Januari 2018

I ett litet rum med fönster mot en innergård på Södermalm träffar jag en logoped som är specialiserad på röstfeminisering. »Baryton«, meddelar hon när jag har talat i en mikrofon som hon har kopplat till sin dator. »Ditt naturliga röstläge är baryton.«

För att passera som Caroline behöver jag inte bara förändra hur jag ser ut, utan också hur jag låter. Logopedträning ingår liksom hårborttagning i landstingets behandlingsutbud, men jag är övertygad om att jag gör mig själv en tjänst genom att börja redan nu, på egen bekostnad. Jag vill att mitt kvinnliga uttryck ska vara så trovärdigt som möjligt när jag genomför min transition efter sommaren.

Många parametrar skiljer kvinnligt tal från manligt. Kvinnor talar generellt med lägre ljudvolym, men med tydligare artikulation och fler ord än män. De har en mer sjungande satsmelodi och avslutar oftare meningar på en uppåtgående ton. Men den avgörande skillnaden är röstläget.

Vi resonerar om hur högt jag måste gå. Jag är rädd för att tappa auktoritet om min stämma uppfattas som tillkämpat ljus.

»Målbilden är en affärskvinna med pondus«, förklarar jag.

jagcaoline_puff_hq.jpg

Logopeden föreslår att jag ska sikta på kontraalt, ett röstläge i den nedre delen av det naturligt feminina frekvensbandet. Hon säger att hon tror att det blir en bra kompromiss.

Det går inte att enkelt operera sig till en ljusare röst, och hormonerna kommer inte heller att påverka; efter en genomgången pubertet är de manliga stämbanden ohjälpligt grövre än de kvinnliga.

Enda sättet är att »boota upp rösten«, som logopeden kallar det. Glissando är den musikaliska termen. Man tar en vokal i taget och ljudar den i en ton som höjs med en glidning, som en blixtsnabb skalövning där de enskilda stegen inte kan urskiljas.

Vi ägnar resten av tiden åt att öva. Logopeden skickar ut ett flöjtande »aaaaa« i rummet, och jag försöker göra likadant. Sedan fortsätter vi med ooooo och uuuuu och ååååå. Då och då möter jag min egen koncentrerade blick i en rund spegel med snirkliga smidesornament som påminner om lussekatter. Struphuvudet värker, och jag undrar hur jag någonsin ska kunna känna mig bekväm med det här.

Logopeden försäkrar att det är just det som händer: När jag har bootat upp rösten på det här sättet kommer det att falla sig mer naturligt att ligga kvar på den högre nivån under resten av dagen.

»Se till att träna när du sitter i bilen på väg till jobbet«, säger hon innan vi skiljs åt. »Det kommer du att behöva göra varje dag under ditt liv som kvinna.«

*

Ett år efter min befordran till associate tog telekomprojektet slut, och det uppstod en öppning i den grupp inom McKinsey som arbetade mot bank- och finanssektorn. Ledaren för gruppen hette Christer Gardell, och även om han inte hade kommit längre än till det första partnersteget så förde han sig som en kung på kontoret.

Christer Gardell hade en ovanlig karisma, och den gjorde intryck även på mig. Fram till dess hade jag varit övertygad om att allt reellt välstånd skapades i industrin, men jag blev snabbt tjusad av den mer glamorösa finansbranschen och jag såg att enorma värden kunde alstras även där.

Det var intressant att studera hur Christer Gardell arbetade. Han krävde att det material som skulle presenteras för klienterna närmade sig perfektion. Alla siffror skulle stämma ned till sista decimalen, och han brukade inskärpa att firmans enorma kunskapsbas skulle framskymta i så många av bilderna som möjligt.

När han inte var nöjd förklarade han att materialet var »sloppy«, och då var det bara att göra om. Men i mötet med klienten var det tydligt att overheadpresentationen bara utgjorde en torr och saklig fond åt Christer Gardells egen, betydligt mer medryckande föreställning. Han gick rakt på pengarna, och jag kunde konstatera att han högaktningsfullt struntade i principen om tre argument när han skulle övertyga klienter om att det var rätt att genomföra de åtgärder som vi hade rekommenderat.

»Det ligger pengar på bordet«, brukade han nöja sig med att utropa med hög röst, ackompanjerat av distinkta gester.

Christer var allergisk mot flummiga resonemang, han avskydde analyser som inte mynnade ut i någon form av implikation.

Att våra kartläggningar skulle peka ut en tydlig riktning för klienten var firmans allmänna hållning, men ingen lade större vikt vid det än Christer. Det var också i denna anda vi som var hans adepter fostrades: vi skulle alltid jaga möjligheter för klienten att öka sin lönsamhet, så att vi kunde visa att det fanns stora belopp att tjäna på sista raden.

Stämningen i finansmarknadsgruppen var en annan än den jag var van vid från arbetet mot industrin. Alla var män, vilket präglade jargongen. Tonen var hård, inte minst från Christer Gardell, mot medarbetare som inte presterade i nivå med förväntningarna.

Jag var den enda av konsulterna som inte hade gått på Handelshögskolan i Stockholm, och stördes av hur självklart det var för dem att »Handels« syftade på deras skola medan den där jag hade fått min civilekonomexamen knappt räknades. Det var grabbar med bakåtslickat hår och världsvan stil, och jag kände mig ibland underlägsen.

Samtidigt blev det plötsligt mer guldkant på tillvaron. Klienterna fanns i Stockholms city, det var både bekvämt och trevligt att röra sig i finanskvarteren runt Stureplan istället för att åka den långa vägen ut till Kista. Christer Gardell såg också till att det var klass på saker och ting. For vi utomlands reste vi i business class, och om han bedömde att kalkylen gick ihop kunde inhyrda privatplan övervägas. När han tyckte att vi behövde en gruppstärkande aktivitet, var stamstället det luxuösa hotellet Badrutt’s Palace i Sankt Moritz. Och efter väl genomförda projekt belönades de inblandade i bästa investment banker-stil med plaketter ingjutna i akrylblock – så kallade tombstones som vi stolt radade upp som troféer i bokhyllan.