Foto: Pixabay
Krönika

Kinesisk hemkokt anrättning förvrider och förvänder spelplanen

Det är dags för europeerna att göra amerikanerna sällskap i det världsomspännande dominanskriget om vilken politisk kraft som skall styra utvecklingen i den globala ekonomin. Det skriver Realtids Claes Folkmar.

Claes Folkmar
Publicerad 2020-09-15

Det kinesiska kommunistpartiets strävan efter positioner handlar visserligen inte om territoriell expansion via vapenmakt, utan snarare om törst efter ekonomiskt världsherravälde för att sprida sin enögda syn på världen. 

Målen, och delvis effekterna, av kommunistpartiets övergripande statsfinansierade investeringsstrategi (state-driven investment) påminner om den nazistiska ”lebensraum”-politiken; att få kontroll över främmande ekonomier för att stärka Kina och kommunistpartiet. 

Vägen dit går via en kinesisk hemkokt anrättning där staten (partiet) och kapitalet mixas vilket förvrider och förändrar den marknadsekonomiska spelplanen i den demokratiskt styrda västvärlden liksom i utvecklingsländer i tredje världen.  

Strategin har hittills varit mycket lyckad ur ett kinesiskt perspektiv. Delvis beror framgångarna på västdemokratiernas stora svårigheter att hantera det marknadsekonomiska och kapitalistiska, men ändå djupt odemokratiska och totalitära Kina. Hanteringen har historiskt mest liknat den fega eftergiftspolitiken (”peace in our time” som Neville Chamberlain uttryckte det efter en fredsöverenskommelse med Adolf Hitler 1938) som drevs av västmakterna innan krigsutbrottet 1939. Det är först under senare delen av 2010-talet som EU, men framför allt USA, börjat göra hårt motstånd mot den manipulativa kinesiska strategin. 

Den kinesiska statsdrivna expansionstrategin påbörjades redan tidigt på 1980-talet och har förstärkts och förfinats i takt med strategins framgångar och den urstarka ekonomiska tillväxten i Kina. Det handlar om att partiledningen uppmanar och driver på företag (privata eller statskontrollerade) att investera utomlands, i synnerhet i vissa utvalda strategiska industrisektorer som telekom. Två huvudstrategier har utkristalliserats; "The belt and road initiative” från 2013 och "Made in China” som kom ett par år senare. 

”Belt and road initiative”, BRI, handlar om att kommunistpartiet vill stärka Kinas globala makt och inflytande genom framför allt gigantiska statsfinansierade investeringar i infrastrukturprojekt för att länka samman landet med Eurasien och Afrika. Det handlar om byggande av motorvägar, järnvägar, flygplatser och hamnar. I synnerhet i utvecklingsländer har strategin i många fall resulterat i att kineserna flyttat fram positioner, vilket förmodligen delvis är syftet, på bekostnad av den nationella suveräniteten. 

I vissa afrikanska stater styr kineserna ekonomin minst lika mycket som den inhemska regeringen. Ett ekonomiskt beroende har stärkt kommunistpartiets roll i Afrika. Utvecklingen i andra delar av världen påminner om Afrika. Ett exempel är Sri lanka där regeringen inte klarade av räntebetalningarna och amorteringarna för en hamn som byggts med finansiering från BRI. Idag kontrollerar Kina hamnen via ett 99-årigt hyresavtal. 

BRI-projektet kryper sakta med säkert närmare Europa. I Grekland, svårt sargade av finans- och eurokrisen har kineserna investerat massivt i bland annat hamnen i Pireus, och sedan något år ägs hamnen till största delen av kinesiska staten. Detta försvagar och underminerar naturligtvis EU politiskt eftersom Grekland har starka ekonomiska band till Kina; där pengar rinner till minskar viljan att agera mot mänskliga rättigheter i Kina och partiets expansionspolitik. I viss mån finns även BRI-projektets tentakler i Sverige; till exempel har kinesiska bolag försökt prisa in sig i olika infrastrukturprojekt. Det är lätt att vinna uppdrag när man har den kinesiska staten i ryggen. 

För fem år sedan lanserade kommunistpartiet “Made in China”-strategin som är en vidareutveckling av “State-driven investment”-strategin. Partiet vill helt enkelt förstärka Kinas roll som en högutvecklad ekonomi genom att rikta in sig på teknologiinvesteringar (och därigenom teknologiöverföringar). Sedan dess har massiva investeringar i västerländska bolag genomförts. Ett närliggande exempel är förvärvet av Volvo personbilar och investeringen i Volvo lastvagnar. 

Politisk senfärdighet från västdemokratiernas sida för att möta den politiska hotet i kombination med en rädsla för repressalier har gjort att kommunistpartiet flyttat fram sina positioner även inom EU.

EU har de senaste åren försökt kartlägga den kinesiska strategin för att komma med relevanta motåtgärder. I en färsk rapport ”The EU's response to China's state-driven investment strategy” pekar författarna bland annat på den svåra problematiken med en sluttande spelplan där den kinesiska statsdrivana finansieringen snedvrider konkurrensförhållandena i Europa till Kinas fördel. Sannolikt kommer EU att agera, frågan är bara hur. Det grekiska hamnexemplet visar att kinesiskt kapital även hjälper svaga nationer, vilket EU inte riktigt klarar. 

Rapporten pekar också på den bristande reciprociteten i samband med företagsköp och förvärv av minoritetsposter (till exempel AB Volvo) i europeiska bolag. 

Europeiska bolag kan inte agera på samma sätt i Kina som kinesiska (ofta statsstyrda) bolag agerar i Europa. Kina har en lång rad begränsningar och krav kopplade till förvärv och/eller etableringar i Kina som förhindrar och försvårar för europeiska och amerikanska bolag att köpa kinesiska företag. 

Även detta vill författarna bakom Kinarapporten att de beslutande organen inom EU gör något åt för att jämna ut spelplanen. Det är dags för europeerna att göra amerikanerna sällskap i det världsomspännande dominanskriget om vilken politisk kraft som skall styra utvecklingen i den globala ekonomin och vilka villkor som skall gälla för mänskligheten.     

Platsannonser