"Jag hade tackat ja till vilken byrå som helst"

Nu flyttar hon till Florens för att avsluta sin andra roman.

– John Grisham goes diskbänksrealism, så sammanfattar Malin Persson Giolito sin kommande roman som vara klar till jul.

Mycket mer får vi inte veta. Lösa ledtrådar är: länsrätten, advokatbranschen, det förekommer ingen seriemördare.

För ett år sedan kom Malin Persson Giolito ut med sin första roman Dubba Slag där huvudpersonen Hanna hade svårt att kombinera mammarollen med sitt yrkesverksamma liv som jurist på en stor advokatbyrå.

Anmäl dig till Realtid.ses Nyhetsbrev Juridik som skickas ut varje torsdag.

Eftersom Persson Giolito själv hade arbetat på Mannheimer Swartling i tio år, hade tre barn och enligt henne fick sparken när i sjunde månaden kunde läsaren ana likheter mellan fiktion och faktiskt upplevda händelser av författaren själv.

Men att romanen blev en fråga om henne eller en specifik byrå var inte meningen.

– Det här är inget problem som rör Mannheimer Swartling specifikt, det är ju ett branschproblem.

Det var inte bara i korridorerna som slingrar sig runt advokatkontoren vid Norrmalmstorg som boken diskuterades. Snart hakade riksmedia på.

– Jag trodde aldrig att det skulle bli så stort. Men hela den svenska journalistkåren väntade väl på en bok från en kvinna som berättar hur det egentligen är i näringslivet.

Malin Persson Giolito är besviken på reaktionerna från branschen.

– Jag hade förväntat mig att advokatbranschen skulle tiga ihjäl hela historien. Och när det blev så mycket skriverier är det konstigt att de faktiskt lyckades tiga ihjäl den.

Ungefär som när politiker erkänner fel och berättar att saken ska utredas så lugnade sig stormen efter uttalanden som ”Kom tillbaka om tio år då har vi fler kvinnliga delägare”.

– Om de verkligen velat åtgärda något så skulle boken ha kunnat använts till något bra. Jag har inte bjudits in av branschen för att snacka om boken, de har skött det snacket själva. Men jag hade tackat ja till vilken advokatbyrå som helst, säger hon och fortsätter:

– Jag har blivit inbjuden av så gott som alla universitet med en juristutbildning – det är inte så att studenterna inte intresserar sig för den här frågan.

Hon suckar.

– … Jag vet inte… jag hör ju så mycket… Det är så mycket snack.

Branschreaktionerna liknar hon vid en skolscen från mellanstadiet när det är som värst.

– Man förstår att alla pratar om en och när man kommer fram så tystnar alla.

En av alla de saker hon hört är att det pratats mycket om vem som är vem i boken.

– Men min avsikt var aldrig att peka ut någon enskild. Sen har jag försökt hänga ut vissa företeelser och det var definitivt min avsikt; som sättet att prata, sättet att agera, hela den dåliga stämningen och mobbningklimatet.

– Jag tror ingen tycker det är speciellt bra om det ser ut så på en arbetsplats.

Ett annat missförstånd är att hon skulle ha varit bitter. Solbränd i sommarklänning utbrister hon

– Jag känner ingen som är så lycklig och harmonisk som jag själv är, faktiskt. Men om man får sparken i sjunde månaden efter nästan tio år på samma arbetsplats, vore det inte konstigt om man inte blev arg? Jag blev inte bitter. Jag blev förbannad.

Låt oss dra grundfrågan om jämställdhet till sin spets: Om de affärsjuridiska byråerna är arbetsplatser där bara manliga karriärister får plats i toppen – kan de inte få ha det så?

Nej. Malin Persson Giolito tycker inte det. I förlängningen, menar hon, uppstår ett demokratiproblem.

– Alla vet att makten inte bara finns i riksdagen utan till stor del inom näringslivet. Förvägras kvinnor att få ta del av den makten då lever vi i ett odemokratiskt samhälle.

Men historiskt sett har makt aldrig varit en present, utan makten erövras, vems ansvar är det då att ta den?

Enligt Persson Giolito går det inte att förlita sig på att den enskilda kvinnan ska erövra dessa specifika chefstjänster, utan en stor del av att ansvaret ligger hos ledningen som inte satsar tillräckligt på kvinnorna.

Malin berättar om det seminarium hon blev inbjuden till av Advokatsamfundet i Göteborg. En manlig delägare frågade henne om problemet inte var att det saknades kvinnliga förebilder i ledningen på byråerna.

– En kvinna kan lika gärna ha en man som förebild. Mina yrkesmässiga förebilder har nästan uteslutande varit män. Kvinnor som ska lyckas i den här branschen måste ha manliga mentorer. Men det är ont om män som väljer kvinnor till sina adepter.

På seminariet bad hon de manliga delägarna att tänka på om de själva hade valt ut någon kvinnlig biträdande jurist som de hade tänkt ”göra delägare av” och om de i så fall hade klartgjort det för henne.

Efter föredraget signerade hon sin bok. En i kön var en manlig delägare.

– Han köpte tre böcker och bad mig signera dem: ”till ett delägarämne”.

Förutom att jämställdhet är en ledningsfråga står Persson Giolito fast vid sin ståndpunkt om kvotering.

– Men då blir det visst synd om kvinnorna som kvoteras in, säger hon med ironisk klang.

– Vaddå? Det är väl ingen som tycker synd om Jonas Bonnier och är rädd för att han ska känna sig dum bara för att han heter Bonnier?

Malin Persson Giolito har just påbörjat en 14-månader-lång föräldraledighet och ska flytta till Florens med hela familjen där hennes man har fått ett forskningsuppdrag. När han är klar är planen att står för markservicen medan hon kör pr-kampanj för sin andra roman.

Därefter ska hon tillbaka till arbetet som jurist och fortsätta arbeta med konkurrensrätt vid EU-kommissionen i Bryssel.

– Jag har haft väldigt intressanta fall. Det roligt med fria tyglar i utredningsarbete istället för uppdrag med ett förbeställt slutresultat.

EU-kommissionen kommer ibland oanmälda till företag som de misstänker missbruka spelreglerna på marknaden.

– Jag var ju tidigare på andra sidan och vet hur man ska hantera ett besök från kommissionen. Det är oerhört bra att komma in i den verksamheten med erfarenhet från den privata sektorn. Det kan ju vara farligt annars.

Fast hon saknar tempot från den privata sektorn.

– Tidigare var jag irriterad på att en delägare kunde flytta på ett kommatecken. Nu kan det vara 15 personer som flyttar på varsitt kommatecken och 14 av dem har jag aldrig träffat tidigare.

Sedan boksläppet har hon haft en författarblogg där man bland annat kan följa hur hon stundtals städar istället för att skriva.

– På bloggen skriver jag mest om nojbiten. Men det är roligare att skriva nu för jag tänker mindre på hur folk ska uppfatta boken och hur jag ska göra för att ingen ska ta illa upp. När jag skrev den förra romanen nojade jag mycket kring det.