [mot penningtvätt och finansiering av terrorism] på ett systematiskt sätt för att upptäcka misstänkta transaktioner och affärsaktiviteter”, sa hon. 

Det framgick inte av mötesprotokollet om styrelsen diskute- rade informationen eller om informationen ansågs ge en rättvisande bild av hur det såg ut i banken. 

Styrelsen med ordförande Lars Idermark och vice ordföran- de Ulrika Francke hade både på det här och det tidigare mötet i september fått information om faktiska kopplingar till kunder i Danske Bank, inklusive misstänkta kunder och misstänkta trans- aktioner. Dessutom hade styrelsen ända sedan 2016 fått rapporter om allvarliga risker och brister i de baltiska dotterbankernas ar- bete mot penningtvätt. 

Även de externa revisorerna från Deloitte, Patrick Honeth er- satte Svante Forsberg som huvudrevisor 2017, hade rapporterat brister till revisionsutskottet, styrelsen, vd och ledningen genom åren, även om deras rapporter inte hade lyft fram någon bety- dande penningtvättsrisk. 

I sin revisionsrapport för tredje kvartalet noterade Patrick Ho- neth: ”Som rapporterat i tidigare kvartal är AML [arbetet mot penningtvätt] ett område som vi vill uppmärksamma. AML fort- sätter att vara en växande risk och i tredje kvartalet har upptäckter identifierats både av internrevisorerna och regelefterlevnaden.” 

Ändå gick styrelsemötet inför kvartalsrapporten smidigt. Lars Idermark tackade deltagarna för en ”mycket informativ och bra presentation, som gav styrelsen en god insikt i hur Swedbank ar- betar med AML-relaterade [antipenningtvättsrelaterade] frågor”. Han underströk vikten av att banken agerade skyndsamt i frå- gan. 

Anfall är bästa försvar Birgitte Bonnesen var utåt en bestämd person även om flera uppfattade att hon var osäker innerst inne. Hur som helst var hon van vid att peka med hela handen, på danskt manér. Hon var heller inte en person som bangade för att ta ledningen. 

Vid det här laget hade hon alltså redan bestämt sig för vad hon skulle säga till analytikerna och journalisterna dagen därpå. Fast bestämt är lite att ta i, det hela hade i stort sett glidit iväg ditåt. 

I efterhand, och sett utifrån, är det uppenbart att hon från bör- jan hade haft tre val: 

• Hon kunde medge att banken hade haft problem med penning- tvätt, men att det mesta var åtgärdat nu eftersom hon hade tagit krafttag. 

• Hon kunde säga att det var svårt att komma tillrätta med pen- ningtvätt och att Swedbank ytterligare skulle utreda hur det såg ut i banken. 

• Hon kunde förneka att Swedbank hade några som helst pro- blem med penningtvätt. 

Det förstnämnda var sanningen, men den skulle antagligen få ak- tien att rasa. Dessutom satt hon i samma sits som Danske Banks chef Tomas Borgen. Hon hade varit chef för problemdelen, Bal- tikum, samtidigt som en stor del av den misstänkta penningtvät- ten försiggick. Liksom Tomas Borgen hade varit chef för den ut- ländska verksamheten under en stor del av den tid Danske Banks misstänkta tvättande ägde rum. Och Tomas Borgen hade fått lämna sitt jobb. 

Nu var Birgitte Bonnesen 62 år och hade jobbat nästan hela sitt liv i Swedbank. Hon stod inte ut med tanken på att tvingas avgå. Hon älskade banken och hon älskade sitt jobb som högsta chef. 

Den andra möjligheten var även den sann, men den skulle högst sannolikt också få aktien på fall. Investerare skulle fråga sig: Hade hon ingen koll? 

Det sistnämnda var en ren och skär lögn. Därtill hade Swedbank tiotusentals non-residents som kunder i Baltikum. Men som tur var fanns banksekretess. Det var olagligt att bryta mot den. Ingen i banken eller på någon tillsynsmyndighet fick andas om vilka som var kunder i banken. Allt internt material var väl förborgat för allmänheten. 

Och varför skulle inte banksekretessen hålla? Det hade den alltid gjort förut. Dessutom hade banken redan rätat upp syste- men mot penningtvätt i Sverige och höll på att fixa det i Baltikum också. Om något år eller så skulle allt vara bra på riktigt. Hon hade faktiskt tagit det här på allvar. 

”Birgitte sa någon gång att varje gång Swedbank är ute i media negativt faller privatkundernas kundnöjdhet. Det var otroligt viktigt att vi inte kom ut med något dåligt i media”, säger en tidigare chef på Swedbank. 

Dessutom var Birgitte Bonnesen väl medveten om att förtroende är allt för en bank. Utan förtroende kan en bank råka ut för en kundrusning eller ett aktieras som får investerarna att tveka inför att låna ut pengar till banken. En ryggmärgsreflex för en bankchef är därför att alltid förneka stora problem. 

I Arthur Haileys roman Banken från 1975 drabbas en bank- direktör av en kundrusning. Medan TV-kamerorna rullar försäkrar han ett gammalt par som står i kön för att ta ut sitt livs bespa- ringar att deras pengar är säkra. 

”Jag ger er mitt hedersord på att era pengar är hundraprocentigt trygga här”, säger han. 

Han vet att han ljuger, eftersom i princip ingen bank kan betala tillbaka alla sparares pengar under en enda dag. Men han vet också att om de flesta sparare tror honom så är hans uttalande sant. Det hela går vägen. 

För Birgitte Bonnesen hade det hela vid det här laget kanat iväg åt ett håll. Hon fortsatte i tangentens riktning och utifrån sett såg det ut som om hon satte allt på ett kort. Hon förnekade att Swedbank hade problem med penningtvätt i Baltikum. 

Clifford Chance skulle senare inte heller kunna visa att pen- ningtvätt hade förekommit eftersom det då måste gå att bevisa att pengarna kommer från kriminella aktiviteter. Men systemen för att förebygga penningtvätt hade varit undermåliga. 

Slirandet I sitt vd-ord i rapporten skrev Birgitte Bonnesen: 

”Vi har dessutom arbetat systematiskt och proaktivt med att övervaka betalningsflöden för att upptäcka potentiella oegentligheter.”Men det stämde inte. 

På telefonkonferensen med analytikerna sa hon att banken var en lågriskbank och det viktigaste var ”faktumet att varje gång vi upptäcker ett försök till tvätt, så agerar vi, och vi agerar kraftfullt”. 

Men det stämde inte. Hon bekräftade för en analytiker på telefonkonferensen att 0,5 procent av kunderna i Baltikum kom från Ryssland och andra före detta Sovjetstater. Analytikern påpekade då att det betydde cirka 15 000 kunder, ungefär lika många som i Danske Bank. 

Överallt upprepade hon att Swedbank hade gått igenom medi- ernas rapportering om Danske Bank och att ingen av de kunderna var, eller hade varit, kunder i Swedbank. 

Vad ingen verkade tänka på var att medierna endast hade namngivit en handfull kunder i Danske Bank. Och det stämde att ingen av dem var, eller hade varit, kund i Swedbank. 

Till mig sa hon alltså att det var ”en jätteskillnad” mellan Danske Banks och Swedbanks non-residents. 

”För att vara kund i Swedbank måsta du ha en fysisk länk till landet. Du måste ha en fabrik där, eller ett försäljningskontor eller någon annan typ av verksamhet”, sa hon. 

Det stämde inte. När jag ställde frågan: ”Ni har gått igenom era transaktioner med Danske Bank 2007–2015, vad hittade ni?” svarade hon alltså: ”Ja. Vi hittade ingenting. Vi har gått igenom alla kunder som var med i mediernas rapportering om Danske Bank och ingen av dem är, eller har varit, kunder i Swedbank. Inte en enda.” 

Det stämde inte att banken inte hade hittat något. Men en person som har haft insyn i bankens strategier säger: ”Chansningen hade kunnat gå hem.” Faktum var att chansningen gick hem – ett bra tag. Aktien steg. Swedbank verkade inte längre riskera att ramla ner i Danske Banks kokande kittel. 

Utifrån sett var Swedbank en välrenommerad bank som syss- lade med att serva ordentliga privatkunder och oförvitliga företag i både Sverige och Baltikum. 

Vad Birgitte Bonnesen inte visste var att någon, eller några, redan hade läckt transaktioner mellan Danske Bank i Tallinn och Swedbank i Baltikum till Uppdrag granskning. 

 

Platsannonser