Många är uppriktigt förbannade på det höga elpriset och därmed är även jakten på syndabockar i full gång. Några som får löpa gatlopp för detta är miljöpartiet, med det tidigare språkröret Åsa Romson i spetsen. Det är de som hålls ansvariga för den förtida stängningen av Ringhals 1 och 2, där MP i samband med regeringsförhandlingarna med Socialdemokraterna efter valet 2014 ska ha tvingat fram ett sådant beslut hos det statligt helägda Vattenfall, mot ledningens och kanske även den sittande styrelsens vilja. Åsa Romson ska i alla fall enligt Expressen Dahlberg: S och MP måste erkänna sitt ansvar för elbristen (expressen.se) ha varit mycket drivande i detta beslut. Det kan mycket väl ha varit så, men det är inget som framgår av det som Vattenfall har publicerat.

I Vattenfalls årsredovisning för 2015 beskrivs i alla fall nedläggningsbeslutet helt som en lönsamhetsfråga. Lönsamheten för de svenska kärnkraftverken hade under flera år varit pressad av de historiskt låga elpriserna. Snittpriset för el på Nordpool låg under 2015 på runt 15 öre per kWh. På den nivån var all svensk kärnkraft olönsam. I årsredovisningen skriver bolaget: ”Därtill innebar de investeringar som krävdes för att upprätthålla dagens säkerhetskrav på våra svenska kärnkraftverk att vi inte längre såg förutsättningar för en lönsam produktion och tvingades därför besluta om tidigare nedläggning av två reaktorer, Ringhals 1 och 2.”

Ytterligare sten på bördan var att den då nytillträdda regeringen hade infört en effektskatt på 7 öre per kWh. Det senare kan man ju se som en börda för företaget Vattenfall, men för ägaren staten, som skatteindrivare, borde det ju egentligen inte ha någon betydelse. 

”Att den finska reaktorn Olkiluoto 3, med en effekt på 1 600 MW, var på väg att tas i drift, ursprunglig driftsstart var planerad till 2009,  och som därmed kraftigt skulle minska importbehovet hos Sveriges klart största exportmarknad för el var också en viktig faktor.  Att den ännu inte har tagits i drift är en förklaring till röran på elmarknaden.”

För ett Vattenfall, vars övergripande och därmed i stort sett helt styrande mål var och är att verksamheten ska generera en avkastning på sysselsatt kapital som överstiger 7 procent, då 2014 var det 9 procent, så framstår också beslutet att stänga Ringhals 1 och 2 som helt rationellt. En konsultrapport från konsultföretaget WSP visade också att en nedläggning borde leda till att det svenska elpriset ökade med runt 15-20 öre per kWh på årsbasis, jämfört med fortsatt drift av de båda reaktorerna.

Beaktar man att Vattenfall 2015 producerade 79,4 TWh el i Sverige och plockar bort de 15 TWh som Ringhals 1 och 2 producerade, men lägger på 15 öre per kWh för den kvarvarande produktionen så inser man att det skulle vara en god affär att ta igen på gungorna vad de förlorat på de stängda karusellerna. Täckningsbidraget för den kvarvarande svenska produktionen skulle då öka med knappt 10 miljarder kronor per år. För en vinstmaximerande aktör ter sig det då fattade beslutet som självklart.

Att den finska reaktorn Olkiluoto 3, med en effekt på 1 600 MW, var på väg att tas i drift, ursprunglig driftsstart var planerad till 2009,  och som därmed kraftigt skulle minska importbehovet hos Sveriges klart största exportmarknad för el var också en viktig faktor.  Att den ännu inte har tagits i drift är en förklaring till röran på elmarknaden.

Att det var Miljöpartiet som tvingade Vattenfall att stänga Ringhals 1 och 2 motsägs ju också av att dåvarande Eon och Fortum som äger Oskarshamns kärnkraftverk, och som inte har något svenskt statligt ägande, samtidigt beslutade att stänga Oskarshamn 1 och 2. Och om de blivit påtvingade ett sådant beslut, så vore det ju tjänstefel hos bolaget och dess ägare att inte söka skadestånd för detta.

Men även här är en rimlig förklaring, eftersom den är helt logisk, att de högst sannolikt gjorde samma kalkyl som Vattenfall. Det vill säga att de skulle tjäna väsentligt mer på att stänga de båda mindre reaktorerna, med en årsproduktion på 8 TWh, och mer än väl ta igen det på sina övriga produktionsanläggningar.

Men konsekvenserna av dessa stängningar har vi nu. Nedläggningarna av de fyra reaktorerna har påtagligt försämrat elförsörjningsläget i fram för allt elområde 4 men även elområde 3, där effektbehovet under årets höglasttimmar, som de nuvarande, är klart kritiskt.

”Den samhällsekonomiska och säkerhetspolitiska kalkylen måste ha företräde framför vinstmaximering vid styrningen av helstatliga Vattenfall, annars är det inte mycket till poäng med att företaget ska vara just statligt.”

Dessa nedläggningar är en viktig förklaring till att elpriserna nu har skjutit i höjden, men inte den viktigaste. Än större betydelse har ju det faktum att elpriserna i Europa har legat ännu högre än de svenska. Det gäller inte minst i det mycket kärnkraftstunga Frankrike. För vinstmaximerande aktörer är det ju en självklarhet att sälja elen till den som betalar bäst. Och i normalläget så har ju Sverige fortfarande ett stort elöverskott.

Men nu är det inget normalläge. Låga nivåer i vattenmagasinen, ovanligt svaga vindförhållanden i hela Europa under 2021, och särskilt nu när kylan kopplat greppet, rekordpriser på naturgas och kol, samt höga oljepriser har gjort läget så kritiskt som det är.

Och vad kan man lära av detta och den rådande krisen? Det första är att elförsörjningen är en helt samhällskritisk funktion. Utan el stannar landet, bokstavligt talat. Det andra är att alla kraftslag har sina för och nackdelar. Men den som går in i Svenska Kraftnäts Kontrollrum Kontrollrummet | Svenska kraftnät (svk.se)  kan se att vindkraftens betydelse för vår elförsörjning är marginell, trots att dess samlade installerade effekt på 12 000 MW, vilket är nästan dubbelt upp mot vår kärnkraft och motsvarar nästan 75 procent av vår vattenkraft.

Under normala förhållanden, som under hela november, så är vår elexport lika med all vår vindkraftsproduktion. Vi exporterade i runda svängar mellan 20-30 procent av vår produktion. Och vindelsproduktionen är också starkt korrelerad med elpriset. När det blåser som mest faller också priset, som lägst ner mot ett par öre per kWh.

Men när kölden knäpper till som nu under inledningen av december och vårt effektbehov stiger mot 25 000 MW så faller också vindelsproduktionen kraftigt och vi blir beroende av import. När elpriset toppade på 6,45 kr per KWh på eftermiddagen den 6 december, låg vindkraftsproduktionen på runt 8 procent av den installerade effekten.

Det är naturligtvis inget fel i att vare sig importera eller exportera el. Men en lärdom av både corona-pandemin, och inte minst det rådande läget som också har starka geopolitiska ingredienser, med Rysslands vapenskrammel vid Ukrainas gränser och samtida fifflande med sin gasexport är att vi måste ha lite marginaler för vår elproduktion, liksom i andra försörjningsled. Den samhällsekonomiska och säkerhetspolitiska kalkylen måste ha företräde framför vinstmaximering vid styrningen av helstatliga Vattenfall, annars är det inte mycket till poäng med att företaget ska vara just statligt.

Och i ljuset av det var naturligtvis nedläggningen av Ringhals 1 och 2 helt fel beslut, redan när det fattades. För så länge vi inte har någon förmåga att lagra vindel på något storskaligt och effektivt sätt, så är kärnkraften nödvändig för vår försörjningssäkerhet vad gäller el.  Den är helt enkelt planeringsbar.