Annons

Annons

HQGATE_534.jpg

Christen Ager-Hanssen och Jenny Hedelin, författare till boken HQGATE.

Rå, smutsig och brutal måsteläsning

Prestige- och miljardkampen kring fallna HQ Bank har hittills bjudit på det mesta. Nu skruvas insatserna upp ytterligare flera snäpp när Mats Qvibergs rådgivare Christen Ager-Hanssen och DI-journalisten Jenny Hedelin släpper boken HQGATE. Här tas inga fångar. Boken kan bara beskrivas som en veritabel slakt av Qvibergs motståndare.

”Det var inte tradingverksamheten som ledde till HQ Banks fall. Det var Finansinspektionens beslut att dra bankens tillstånd. Det är det och inget annat som lett till att bankens aktieägare förlorat miljardbelopp, att enskilda styrelseledamöter blivit svartlistade på obestämd tid och att Mats Qviberg förvandlats från respekterad finansman till ökänd skurk. Och i spillrorna efter kraschen cirkulerar gamarna. De som nu tar tillfället i akt att på olika sätt kapitalisera på hela spektaklet. (...)

Tanken på att detta haveri är orsakat av ett omdömeslöst myndighetsutövande av några tjänstemän på en revanschlysten Finansinspektion är det dock ingen som verkar mäkta med. Då är det så mycket lättare att ställa en person av kött och blod till svars. Att Mats Qviberg är både stenrik och av många betraktas som en dryg typ gör ju bara det hela så mycket tacksammare.”

Så skrev Jenny Hedelin, reporter på Dagens Industri, i en aldrig publicerad krönika från juli 2011. Texten avslutar HQGATE, en bok som till stora delar skildrar just de "cirklande gamarna" kring resterna av HQ.

Annons

Annons

Boken är skriven tillsammans med den norska affärsmannen Christen Ager-Hanssen, Mats Qvibergs personliga rådgivare, som kom in i hetluften hösten 2013.

Efter att själv ha varit part i långa juridiska strider, inklusive åtal för inblandningen i Fly Me-kraschen, verkar hans initiala bedömning av HQ-affären ha varit att en fredlig förlikning vore det bästa för alla.

"[Jag kände] att detta var en konflikt där det egentligen bara finns förlorare. I en konflikt på den här nivån slår man ihjäl varandra mentalt", skriver han i boken.

Det är också en bra skildring av känslan jag får efter att ha läst HQGATE. Det är lite som när man sett några för många avsnitt av The Walking dead på raken, reptilhjärnan är retad till max. Den mentala manglingen och mörkret är totalt, normalt inte en känsla man brukar få vid en läsning av svensk affärslitteratur.

Liknelsen haltar dock då HQ-striden inte är någon fiktion utan har pågått för fullt sedan 2010, men med pengar, advokater och socialt ränksmideri som främsta stridsmedel. I november stundar huvudslaget då skadeståndsprocessen inleds i tingsrätten. Boken krattar effektivt manegen.

Ager-Hanssens förlikningsambitioner övergavs tidigt. Idag är siktet inställt på seger och att närmast förgöra motståndarna. För hade boksidor kunnat åsamka fysisk skada hade blodet stänkt på fasaderna i Stockholms finanskvarter denna höst.

Tydlig udd

Är det en partsinlaga? Ja, men den varken hymlar med det eller skäms över det. Författarna går också mycket långt i att dokumentera vad de har för underlag för sina slutsatser.

Udden är främst riktad mot HQ:s tidigare tradingstjärna Fredrik Crafoord, Qvibergs forne radarpartner Sven Hagströmer, advokaten Christer Sandberg (som leder skadeståndsprocessen), HQ-finansiären Sten Mörtstedt, styrelseproffset Catharina Lagerstam och Svenska Dagbladet-reportrarna Carolina Neurath och Patricia Hedelius. Till detta ska läggas myndighetsutövarna på Finansinspektionen och Ekobrottsmyndigheten.

För den som har följt HQ-dramat de senaste åren kommer inte detta som någon överraskning. Men det ger ändå ett massivt intryck när alla händelser och förvecklingar dokumenteras mellan två bokpärmar. Mats Qviberg har förvisso tidigare publicerat sina memoarer men i HQGATE är detaljerna långt mer utförliga.

Medan Jenny Hedelin tidigt verkar ha slagits av att något inte stod rätt till i beskrivningen av HQ:s fall så är Christen Ager-Hanssen öppen med att han till en början mer attraherades av laddningen i själva striden. Han bekänner att han troligen hade kunnat ta påhugg för motståndarlaget om erbjudandet hade kommit 2013.

"Om Mats hade sagt nej till min hjälp, så är det inte osannolikt att jag hade börjat arbeta med HQ AB."

Men så blev inte fallet. Istället inleds en unik kunskapsinsamlande operation som för tankarna till agentböckernas värld. Christen Ager-Hanssen säger sig sitta på 50 timmar ljudinspelning av möten med Christer Sandberg. Han har lejt fotografer som tagit bilder av vem som träffar advokaten. Han har gett Sandberg tillgång till sitt Gmail-konto så att han därefter kunnat följa vad denne sökt på i sin webbläsare.

Ager-Hanssen skriver att han känt sig som en "skitstövel" när han även bandat samtal med personer som står på samma sida som Qviberg i striden. Det gäller även när han lånat ut sin egen dator med utredningsmaterial till övriga åtalade för att se vad de söker på.

"Man kan tycka att det är omoraliskt, men det är samtidigt ett mycket effektivt sätt att få tillgång till information. För du gör det genom att hjälpa dem och du hjälper dem så länge de är ärliga."

Ager-Hanssen skriver även att han konfronterats av en okänd man på Hotel Diplomat i Stockholm som gav honom beskedet ”du får inte jobba med Qviberg”. Situationen upplevdes så hotfull att Ager-Hanssen tog till flykten.

"En sak jag har lärt mig genom alla år, och det är att aldrig gå i fysisk konflikt med någon. Du vet inte om det är någon oberäknelig, person med kniv. Så regel nummer ett är att avlägsna sig från platsen, snabbast möjligt."

"Tror fortfarande han kan vara farlig"

Ingen kan anklaga bokens författare för att hymla med metoderna. Det är rått och öppenhjärtigt beskrivet. Ager-Hanssen bjuder också på sig själv, exempelvis publiceras de elva punkter som Mats Qviberg skriver ned efter sitt första möte med norrmannen. Dessa skickades till ett par betrodda i hans närhet för bedömning om Ager-Hanssen var någon som man kunde jobba med.

Listan börjar:

"Charmig kille kan tolkas åt psykopathållet, men är inte konsekvent."

Och några rader längre ner:

"Dålig munhygien. Saknar tänder som en person i hans ställning inte bör ha i övrigt trevligt klädd."

Även Eva Qviberg, som i boken för första gången ger ett flertal kommentarer till händelserna kring HQ, uttalar sig om Ager-Hanssen:

”Jag sa till Mats att jag tycker att du ska vara försiktig med den här mannen. Han verkade brilliant och smart, men jag tror att han kan vara farlig att ha emot sig. Så jag var emot deras samarbete. Detta var i oktober 2013. Jag tycker fortfarande att Christen är en komplex person, på gott och på ont, och jag tror fortfarande att han kan vara farlig."

Eva Qviberg är krass i sina kommentarer även om sin make. På frågan om han kunde få raseriutbrott och rent av agerade som en despot under sina glansdagar svarar hon:

”Mats är en känslomänniska och i det ligger, framför allt förr, raseriutbrott. Både inom familjen och i företaget. Okontrollerade vredesutbrott. Men jag tycker att de har blivit mindre – det är väl testosteronet som har sjunkit lite grann. Men det var ju inte så han styrde företaget, det var inget skräckstyre, han var ju resonabel."

Medan Qviberg släpper oneliners som "Jag känner mig mer som Keith Richards än som en ängslig direktör på ett storbolag" menar Eva Qviberg att HQ och separationen från Sven Hagströmer fortfarande är ett oläkt sår för maken:

”Han är jätteledsen för det här, absolut jättesårad. Han är ledsen för att en kompis som han har arbetat med i 20 år har lämnat honom i sticket när åskan går. Bakom fasaden är han jättepåverkad, men jag tror inte att han har orkat öppna dörren till de känslorna. Han orkar inte ta tag i det. Det är en omänsklig period som han gått igenom."

En ledsen man

Författarna har bjudits in i det innersta runt familjen Qviberg. Man kan jämföra Jenny Hedelin med en inbäddad reporter i en krigszon. Hon var exempelvis med vid bordet när Qviberg samlade sina närmaste på lantstället på Dalarö samma dag som den friande brottmålsdomen avkunnades i juni i år.

Det jublas och skålas och Ager-Hanssen gråter. Men Mats Qviberg säger upprepade gånger att han bara känner sig tom. När författarna åker hem på kvällen kommer tårarna:

"Dagen då samtliga fem åtalade i HQ-målet blev friade från alla misstankar om svindleri, medhjälp till svindleri och bokföringsbrott gick Mats Qviberg tills sängs utan att känna någon som helst glädje. Faktum är att han den här natten somnade som en mycket ledsen man."

Jenny Hedelin skriver i boken att hon och Christen Ager-Hanssen har kommit fram till samma slutsatser i HQ-ärendet och där den främsta insikten är att Finansinspektionen inte hade fog för att dra in bankens tillstånd när det begav sig 2010 och att händelserna därefter har tjänat att upprätthålla bilden av att beslutet var korrekt.

Denna röda tråd ligger väldigt nära hur försvarsadvokaterna framställde saken under vårens tingsrättsförhandling. Boken har också bitvis en mycket pläderande stil när teserna ska bankas in.

Att boken så tydligt tar ställning har både för och nackdelar. Men författarna verkar mena att det är den enda vägen man kan gå då en helt felaktig bild av händelserna på HQ har blivit så dominerande.

De radar upp exempel på missförhållanden, förslagenhet och girigihet i spåren av HQ:s indragna tillstånd. Det är snarast mängden av information än de enskilda avslöjandena som ger slagkraft. Därmed inte sagt att författarna inte lyckats gräva fram flera godbitar för försvarssidan.

Smutskastad av sin egen vd

Man slås av att så många människor börjat agera så konstigt när de närmat sig Mats Qviberg och frågan om vad som egentligen hände på HQ.

Öresunds tidigare vd Fredrik Grevelius ska exempelvis gått bakom ryggen på sin ordförande och spridit rykten på nätet, något som Ager-Hanssen upptäckte när han fick tillgång till Öresunds mejlservrar:

"Jag blev chockad över vad jag fick se i Grevelius interna mejlkorrespondens med sina närmaste kollegor. Grevelius har skrivit i forum, på allt ifrån Flashback till di.se och Avanza forum, där han lyfter fram sig själv som genial medan han hänger ut Mats som brottsling."

Ager-Hanssen säger sig också sitta på bandinspelningar där en känd dokumentärfilmare med uppdrag för SVT förhandlar om en miljonersättning för att låta Qviberg-lägret styra innehållet i filmen.

”Mats måste tåla en kulsvärm eller två. Men i slutändan kommer han att framstå som Churchill, om ni betalar mig", ska filmaren ha sagt så sent som i september i år.

Sten Mörtstedt, storägare i HQ, ska å sin sida ha försökt få till en snabb exit för sig själv. Våren 2011 fick Mats Qviberg ett erbjudande om att köpa Mörstedts HQ-aktier för 25 kronor styck strax före det att HQ:s bolagsstämma skulle rösta för eller emot en stämning. Qvibergs tidigare kollega Patrik Gransäter var den utsände mäklaren.

Crafoords hemliga plan

Dessa uppgifter och många andra är givetvis anmärkningsvärda, en brist är dock att flera av personerna som hängs ut inte får komma till tals eller bemöta uppgifterna.

Det kanske allra tyngsta avslöjandet i boken är de kontakter som Fredrik Crafoord tog med Mikael König hösten 2010. Crafoord hade då hängts ut i kylan av sina forna kollegor på HQ och var även polisanmäld.

Han försöker uppenbarligen få över König på sin sida med målet att få honom att peka ut Mats Qviberg som ansvarig för besluten kring tradingen. I ett mejl från oktober 2010 skriver Crafoord:

"Du vill ju undvika att någon stämmer eller åtalar dig. Du måste ge nya styrelsen och EBM rätt anslag och det fönstret stänger snart."

Han fortsätter:

"Du måste även tillrättalägga delegeringsprocessen angående Tradingen nu ... vänta inte tills du blir anklagad. Att säga att Mats Q självmant tog ett utökat ansvar för Tradingen och krävde att bli informerad på dagligbasis är att flytta upp det till rätt nivå. Q har ett särskilt ansvar som SO för moderbolaget och genom detta visar du att beslutsordningen är oortodox och att bankens styrelse hade en decimerad roll."

Crafoord uppmanar König att ställa sig bakom bilden att de två tillsammans drog i nödbromsen i december 2009:

"All information till styrelsen under Q4 2009 gjorde dock att du var tvungen att reagera. Den 14 december informerade du SD och MQ att positionen skulle halveras, förluster realiseras på 150 MSEK och vinstvarning utfärdas."

Just mötet den 14 december har kommit att bli beviset för att Mats Qviberg tidigt hade full information om riskerna i tradingverksamheten men trots detta valde att stoppa avvecklingen. Enligt försvaret under brottsmålsrättegången, och nu även boken, är det belagt att det aldrig hölls något möte denna dag.

Sågar Neuraths HQ-bok

Den enda som håller fast vid informationen idag är Crafoord själv. Han har också berättat i förhör att han försåg journalisten Carolina Neurath med uppgifter om mötet.

"Fredrik Crafoord har alltså hittat på det berömda måndagsmötet den 14 december. Det som står i Den stora bankhärvan om det omtalade 14-decembermötet är alltså baserat på en lögn. En lögn som SvD-reportern Carolina Neurath har svalt med hull och hår, och som därmed har blivit en etablerad sanning", skriver Hedelin och Ager-Hanssen.

Enligt boken ska Fredrik Crafoord i samarbete med Christer Sandberg utan framgång ha försökt rekrytera både König och Patrik Enblad, som var företrädare på vd-posten. Målet har varit att skydda Crafoord från åtal och stärka HQ:s position i skadeståndsmålet, enligt boken.

Hedelin och Ager-Hanssen beskriver det trots allt som ett felsteg att låta Crafoord bära hundhuvet för det inträffade 2010:

"Han hade ju aldrig valt samma strategi om det inte vore för att Mats och styrelsen i HQ AB polisanmälde honom. Det var ett stort misstag att polisanmäla Fredrik Crafoord."

Crafoord beskrivs som en "hämndlysten fiende" som "var beredd att ljuga för att rentvå sig själv."

Enligt HQGATE låg Christer Sandberg bakom Crafoords försvarsstrategi eftersom deras intressen överlappade varandra. Tillsammans ska de därefter ha fått två åklagare på Ekobrottsmyndigheten att lägga ner alla misstankar mot Crafoord för att istället fokusera på Mats Qviberg och den övriga styrelsen och ledningen.

I praktiken var det ett öppet samarbete mellan EBM och HQ under 2011 och början av 2012 där även Finansinspektionen medverkade. Även detta påstående lyftes fram under vårens rättegång men presenteras här utförligare och med mer omfattande dokumentation.

Författarna hävdar att FI bortsåg från faktorer som talade för att det kunde vara enskilda personer på HQ som låg bakom tradingsmällen. För att kunna motivera en tillståndsindragning var man tvungen att peka på ett systemfel i banken.

"För hade inspektionen kommit fram till slutsatsen att portföljen var felvärderad på grund av att en enskild handlare på bankens tradingavdelning hade utnyttjat svagheterna i bankens värderingsmodell, så hade FI tvingats slå fast att det inte fanns skäl nog för myndigheten att stänga banken."

Det är en sådan traderpersonlighet som författarna pekar på i boken. De menar att Fredrik Crafoord hade alla möjligheter att påverka värderingen i portföljen och att han i det längsta verkar ha trott på sin egen förmåga att han skulle kunna ställa allt tillrätta.

Enligt HQGATE finns det belägg för att både FI och EBM aktivt valde att inte gå till botten med denna fråga.

"Att modellens svagheter kunde utnyttjas av handlarna på HQ:s tradingavdelning nämner även Finansinspektionen under sitt utredningsarbete sommaren 2010, men längre än så sträcker sig inte inspektionens analys runt just den aspekten."

Författarna konstaterar också att EBM lade ner utredningen mot Crafoord utan att ens motförhöra Qviberg, König eller Stefan Dahlbo.

"Omdömeslöst beslut"

I HQGATE drivs linjen att HQ:s styrelse enbart fattade affärsmässiga beslut kring tradingen baserat på tillgänglig information. I praktiken ska de ha vilseletts då de levt i tron att en avveckling var på gång och att riskerna monterades ned. Istället använde Crafoord den förlängda avvecklingstid han föreslog till att öka riskerna.

Ett annat huvudargument är att redovisningsregelverket var utformat så att värderingen av tradingportföljen inte kunde slås fast med exakthet. Det fanns utrymme för egna tolkningar och även risken att manipulationer kunde få genomslag. Även här ligger alltså boken precis på försvarslinjen.

Författarduon kallar Finansinspektionens indragning av tillståndet för ett "fullständigt omdömeslöst beslut". De menar att påståendet om en felvärdering på HQ helt enkelt inte stämmer. När de försöker spåra vilken analys som låg bakom FI:s bedömning att HQ brutit mot regelverket hittar de endast uppgifter från två tjänstemän på FI och ett vittnesmål från Catharina Lagerstam sommaren 2010.

I boken sablas hon ned på samma sätt som försvarsadvokaterna gjorde under brottmålsrättegången och beskrivs som "kvinnan som fällde banken".

"På det stora hela tycker jag att jag har gjort rätt. Det jag ångrar så här i efterhand är att jag skickade ut en dementi på mitt uttalande om att Catharina Lagerstams nerver inte höll. För det var ju hon som sprängde banken, i princip. Utan henne hade vi säkert klarat det här. Det var en olycka att ta in henne i HQ Banks styrelse", säger Mats Qviberg i boken.

Trots att författarna uppenbarligen har sökt efter någon som kan slå hål på Finansinspektionens fasad är det tydligt att de inte kommit speciellt långt. Frågan om varför FI nödvändigtvis ville stänga banken besvaras inte med mer än att det passade in i valrörelsen och var ett sätt att sända en varningssignal till finansbranschen.

Anonym generaldirektör

En ej namngiven, men lätt identifierbar, tidigare generaldirektör på FI ska dock i efterhand ha tagit kontakt med HQ-ledamoten Pernilla Ström för att förklara att tvisten om hennes svartlistning mot uppdrag i finansiella företag blivit politiserad.

Sedan kammarrätten först gett henne rätt ändrade Högsta förvaltningsdomstolen utgången, detta efter politiska påtryckningar enligt den tidigare generaldirektören. Denne hävdar att hela hanteringen av HQ låg i en gråzon mellan myndighetsutövning och politik:

”Att politiska beslut tar över strikta regler är snubblande nära i en sådan miljö. Man kan inte ens i efterhand säga vad som var politiska beslut och inte.”

Och vidare:

"Ju mer man granskar beslutsunderlaget, desto svagare framstår grunderna för beslutet. Och det viktigaste beslutet som FI överhuvudtaget kan fatta så är det att dra in en banklicens.”

Några belägg för att Finansdepartementet och ytterst Anders Borg hade sitt finger med i spelet presenteras dock inte. Däremot att Fredrik Crafoord säger sig sitta på mer information om FI än vad som hittills varit känt. Vad avslöjas inte.

Mediekritik

När det gäller mediekritiken är udden inte oväntat riktad mot Svenska Dagbladets reportrar Patricia Hedelius och Carolina Neurath. De har båda anklagats för partiskhet tidigare i olika sammanhang av Mats Qviberg och hållningen går igen i boken.

Även här är en brist att reportrarna inte får komma till tals och bemöta kritiken. Det handlar vänskapsrelationer med Christer Sandberg och en ensidighet i rapporteringen som ska gynna Neuraths bok Den stora bankhärvan som kom 2011.

"Trots att både Patricia Hedelius och Carolina Neurath har uppenbara personliga intressen i hur historien runt HQ vinklas och beskrivs och därmed borde vara utjävade från vidare rapportering runt HQ-processen, har SvD:s redaktionsledning valt att göra dessa två medarbetare till tidningens främsta HQ-specialister, vilket har färgat hela tidningens rapportering om HQ", skriver Hedelin och Ager-Hanssen.

Även Dagens Industris redaktionsledning får en släng av sleven då de stoppade Jenny Hedelin från att Twittra från den pågående rättegången i våras:

"Situationen belyser hur snett det har blivit när det gäller rapporteringen runt HQ Bank. Att utmana en uppenbart partisk rapportering genom att sakligt rapportera om det som kommer fram i rättegången och vad som händer bland åhörarna är tillräckligt för att JAG ska upplevas som partisk. Helt uppochnervänt. Jag lämnar Di:s redaktion med en fundering om vart journalistiken är på väg", skriver Jenny Hedelin mot slutet av boken där hennes opublicerade krönika från 2011 alltså även finns tryckt.

Från och med den här veckan är det dock återigen fullt pådrag på Twitter. HQGATE har också en egen hemsida där källmaterial finns publicerat. Ytterst är det läsaren som måste ta ställning till hur de stundtals mycket kontroversiella uppgifterna ska värderas.

Okänt mejl kan avgöra

Carolina Neurath kan å sin sida ha en smashboll upplagd. Förutom att hon kontrollerade uppgifterna om ett måndagsmöte den 14 december med berörda parter, ingen ska ha dementerat, skriver hon i boken att hon även sitter på ett internt mejl som styrker hennes uppgifter:

"Att diskussionen om att stänga tradingen och vinstvarna fördes det här datumet stöds av ett internt mejl som jag tagit del av mellan Fredrik Crafoord och Mikael König."

Men mejlet har hittills inte åberopats av någon av parterna i HQ-striden, trots att det rimligen borde finnas i utredningsslasken på EBM. Undertecknad har heller inte fått klarhet i dess existens trots försök.

Man kan också konstatera att Carolina Neurath lyfter fram motargument och olika uppfattningar om händelserna på HQ och FI i sin bok. Man kan bland annat läsa om att det var den snabba avvecklingen våren 2010 som medförde stora extrakostnader, att HQ inte borde ha lagt sig platt för FI och att det kan ha funnits politiska intressen med i spelet kring banken. Alla argument som i dag utgör nyckelfakta i Qvibergs försvarslinje.

Dylika detaljer är viktiga för en berättelses trovärdighet och här kan man anmärka på HQGATE som riskerar att bitvis avfärdas som allt för ensidig.

"Ber om en motreaktion"

Det betyder inte att Hedelins och Ager-Hanssens researcharbete inte är värt att uppmärksamma. Det finns uppenbarlingen många ingredienser i HQ-soppan som är värda att granska.

HQGATE skildrar en rå, smutsig och brutal verklighet på ett sätt som är minst sagt ovanligt inom affärslitteraturen. Upplägget och det höga tonläget gör att boken närmast ber om en motreaktion.

Men främst pekar den på behovet av att någon oberoende instans gör en större genomlysning av HQ och myndigheternas agerande. Detta då vi nu fått oss till livs så väl Crafoords som Qvibergs versioner av vad som egentligen hände på HQ. Ingen av dem har gjort några som helst bekännelser.

Svaret är en HQ-kommission. Frågan är bara vem som skulle kunna ingå i en sådan och vem som skulle kunna finansiera den med trovärdighet?

 

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons