Annons

Annons

Skattehycklarna

Kritiken mot Martin Lorentzons utländska ägarbolag sätter ljuset på ett allvarligt problem – den svenska skattenaiviteten.

När man tar del av den svenska skattedebatten får man ofta känslan av att vi för evigt befinner oss någonstans tidigt 80-tal. Som om Kjell-Olof Feldt och hans efterföljare aldrig funnits och de svenskar som kan fortfarande för ut kontanter ur landet i knäckebrödspaket a la Sällskapsresan.

På måndagen gjorde Ekot en stort uppslagen nyhet av att Martin Lorentzon, en av entreprenörerna bakom Tradedoubler och Spotify och nyinvald ledamot i Teliasoneras styrelse, har flera utländska ägarbolag.

Det talas om anonyma brevlådeföretag, skatteparadis och det byggs upp en känsla av något väldigt skumt.

Annons

Annons

Lite senare på dagen skickar regeringen fram Peter Normans högra hand, statssekreterare Erik Thedéen, som får fälla några lagom kritiska kommentarer när TT vill ha en reaktion på nyheten.

– Det är nu viktigt att Martin Lorentzon bringar klarhet i de uppgifter som kommit fram. Den här typen av diskussion är inte bra, framförallt inte för bolaget, säger Erik Thedéen till nyhetsbyrån och fortsätter:

– Regeringens grundhållning är att man ska betala skatt där man lever och verkar, att man gör rätt för sig.

På måndagskvällen ger Folksams Carina Lundberg Markow följande kommentar till Ekot:

– Om valberedningen nu tyckte att det var ett så bra upplägg det här, så var det synd att den inte informerade om det. För det verkar inte som om alla kommer att dela den uppfattningen.

Någonstans här har alla möjligheter att före en konstruktiv debatt i så väl sakfrågan, som mer generellt om vårt skattesystem, utraderats. Ekot, Erik Thedéen och Carina Lundberg Markow retarderar till 80-talet och den som det verkar grundmurade tron om att Sverige är ett homogent beskattat folkhem. Just när det gäller vissa skattefrågor är det som om åren mellan 1985 och idag inte har funnits.

För hur ser det egentligen ut? Jo, kapitalflödena är globala, utländska juridiska personer kan äga i princip vad som helst i Sverige och det är fullt accepterat att beskattningen sker enligt det andra landets lagar och regler. Vårt eget skattesystem har samtidigt förändrats i grunden för att premiera ägande. Ingen förmögenhetsskatt, ingen arvsskatt, ingen gåvoskatt och ingen reavinstskatt på värdepappersaffärer om du öppnar ett investeringssparkonto.

I princip samtliga stora svenska bolag med försäljning i utlandet ägnar sig åt någon form av skatteoptimering. Väldigt få betalar full bolagsskatt i Sverige.

En stor del av börsens bolag har inslag av ägande från utländska holdingbolag. Många styrelseledamöter i noterade bolag har utländska holdingbolag.

De möjligheter som idag finns för att sänka sin skatt om man har större tillgångar är oändliga och fullt lagliga. Det kan tyckas orättvist om man jämför med situationen för en "vanlig" lönearbetande Svensson vars främsta tillgång kanske är en privatägd bostad. Men det går inte att undkomma, trenden och de politiska besluten har varit tydliga oavsett S- eller M-märkt regering ända sedan 80-talet.

Är Sverige egentligen så väsenskilt från exempelvis Cypern och Luxemburg där Martin Lorentzon har sina bolag? Även svenska juridiska personer har formen av "brevlådeföretag" och används i internationella bolagsstrukturer för att sänka skatten.

Det är också värt att betänka att "skatteparadisen" Cypern och Luxemburg är två EU-medlemmar som följer samma unionsrätt och fördrag som Sverige.

Det är givetvis ett problem om en storägare i ett publikt bolag utnyttjar anonyma utländska ägarbolag för att göra insideraffärer, påverka marknadspriset på en aktie eller slussa kickbacks och mutor till affärspartners. Svarta löneinkomster i utlandet är heller inget behjärtansvärt inslag. Allt detta förekommer.

Men det finns ingenting i rapporteringen som ens tyder på att något liknande skulle ha skett i Martin Lorentzons fall.

Martin Lorentzon har tvärtom hela tiden varit öppen med sitt ägande. Uppgiften är klart och tydligt angiven redan i Tradedoublers prospekt vid noteringen på Stockholmsbörsen 2005. Att han behållt samma struktur i åtta år tyder knappast på något mer förslaget skatteundandragande.

Kommentarerna från Erik Thedéen och Carina Lundberg Markow är rent ut sagt pinsamma mot den bakgrunden. Folksam är en av de största ägarna på den svenska aktiemarknaden. Folksams fonder har varit delägare i Tradedoubler. Hur kan då uppgiften om Martin Lorentzons ägarstruktur vara en nyhet? Läser Folksam inte prospekt och insynslistor?

Erik Thedéen representerar inte bara den politiska makt som alltså i 30 år steg för steg förändrat vårt skattesystem, han var också chef för Stockholmsbörsen våren 2008 till hösten 2010. Självklart vet han om att denna ägarform är mycket vanlig på börsen, till och med institutionaliserad, en sorts allmänt accepterad standard.

Att det är Martin Lorentzons nya uppdrag i Teliasonera som utlöser kritiken är även det smått komiskt.

Redan 2000 gick statligt ägda Telia i bräschen för just den typ av bolagsupplägg som Martin Lorentzon använder sig av. När Telia särnoterade Eniro den hösten såldes aktierna via holländska Telia Cable TV Holding BV för att minimera skatten. En möjlighet som de svenska skattereglerna och EU-medlemskapet hade öppnat för. Det har gått tretton år sedan dess!

Man kan tycka att vi har för höga eller för låga skatter, man kan älska eller hata vårt svenska skattesystem, man kan tycka att systemet är rättvist eller orättvist. Men en sak borde vi alla kunna enas kring, nämligen att vi aldrig kommer att kunna diskutera de här sakerna på ett vettigt sätt om vi inte är redo att ta klivet in i nutiden och sluta hålla fast vid en bild av att vi fortfarande lever i det förgångna.

Jag var åtta år när Kjell-Olof Feldt tillträdde som finansmininster 1982. Under mina år som journalist har jag otaliga gånger kartlagt och granskat utländska ägarupplägg och inte sällan förvånats över vilka möjligheter som öppnat sig för den som har kunskapen och tillgångarna.

Men det verkar på något underligt sätt som att våra politiker, ägarinstitutioner och stora medier vill att vi ska vara kvar på åttaåringsnivån när det gäller diskussionen om skatt på ägande. Den svenska skattenaiviteten dyker nämligen med oroande påpasslighet upp gång på gång.

Kan vi inte bara enas om att sluta med hyckleriet?

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons