Annons

Annons

lindvall-inflation.jpg

Det har funnits osäkerhet, det finns osäkerhet och det kommer att finnas osäkerhet i styrkan på inflationstrycket, skriver Per Lindvall.
Det har funnits osäkerhet, det finns osäkerhet och det kommer att finnas osäkerhet i styrkan på inflationstrycket, skriver Per Lindvall.

Lindvall: En servettskiss skulle räcka långt

Sorry, Magdalena Andersson. Verktygslådan innehåller för gamla redskap. Ingves har inte en chans med nuvarande finanspolitik.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. Har du synpunkter på Pers krönika? Skicka gärna ett mejl! Adressen är: per.lindvall@realtidmedia.se

Riksbanken klarade inflationsmålet 2018 tack vare ett par slumpskott som skenande energipriser och att kronan försvagades rejält, tvärtemot Riksbankens egen prognos. Än en gång kan vi konstatera att Riksbankens instrument för att hålla uppe inflationstrycket i ekonomin är allt för trubbigt och klent. När ska politikerna vakna?

Riksbankens rapport ”Redogörelse för penningpolitiken” publicerades i onsdag. Här konstaterar Riksbanken förnöjt att: ”De senaste årens penningpolitik har bidragit till en god konjunktur i Sverige och en inflation vid inflationsmålet”.

Och inflationen – mätt som förändringar i konsumentprisindex exklusive effekter av ränteförändringar, KPIF – ramlade in på 2,1 procent under 2018. ”Måluppfyllelsen var därmed god”, som Riksbanken skriver. Kanske nöjer sig Finansutskottet och Riksbanksfullmäktige med detta och anser att Riksbanken har koll på läget. De båda är satta att utvärdera Riksbankens arbete och sammanträdde på fredagen.

Annons

Annons

Men. Detta är en klart överilad slutsats. Tittar vi på repriserna på målen kan vi konstatera att ett slumpskott via domaren gick ribba in i form av kraftigt stigande energipriser, framför allt elpriserna. De senare är ju mest kopplade till väderfenomen, som den extremt torra sommaren och därmed mycket låga nivåer i vattenmagasinen. Det vill säga en företeelse som Riksbanken har begränsat inflytande över.

För att bedöma det underliggande och därmed långsiktiga inflationstrycket i ekonomin brukar man rensa för de mera volatila ingredienserna som energi och livsmedel.  Och även Riksbanken konstaterar att det målet kanske inte skulle ha godkänts. ”Den underliggande inflationen var dock något lägre, vilket illustrerar att det fanns en osäkerhet kring styrkan i inflationstrycket.”

Rensar vi för energipriserna och tittar på KPIF exklusive  energi kom den in på 1,4 procent i fjol. Faktum är att om vi backar bandet så har den underliggande inflationen varit klart längre från målet än vad målvariabeln har varit under mycket lång tid. Och målet och ett visst inflationstryck är viktigt. De som tvivlar på detta ska läsa sidan 27-28 i rapporten, som är de kanske viktigaste att ha med sig i den ekonomiska debatten. Det viktigaste argumentet är att med en viss inflation underlättar det för priserna att anpassa sig efter utbud och efterfrågan. Framförallt relativ lönerna, då löner är mycket svåra att sänka i nominella termer (med undantag för journalister och andra daglönare).

Och även om Riksbanken uttrycker sig i imperfekt, eller preterium, och säger att det fanns en osäkerhet om inflationstrycket så kan vi nog kasta in tempusformerna perfekt, presens och futurum i denna osäkerhetsutsaga. Det vill säga; det har funnits osäkerhet, det finns osäkerhet och det kommer att finnas osäkerhet i styrkan på inflationstrycket.

För energipriserna är inte den enda faktorn som räddade Riksbankens inflationsmål. Än viktigare har den svaga kronan varit. Riksbanken försöker i rapporten redogöra för detta i fördjupningen ”Kronans betydelse för inflationen”. Riksbanken medger här problemen: ”Riksbankens  analys tyder på att detta har bidragit till att inflationen hållit sig kring målet på 2 procent”. Men någon skattning av hur mycket det har bidragit till inflationen vågar man eller, som den konspiratoriske tänker, vill man inte göra. Det skulle ju kunna visa att Riksbanken faktiskt inte alls har kontroll över inflationsutvecklingen i ekonomin.

För det första var (har varit, är, samt kommer att vara) Riksbankens egen prognos över kronans utveckling under 2018 att den skulle stärkas påtagligt, med närmare 10 procent under året. Utfallet blev emellertid det motsatta. Den försvagades med runt 10 procent. Om Riksbankens prognos hade stämt så är det högst sannolikt att man missat inflationsmålet grovt.

För att komma tillbaka till hockeyanalogin så gjorde Riksbanken mål i egen kasse, men de hade sådant flyt med domaren att de fick tillräkna sig detta själva.

Det är sannolikt svårt att mäta sambandet mellan växelkursförändringar och inflationen, som Riksbanken skriver. Men med det populära analysredskapet ”servettskiss” så kan även en lekman försöka göra en skattning av tänkbart utfall:

Sambandet mellan importpriser och kronkurs är nog ganska starkt, där flesta importvaror prissätts i dollar eller euro.  Varudelen i KPIF står för 45 procent av hela konsumtionskorgen. Antar vi att hälften av dessa varor utgörs av import, vilket är lågt räknat, och att företagen i försäljningskedjan väljer att absorbera hälften av effekten av den försvagade kronan genom lägre marginaler och anpassningar av andra kostnader skulle en försvagning av kronan med 10 procent momentant ge en effekt på inflationen på 1,1 procent. En förstärkning av kronan skulle sänka inflationen med ungefär lika mycket.

Detta är en enkel skiss på ett mjukt papper. Effekten är kanske bara hälften. Men slutsatsen måste ändå bli att utan kronförsvagningen hade inflationsmålet varit hägrande långt borta. Och hade Riksbankens prognos om en starkare krona infriats hade målet varit hopplöst avlägset.

Att tro att Riksbanken har inflationstrycket under kontroll är därmed inget annat än en from bön. Det mesta talar istället för att detta tryck kommer att sjunka. Det har redan sjunkit under 2019. Den internationella konjunkturen är i avsvalnande, med stora krismoln vid horisonten, den svenska ekonomin och då den för kreditbildningen och penningmängden extremt viktiga bostadssektorn i synnerhet, liksom lönebildningen, vilket om något sänker trycket. Om Riksbanksdirektionen följer sin utstakade räntebana, när andra centralbanker justerar den nedåt, så lär kronkursen ta det skutt uppåt som Riksbanken prognostiserat, vilket leder till ett rejält självmål i inflationskassen.

Vi har ordat om det förut, och kommer att få återkomma till det: Riksbanken och dess penningpolitiska redskap räcker inte för att klara sitt inflationsmål. Den svenska finans- och penningpolitiken är helt igenom feltänkt. Överskottsmålet är hål i huvudet och så vidare.

 

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna