Marx, von Hayek och Bernanke

CBOE’s Vix (”Volatility index”) sköt i höjden det vill säga att den upplevda risken, eller osäkerheten, i marknaden ökade som ett brev på posten. Alla marknader reagerar starkt på oväntad information. Dessutom drar det ihop sig till politisk strid om uppjustering av skuldtaket som måste ske före månadens slut om den federala staten USA skall kunna fullfölja sina finansiella åtaganden.

Vi minns kompromissen mellan demokraterna och republikanerna förra året men då man endast enades om de federala utgifterna två år framåt men ”glömde” lånetaket. I slutet av februari skall bland annat stora belopp i skatteåterbäring betalas ut och det vore naturligtvis en katastrof om så inte kunde ske.

USA:s finansminister, Jack Lew, uppmanar kongressen att ta sitt nationella ansvar och president Obama bedyrar att han inte kommer att låta sig utpressas och att ingen amerikansk president skall behöva hållas gisslan när det gäller USA:s finansiella åtaganden.

Federal Reserves avtrappning av likviditetspåspädningen via obligationsköp fortsätter samtidigt. Sedan den 29 januari uppgår de månatliga köpen tills vidare ”endast” till 65 miljarder dollar.

Valutamarknaden

Avtrappningen och förväntningar om en fortsatt penningpolitisk normalisering har fått räntorna att stiga i såväl USA som i många av världens övriga utvecklade länder vilket i sin tur orsakat kapitalutflöden och sjunkande valutakurser i en rad ”utvecklingsländer” som Turkiet, Brasilien, Indien och Sydafrika.

Brasiliens centralbankschef beskriver räntehöjningarna i världens mer utvecklade länder som en ”dammsugare” som ”suger” kapital ut ur de mindre utvecklade staterna och tvingar dem till penningpolitisk åtstramning för att motverka depreciering av deras valutor och därmed importerad inflation.

Ett specialfall är Turkiet där den alltmer islamistiskt begivne och auktoritäre premiärministern, Recep Tayyip Erdogan, lever rövare och allt mer börjar likna de klassiska diktatorerna. Marknadsräntorna i Turkiet liksom valutan har som sagt påverkats av stora kapitalutflöden men Erdogan har motsatt sig att centralbanken skall höja sin styrränta. Till saken hör att islam ju inte tillåter räntor över huvud taget. Enligt den diktatoriska kontexten anser Erdogan att det är en elak utländsk räntelobby som vill tvinga upp den turkiska räntan och därmed skada tillväxtförutsättningarna i landet.

Turkiets bytesbalansunderskott uppgår till cirka 60 miljarder dollar på årsbasis och finansieras till stor del genom kortfristiga utlandslån. Totalt uppgår de kortsiktiga utlandsskulderna till 165 miljarder dollar medan valutareserven endast uppgår till knappt 40 miljarder dollar. Den kortsiktiga utlandsupplåningen är dock främst av privat karaktär men icke desto mindre destabiliserande. De bräckliga finansiella förhållandena har fått den turkiska liran att gå i backen med ty följande inflationstryck. Den turkiska centralbanken tvingades till sist höja sin styrränta till 10 procent.

Till dessa finansiella bestyr kommer rättsliga ingripanden med anledning av korruptionsskandaler, som implicerar regeringsmedlemmar och Erdogan närstående personer, samt Erdogans ”motåtgärder” för att få kontroll på rättsväsendet. För inte så länge sedan såg golvet ut att vara nybonat för Erdogans framskridande mot presidentämbetet och där allmänt val till posten skall hållas inom kort.

Nu är det mesta vält över ända och kritiken mot Erdogan och hans regim från framför allt EU:s sida är inte nådig. De folkliga protesterna mot regimen i allmänhet och inskränkningar i informationsfriheten i synnerhet har återupptagits. Situationen är dock delikat, inte minst på grund av Turkiets medlemskap i Nato.

Europa och tillväxten

I Europa vill tillväxten inte komma i gång och frågan är vad ECB kan göra? ECB-räntan närmar sig noll, liksom inflationstakten i euroområdet, och det börjar glunkas om deflationsfara. ECB skulle kunna införa negativa räntor för bankernas inlåning i centralbankssystemet och på så vis försöka tvinga bankerna att börja låna ut till framför allt de mindre företagen och på så vis stimulera tillväxten. Men å den andra sidan kräver utlåning kapitaltäckning och många europeiska banker kommer snart visa sig ha underskott på eget kapital om deras befintliga utlåning och panter värderas till realistiska priser.

Det är naturligtvis därför EU-byråkratin varit så flåsig att få till stånd en stor europeisk ”bankrekonstruktions-fond” – solidariskt garanterad av bankunionens medlemmar – men av denna geschwint föreslagna konstruktion blir intet då bland andra Tyskland inte har lust riskera att få betala för andra länders utarmade banksystem. En kompromiss har utarbetats men få torde ännu förstå vad den egentligen kan komma att innebära.

EU har, tack och lov, inga egna finanspolitiska rattar att vrida på och klassiska Keynesianska budgetunderbalanseringar är knappast aktuella då de flesta euroländerna redan är mer än lovligt skuldsatta. Vad kan ECB då göra mer än att införa negativa räntor?

Banken har ju inte som amerikanska Federal Reserve prövat på ”kvantitativa lättnader” i form av obligationsköp på marknaden för att därigenom spä på likviditeten och hålla marknadsräntorna nere. Men frågan är, vilka obligationer skulle ECB då köpa? Det finns inget bra svar på den frågan. Gemensamt garanterade Europaobligationer har också stött på patrull av samma principiella skäl som gäller för en gigantisk, solidariskt garanterad, bankräddningsfond.

Europa är således fortfarande i högsta grad ett ”dilemma case” och frågan är om inte Frankrike kan komma visa sig vara den svarta svanen. Jag har sagt det tidigare och inte funnit anledning att ändra åsikt, tvärtom!

Arbetslösheten i landet fortsätter att stiga och president Holland tvingas nu att, liksom Mitterand på sin tid, vrida rattarna åt höger och satsa på företagsklimatet, minskade offentliga utgifter och andra mindre typiskt marxistiska eller socialistiska åtgärder. Frågan är dock om presidenten orkar och hinner vrida tillräckligt många varv för att förhindra en härdsmälta? Så illa tror jag att det är med det en gång så gloriösa Frankrike. Socialism är nästan alltid en säker väg till träldom som Nobelpristagaren Friedrich von Hayek konstaterade redan 1944.

EU och USA förhandlar ju sedan en tid om ett övergripande handelsavtal – TTIP eller Transatlantic Trade & Investment Partnership – och där det inte fattas stötestenar med bland annat Frankrikes egocentriska krav på att skydda sin i dess ögon överlägsna kultursektor, vad man kallar ”l’exception culturelle”. Nu vill EU även dra in harmonisering av bank- och finansmarknadernas regelsystem i förhandlingarna. Man menar att asymmetri i regelböckerna kan åstadkomma transatlantiska regelarbitragemöjligheter.

Amerikanerna å sin sida ser dock dessa förhandlingar som två helt separata frågor och är dessutom oroliga för att de smarta Wall Street-vargarna vid en harmonisering skulle försöka kringgå Dodd-Franks Act, alltså den omfattande lagstiftning som Obama initierade 2010 för att reglera finansmarknaderna i ljuset av härdsmältan 2008-2009. Risken är att EU:s krav kan komma att försena hela TTIP-processen, ett av de få positiva projekten som EU kommit upp med på mycket lång tid.

Deflationsrisken, är den reell?

Svårt att säga men om vi skulle få se rent depressiva tendenser med fallande priser och produktion, ja då kan vi ha att se fram emot ett Armageddon. En långvarig lågkonjunktur med fortsatt hög arbetslöshet och en mängd övriga negativa effekter. Skuldkriser har lösts tidigare med hjälp av inflation, de nominella skulderna minskar helt enkelt realt sett. Med deflation får vi det motsatta scenariot, skuldernas realvärde stiger, något som vore katastrofalt i Europas skuldsatta värld.

När nominella värden ökar i värde genom deflation finns det skäl att vänta med att ta på sig skulder eller genomföra reala investeringar. Deflation får därför en kontraktiv effekt på ekonomin. I utvecklade länder med starka fackliga organisationer är det inte heller aktuellt att justera nominella löner nedåt, även om den allmänna prisnivån sjunker.

Företagen möter å sin sida en minskad efterfrågan och håller tillbaka investeringar. För att parera detta i ett läge där arbetskraftskostnaden per timme i nominella tal är fast kommer företagen att minska på antalet timmar, det vill säga göra sig av med arbetskraft var på arbetslösheten stiger. Ekonomin kommer i ett deflationsscenario lätt in en mycket negativ spiral. En annan väg till träldom.

Den just avgångne chefen för Federal Reserve, Ben Shalom Bernanke, har ju vågat sig på ett gigantiskt experiment med obligationsköp på marknaden och rekordlåga centralbanksräntor. Allt för att undvika depressiva och deflationistiska tendenser.

Även om siffrorna för tillverkningsindustrin i januari var en negativ överraskning växer USA:s ekonomi med som det ser ut drygt 3 procent på årsbasis. Det anses vara för tidigt att utfärda slutbetyg för Bernankes regim. Med facit i hand var det väl fel att snabbt höja Allen Greenspan till skyarna. Men om USA:s tillväxt fortsätter, arbetslösheten kryper nedåt och penningpolitiken kan normaliseras utan stora störningar på ränte- och valutamarknaderna, ja då förtjänar Bernanke en medalj.

Enligt uppgift har en del av Bernankes vetenskapliga insatser avsett just 1930-talets depression som följde på kraschen på Wall Street 1929 och följande panikartade penningpolitiska åtgärder. Sannolikt har hans kunskaper från detta arbete kommit väl till pass under hans tid som Fed-chef och bidragit till hans vågade experiment.

Den svenska Riksbanken har kritiserats för att hålla en allt för hög ränta och där motivet varit att inte locka hushållen till ytterligare skuldsättning i samband med bostadsköp. Men om vi skulle dras in i en deflationsspiral är nog risken för turbulens på bostadslånemarknaden betydligt större än om räntorna hålls låga under en tid. Därför vore en ytterligare sänkning att föredra och som också eventuellt skulle bidra till en mer behaglig valutakurs för exportindustrin som är vår ekonomis ankare.

Till all denna ekonomiska osäkerhet skall läggas den fortsatta turbulensen och våldet i Mellanöstern och där den enda ljuspunkten på senare tid är att Tunisien lyckats enas om en konstitution som visserligen påpekar att landets religion är islam men där sharialagar inte skall tillämpas.

Inom sex månader vet vi om förhandlingarna med Iran gått i lås och till detta osäkerheten om vad, om något, som händer i förhandlingarna mellan Israel och den Palestinska myndigheten. I Egypten, Libyen och Irak är det fortsatta oroligheter och Syrien skall vi inte ens tala om, en mänsklig och politisk katastrof.

Mycket talar för att vi har att se fram emot en relativt lång period med svag tillväxt, hög arbetslöshet och nervösa kapitalmarknader. Det finns skäl att eventuella stora överraskningar kommer att tvingas bokföras på den negativa sidan. Det synes som om världen skälver men som sagt; att sia är svårt, särskilt om framtiden.

Detta är min sista krönika i Realtid. Det har varit ett sant nöje att skriva och jag vill framför allt tacka för reaktionerna från läsare, de flesta positiva, vilka är krönikörens främsta belöning.