Krönika

Därför mörkar bankerna hur mycket pengar de tjänar på bolånen

De svenska bankerna har i praktiken beskattningsrätt på den svenska bolånestocken på 4,5 miljarder kronor. Realtids krönikör Per Lindvall undrar varför det bara är vänsterpartister som tycker det här är märkligt

Per Lindvall
Publicerad 2019-02-13

Guldkalven bolån fortsätter att mjölka extrema vinster för storbankerna trots att marginalen minskat något. Det är en ganska märklig ordning.

Enligt Finansinspektionen sjönk bankernas bolånemarginal till 1,5 procent under sista kvartalet i fjol. Det är en fortsättning på den marginalpress som har rått under 2018 från den rekordnivå på 1,71 procent som noterades vid inledningen av 2017.

Finansinspektionens huvudförklaring till marginalpressen är framför allt lite dyrare finansiering, där såväl Stibor som Riksbankens reporänta har höjts under hösten upp till –0,13 procent respektive – 0,25 procent. Det har gjort att banker som har haft möjlighet att finansiera utlåning, som bolån, med inlåning som har negativa räntor, har fått se marginalen pressas.

En annan faktor till marginalpressen, som brukar lyftas fram, är att konkurrensen har ökat. Och det är sant att de höga marginalerna gör att institut med högre finansieringskostnader än storbankerna, som exempelvis statliga SBAB, som betalar en positiv ränta på sin inlåning, fortfarande kan göra mycket lönsamma affärer på den svenska bolånemarknaden.

Fjolårets uppmärksammade nya ”konkurrenter”, typ Enkla Bolån, har dock så här långt visat sig vara mest munväder och varmluftsövningar med en obefintlig verkstad.

Lönsamheten i storbankernas bolåneaffär är också fortfarande extremt god. I synnerhet om man beaktar risk och alternativavkastning. Det har skett en enorm utväxling på lönsamheten sedan den mycket pressade nivån på bolånemarginalen på 0,2 procent för tio år sedan till dagens 1,5 procent. För samtidigt har bolånestocken ökat med 150 procent sedan 2008.

Finansinspektionen bedömer att en anledning till bolånemarginalens ökning under de senaste åren beror på de högre kapitalkraven och senast de ökade riskvikterna för bolån, vilket ska ha fördyrat bankernas finansiering med 0,4-0,5 procent (40 till 50 räntepunkter).

Att bankerna med viss råge har kunnat rulla över dessa kostnader på kunderna visar vilken enorm marknadsmakt som storbankerna har. För det är tveksamt om dessa ökade kapitalkrav och ökade riskvikter till sin helhet ska ses som ökade kostnader. Högre andel egenkapital borde ju rimligtvis, på en någorlunda kvalificerad marknad, leda till lägre finansieringskostnader (lägre risk). För aktieinvesterare blir ju avkastningen stabilare och för investerare i bankernas obligationer så sänks riskerna.

Men oavsett hur man ser på de ökade kapitalkraven så är lönsamheten fortsatt extrem. Vi kan göra en enkel räkneövning: (tipsa även Bankföreningens ordförande att ta del av detta) Med ett krav på riskkapital på 15 procent, riskvikt på bolån på 25 procent, bruttomarginal på 1,5 procent, nettomarginal på 1,4 procent (lågt räknat), 21,4 procent skatt så blir avkastningen på detta riskkapital (eget kapital) goda 30 procent. Om bankerna hade fått behålla sina tidigare interna modeller där riskvikten för bolån kunde vara så låg som 6 procent, så hade avkastningen på det egna kapitalet varit 122 procent. Och nej – vi pratar inte kokain utan bolån.

Bankerna vill dock inte riktigt kännas vid sådana här beräkningar. De har också sina invändningar mot att Finansinspektionens siffra visar bolånemarginalen på marginalen, senast under fjärde kvartalet i fjol. Det vill säga, det säger inget om marginalen i hela låneportföljen. Finansinspektionen menar dock att över tid så bör deras bolånemarginal visa bankernas verkliga marginaler. Och som tillsynsmyndighet bör de ju ha god insyn i bankernas verkliga kostnader och intäkter.

Men bankerna vill uppenbarligen inte visa hur verkligheten ser ut. Swedbank, som är marknadsledare, vill inte ens kommunicera vilken bolånemarginal de har. Handelsbanken som är tvåa på den svenska marknaden skrev siffran 1,05 procent i sin rapport. Men denna redovisade marginal är vad dotterbolaget Stadshypotek redovisar. Det som gör att den siffran med all sannolikhet är för låg beror på att knappt hälften av Stadshypoteks finansiering kommer från banken. Den utgörs huvudsakligen av vidareförmedlad inlåning. Handelsbanken vill dock inte säga vad Stadshypotek betalar för denna inlåning, som kostar Handelsbanken 0 procent från allmänheten eller som de tar betalt för från vissa företag och andra kreditinstitut som har överskott på inlåning.

Handelsbanken säger att Stadshypotek får betala "marknadspris" för denna inlåning. En inte alltför djärv gissning är att de betalar en hyfsad slant för detta, kanske upp emot 0,5 procent.  På det sättet kan man ju dela vinsten med kontorsrörelsen, som ändå är de som genererar affärerna, både på in- och utlåningssidan.

Swedbank å sin sida vill inte berätta någonting om detta. Vissa ledtrådar lär komma när Swedbank Hypotek redovisar sitt resultat för 2018.

Ur ett företagsperspektiv är det naturligtvis förståeligt att bankerna vill tala så tyst som möjligt om denna guldkalv. Det är väl också närmast legio att höglönsamma företag försöker flytta vinster från det ställe de genereras till andra områden, som Ikea som betalar en licensavgift på runt 5 procent av omsättningen till ett systerbolag i Holland, där dessa intäkter dessutom i praktiken är skattefria, då det kan ”sticka i ögonen på kunderna”.

Men ur ett samhällsperspektiv är den höglönsamma bolånemarknaden ett problem. Det handlar i princip om att bankerna ägnar sig åt det som nationalekonomer kallar för ”rent extraction”. Det vill säga bankerna har i princip ”beskattningsrätt” på 1 procent på en bolånestock på 4 500 miljarder kronor, vilket motsvarar Sveriges  BNP. Att det bara är vänsterpartister som tycker detta är lite märkligt är också förunderligt.

 

Platsannonser