Per Lindvall, Realtid
Per Lindvall, Realtid. Bakgrundsfoto: David Mark från Pixabay
Krönika

Svårt få vätgasekvationen att gå ihop

De gigantiska vätgasprojekten som lanserats i Sverige under det senaste halvåret kommer att kräva ett mycket högre och kontinuerlig produktion av el för att nå någon som helst lönsamhet. Det är mycket svårt att se att utbyggnad av den intermittenta vindkraften kan få den ekvationen att gå ihop. Det skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall
Publicerad 2021-03-31

Under det senaste halvåret har två gigantiska elslukande vätgasprojekt presenterats. Det är LKAB:s stora omställning till en koldioxidfri produktion av järnsvamp och det nya vätgasbaserade stålverket H2 Green Steel, H2GS. Lägg till SSAB, LKAB och Vattenfalls tidigare initierade Hybrit-projekt och det svenska elbehovet kommer att öka med över 80 TWh inom en 20 års period, bara från dessa tre konstellationer.

Men om det uttalade projekttiderna håller kommer elkonsumtionen från dessa projekt öka med 40 TWh inom en femårsperiod. Detta konsumtionsskutt kan relateras till den svenska elförbrukningen som var 140 TWh i fjol. Det kan också relateras till att den svenska bilflottan, vid total omställning till el, skulle förbruka 13 TWh el.

Drivkraften för dessa vätgasprojekt är naturligtvis ytterst vällovliga. Det handlar om att få bort kolet, och därmed koldioxid, vid produktionen av stål, vilken idag är en av de globalt största co2-emittenterna. Det är också en uttalad målsättning från dessa projekt att de ska försörjas med förnybar el. Det brukar också framföras att den senaste vindkraftstekniken gör att denna numera är den billigaste källan till ny elproduktion.

Med tanke på att den svenska elproduktionen var 165 TWh i fjol och att vindkraften genom den fortsatta utbyggnaden beräknas öka sin elproduktion från 28 TWh i fjol till 42 TWh 2023, vid ett normalt vindår, så ser det, från hög höjd, ut som om vi lätt kan absorbera detta tillskott i efterfrågan på vår hemmamarknad.

Att vår främsta elexportmarknad, Finland, under kommande åren, 2022 enligt den senaste bedömningen, kommer att kunna sparka igång sitt krisande kärnkraftsprojekt Olkiluoto 3 och därmed minska sitt importbehov påtagligt gör också att effekten på elmarknaden och elpriserna trots allt skulle kunna bi begränsade. Nu ska visserligen allt vad gäller produktionsstarten av Oliluoto 3 tas med en nypa salt, då ursprunglig produktionsstart var satt till 2009.

Flyger vi in på lägre höjd så ser det dock väsentligt besvärligare ut. För i stort sett all elkonsumtion är fortfarande momentan. Den förbrukas när den produceras. Det gör årsmedelsifforna i stort sett meningslös. Samtidigt som flaskhalsarna i överföringskapaciteten, för att matcha produktion och konsumtion blivit allt mer ansträngda.

"Flyger vi in på lägre höjd så ser det dock väsentligt besvärligare ut. För i stort sett all elkonsumtion är fortfarande momentan. Den förbrukas när den produceras. Det gör årsmedelsifforna i stort sett meningslös. Samtidigt som flaskhalsarna i överföringskapaciteten, för att matcha produktion och konsumtion blivit allt mer ansträngda."

Vår nettoexport är inte något jämnt flöde utan har fått en allt större prägel av hur vindarna blåser. Kapaciteten att matcha vindelsproduktionen, genom att dra ner på vattenkraftsproduktionen och samla vatten, är redan utnyttjad till fullo. Den senaste stängningen av Ringhals 1, formellt vid årsskiftet, har gjort att den kontinuerliga och planerbara svenska produktionen än mindre, minus 10 TWh på årsbasis. Med den fortsatta vindkraftsutbyggnaden så kommer volatiliteten i systemet att accentueras ytterligare.

Visst den kommande vätgasproduktionen kan naturligtvis anpassas till de perioder när det blåser och elpriset pressas ned, men detta är en affärsmässigt mycket ihålig variant. Vätgasproduktion är än mer kapitalintensivt än vad elproduktion är och kräver för att nå lönsamhet i praktiken en kontinuerlig produktion för att gå ihop. Detsamma gäller naturligtvis även nästa led i de planerade produktionskedjorna. Det vill säga järnsvamps- och stålproduktion. Lägg därtill att den vätgasproduktion, som de planerade anläggningarna kräver, överstiger de senaste ”state of the art”-anläggningarna för vätgas, som finns i världen, med en faktor tio.

Det är naturligtvis mycket intressant att många investerare är beredda att ta sig an dessa risker, även om det i alla dessa projekt är osäkert vilka som kommer att stå för det stora risktagandet, annat än svenska staten vad gäller LKAB och Vattenfall. Med tanke den rådande vurmen för så kallade ESG-investeringar, tänk Tesla, så finns det en risk att det blir mycket varmluftssnack. Verkligheten riskerar bli ett mer svårnavigerat gungfly.

Platsannonser