Annons

Annons

Carl_Melin.jpg

Den forskning som studerat högerpopulistiska partier konstaterar att det nästan är omöjligt för de stora etablerade partierna att vinna tillbaka ”konvertiterna” i väljarkåren som bytt sida, skriver Carl Melin.

Åsiktsröstning förklarar inte stödet för Sverigedemokraterna

Valresultatet som lyft Sverigedemokraterna mer än något annat parti ger anledning till reflektion och ett behov av analys och förståelse. Frågan handlar om vad vi kan lära av forskningen och andra liknande partiers utveckling i våra grannländer, skriver Carl Melin, forskningsledare på tankesmedjan Futurion.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö vid Timbro har ställt samman ett index över de högerauktoritära partierna och deras väljarstöd och hur det har förändrats över tid i ett antal europeiska länder. “Timbro Authoritarian Populism Index”. Kurvan visar tydligt att stödet för dessa partier stadigt ökar.

Samma slags samband finns i de enskilda länderna där denna typ av partier nästan aldrig går tillbaka. I Sverige har exempelvis Sverigedemokraterna fördubblats i varje riksdagsval fram till och med 2014.

I år fördubblades inte partiet men däremot så ökade det mer än något annat parti. Och samma utveckling finns i andra länder.

Annons

Annons

Den forskning som studerat dessa partier konstaterar att det är svårt eller nästan omöjligt att vinna tillbaka ”konvertiterna”. Den väljare som en gång valt att överge de etablerade partierna för att istället rösta på ett högerpopulistiskt parti går sällan tillbaka. Däremot saknas det etablerade förklaringsmodeller kring varför det är så.

Detta väljarmönster ger anledning till två reflektioner.

Dels handlar det om att försöka förstå vad som ligger bakom strömmen av väljare till ett högerpopulistisk parti, men också lika mycket om hur framförallt de två stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, som tappat flest väljare till SD, kan och bör förhålla sig till detta.

Jag tror att förklaringen till väljarmönstret ligger i att det finns en relativt hög tröskel att kliva över för att rösta på dessa partier. Men när du väl klivit över tröskeln är den lika hög att gå tillbaka över.

Processen att välja ett parti fungerar lite som att handla vilken vara som helst, sett till psykologin bakom köpet. Det innebär att du efteråt söker bekräftelser på att du har handlat ”rätt”, i det här fallet röstat på rätt parti.

Att rösta på Sverigedemokraterna har – åtminstone fram till nyligen – också varit förknippat med en viss form av socialt stigma, eftersom du väljer att rösta på något som en stor majoritet av befolkningen tycker illa om.

Effekten av att rösta på denna typ av partier blir också att du accepterar en viss form av samhällsanalys och verklighetsbild. Eftersom den verklighet som presenteras av etablerade medier inte stämmer överens med det som bekräftar ditt väljarbeteende söker du i stället efter nyheter som bekräftar världsbilden.

Då blir nyheter som överdriver invandrares brottslighet eller invandringens kostnader ”sanna”, samtidigt som nyheter som visar på andra förklaringar, eller beskriver invandring som något positivt, blir lögner.

I förlängningen leder det här också till att konspirationsteorier kan få fäste. Det kan vi exempelvis se i USA där många av Trumps väljare förnekar att presidenten ljuger, även när det finns inspelningar eller andra lättkontrollerade fakta som bevis för lögnen.

Allt det här innebär dock inte att den här typen av partier aldrig kommer att förlora väljare. Men däremot kommer de inte att göra det genom att etablerade partier närmar sig dem eller bekräftar deras världsbild.

Då handlar det istället om att titta på orsakerna till att de växt snarare än på symptomen – alltså själva röstandet.

Ett antal studier, bland annat sammanfattade i tankesmedjan Futurions rapport ”Automatisering och populism”, och även en senare författad av bland andra professor Torsten Persson har visat att det finns ett stort samband mellan människors oro på arbetsmarknaden och stödet för SD och liknande partier.

När människor känner att de riskerar att förlora jobb och status så lockas de till populistiska partier och politiker.

Persson konstaterar tillsammans med medförfattarna Olle Folke och Johanna Rickne att SD framförallt vuxit i gruppen ”insecure insiders”. Det vill säga människor som är etablerade på arbetsmarknaden men där anställningstryggheten och arbetslöshetsersättningen är hotad. ”Arbetslinjen och finanskris förklarar SD:s framgångar”.

En fungerande politik för att hjälpa människor att hantera strukturomvandlingar genom en fungerande omställning är också avgörande. Staten och arbetsmarknadens parter måste se till att de människor vars jobb hotas av automatiseringen har de redskap de behöver i form av exempelvis kompetensutveckling.

Det mest effektiva medlet för att minska stödet för högerpopulistiska partier är dock att låta dem ta ansvar. När denna typ av partier fått sitta med i regeringen, vilket tidigare skett i bland annat Norge, Finland och Österrike, har de också tappat många väljare. Detta kan förklaras av att deras löften ofta varit orealistiska och deras lösningar inte haft med verkligheten att göra.

Motsatsen är Danmark. Där har Dansk Folkeparti påverkat de andra partiernas politik och kommunikation i sin riktning – men själva aldrig behövt sitta i regeringen och ta ansvar. DF har därför fortsatt att öka i varje val, utan att partiet tagit ansvar men samtidigt haft ett stort både indirekt och direkt inflytande på den förda politiken.

Den danska erfarenheten lär oss att de andra partiernas anpassning till deras politik och retorik inte har lockat tillbaka några väljare utan enbart bidragit till att legitimera dem. Det innebär dock inte att jag tycker att Sverigedemokraterna bör ingå i den svenska regeringen.

Carl Melin
fil dr i statsvetenskap, forskningsledare på TCO-anknutna tankesmedjan Futurion

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna