Alla på Solsidan vet vem förebilden till teve-seriens Ove Sundberg är. Hans namn uttalas aldrig högt men menande blickar och nickar utbyts när han kommer på tal.

Ingen är lika inofficiellt bombsäker på förebilden till den grillande alfahannen Fredde. Aspiranter finns det förstås gott om. Ett antal hoppfulla lär ha hört av sig till serieskaparna för att få sig själva bekräftade som råmaterialet till Mickan, Freddes solsidesnygga hemmahustru, Cartierklockrent spelad av Josephine Bornebush.

Solsidans mest kände Ove Sundberg på sjuttiotalet och i början av åttitalet var den framlidne men då välkände industriledaren och vd:n för bland annat Kema Nobel. Ove Sundberg – Originalet – utsågs av bland andra Aftonbladet till Sveriges bästa och mest framsynta företagsledare. Han var allmänt hyllad, även av facket, och populär bland sina många anställda. Sedan kom åttiotal, Fermenta-affär och Ove Sundberg föll, liksom övriga

På den tiden var familjen Sundbergs hus ett av Solsidans största. De hade inomhuspool, en ovanlighet även härute. Ove körde stor Merca vilket ansågs om inte vulgärt så åtminstone aningen vräkigt. De hade städerskor och hemhjälp. Han var Big Boss och kunde förstås kosta på sig lite extra. Ove Sundberg var sjuttiotalets Fredde, kanske man kan säga.

Trots det skulle sjuttiotalsoriginalet Ove Sundberg, inklusive de främsta av dåtidens Solsidegrannar, inte ha mycket att erbjuda Felix Herngren och hans teveteam som råmaterial. Att skapa en serie av Solsidestuk på den tiden var orimligt ens som tanke.

Solsidan var då ett något slätstruket men välbeställt villasamhälle inklämt i sjuttiotalets svenska standardmåttstänk. Rikedomar var diskret undanstuvade bakom neutrala fasader. Dåtidens dirrar körde Volvo eller Saab, möjligtvis en Ford Granada herrgårdsvagn om man ville vara lite osvensk.

Köken var vanliga kök – överraskande små även när villan var tilltagen. Oavsett husägarens position inom näringsliv och nivå på familjens rikedom så var en spis en vit sak med fyra plattor som sattes på med numrerade vred. Vattnet kom ur kranar, rött för varmt och blått för kallt. Standardluckor, rostfria diskbänkar, kvadratiska kakelplattor och korkoplast på golven. Normalbred kyl och frys i vitt (eller det mer vågade alternativet avokadogrönt). Garanterat ingen ismaskin. Furubord. Badrummen hade ännu inte blivit till spa-anläggningar med jättekakel, badkar av betong och duschsilar stora som stekpannor.

Nere i hotellviken guppade folkbåtar och snurror vid bryggorna. Populära bryggrestaurangen Holmen ett otänkbart koncept. Aqua kallades Gulan och serverade kaffe och dammsugare. Tågstationerna var inte restauranger och yoga-retreats utan väntsalar och själva tåget var från förra sekelskiftet.

Nu: Ett välpolerat reservat med stora villor svällande av tillgångar. Nybyggen, tillbyggen och ombyggen. Stensättningar i gigantisk granit som kommer att överleva “Stonehenge”. Båtarna babyfärjor och ketchriggade havskryssare, glänsande day cruisers och vattenskotrar för snabb transport till Holmens Kök & Bar och en iskall Solsidan Premium Dry.

Köken långbänkade och stenlagda med öar och blandare, värmare och hällar, ismaskiner, spottar, kylare och klinkers. Arkitektritade kök, designade kök, italienska kök… Badrummens golv värmer fötterna på den långa vandringen fram till det fristående badkaret. Bilarna breda, bulliga och barnslukande – byggda för combat snarare än dagishämtning.

Rondellerna prydliga anläggningar i huggen sten med låg, inbyggd belysning och ansade rabatter. Eller grusade som Yin och Yang. Borta är ickeplatserna, dessa kilar av ingenmansland som förr härbärgerade diverse bråte, parkerade släpkärror och vintervilande båtar – nu ersatta av designade bostäder, ännu fler restauranger och parkeringar med stadiga räcken.

Det var inte bättre förr, men annorlunda. Stenhård standard härskade överlag. Saker och ting hade liksom ingen egen inneboende fantasi. Prylarna var vad de var. Varken mer eller mindre. Och det mesta var sig likt från hem till hem. Föga tevemässigt, med andra ord.

Snart är det säsongsstart för ännu en omgång av Solsidan. Och en tanke lugnar de som tror sig veta vem verklighetens inbilskt toksnåle Ove Sundberg är: Det kan åtminstone inte vara jag!

Eller…?