Förslaget bygger på en tidigare lagrådsremiss, som bearbetats efter att Lagrådet avstyrkt förslagen, och reglerar hur information ska kunna lämnas mellan Skatteverkets olika verksamhetsgrenar.

Enligt Advokatsamfundet kvarstår många av problemen från det tidigare förslaget. Advokatsamfundet skriver bland annat att förslaget har ”avsevärda brister i fråga om skyddet för den personliga integriteten och oskuldspresumtionen, liksom i fråga om enskildas rätt att inte behöva belasta sig själva i samband med misstanke om brott.” Vidare anser samfundet att ”kraven på nödvändighet, effektivitet och proportionalitet” fortfarande inte är uppfyllda. Det framgår av ett pressmeddelande.

Advokatsamfundet anser också att förslaget ”alltjämt bygger på idén att det fiskala intresset hos det allmänna generellt sett ska anses väga tyngre än rättssäkerhetsintresset för enskilda.” Regeringen frångår dessutom sin tidigare uppfattning att det bör finnas tydliga gränser mellan skatteutredningar och skattebrottsutredningar.

En annan konsekvens av förslaget är, enligt Advokatsamfundet, att den i artikel 6.2 Europakonventionen fastslagna oskyldighetspresumtionen riskerar att åsidosättas i författningsförslaget, genom att uppgifter som den skattskyldige är skyldig att lämna i skatteprocessen också kan komma att användas mot densamme i en skattebrottsprocess. Advokatsamfundets skriver att: ”Vid en tillämpning av ett sådant rutinmässigt informationsutbyte som föreslås i författningsförslaget, riskerar helt enkelt situationer att uppkomma som strider mot den enskildes rätt att inte behöva belasta sig själv. ”

Även Riksdagens ombudsmän, JO, säger i sitt remissvar nej till förslaget. JO riktar också kritik mot att utkastet endast remitterats till fyra instanser, som dessutom fick endast en vecka på sig att besvara remissen. JO Per Lennerbrant skriver i sitt yttrande att: ”Den korta remisstiden och det begränsade antalet remissinstanser ger upphov till betänkligheter om huruvida regeringsformens beredningskrav kan anses uppfyllt.”