The Great Gatsby

Ernest Hemingway, som var samtida med Scott Fitzgerald, är en av mina favoritförfattare. Efter att ha arbetat som journalist sökte sig Hemingway till armén för att göra en insats i det första världskriget som USA gick in i 1917. På grund av nedsatt syn ratades han dock som soldat och sökte då en tjänst som ambulansförare inom ramen för Röda Korset.

Hemingway hamnade i Italien där blev han illa skadad av en mina och hamnade på sjukhus i Milano. Där blev han förälskad i en sköterska, Agnes von Kurowsky, som var betydligt äldre än han själv. Kärleken lämnades dock obesvarad och det skapade en livslång bitterhet hos Hemingway och naggade hans romantiska ådra i kanten.

Scott-Fitzgerald och Hemingway träffades 1925 på Bar Dingo i Paris. De hade åtminstone tre saker gemensamt: De var begivna på alkohol, de var duktiga och ambitiösa författare och de var amerikaner. Jag tror man kan säga att de var två av USA:s främsta 1900-talsförfattare.

Scott Fitzgerald låg före Hemingway i karriären och just 1925 gavs The Great Gatsby ut. Tidigare hade Fitzgerald gett ut This side of Paradise 1920 och The Beautiful and Damned 1922. Först 1934 kom hans fjärde roman, Tender is the Night. Fitzgerald hjälpte Hemingway att komma till rätta i Paris och introducerade honom till världsstadens litterära elit med Gertrud Stein i spetsen samt satte Hemingway i kontakt med Maxwell Perkins på Scribners förlag.

Några år efter krigsslutet 1918 startade en ekonomisk boom som varade till börskraschen i oktober 1929. Många av de unga människor som upplevt kriget, direkt eller indirekt, hade blivit luttrade, fatalistiska och mer eller mindre cyniska. Men stora katastrofer kan dessutom bli katalysatorer för kreativa krafter, inte minst inom konsten och litteraturen. Stein döpte detta obestämbara kollektiv till ”den förlorade generationen”.

Det gällde att få ut maximalt av livet då världen tydligen kunde gå under när som helst och under inflytande av sådana sinnesstämningar frodades en hedonism som växte till sig under 1920-talet. Det talas fortfarande om ”det glada 20-talet”, ”The Roaring Twenties” eller ”Jazzåldern”. Scott Fitzgerald och hans hustru Zelda blev som maskotar för denna tid. Även om tiden främst förknippas med nöjesliv, slöseri och lättsinne så var det även en tid då kvinnans frigörelse tog steg framåt med bland annat rösträtt i flera länder.

De rika satte inte sina ljus under skäppa utan hängav sig med liv och lust till lyxliv, spektakulära partyn, lättsinne och excesser. Det dansades Charleston till solen gick upp och romanen Den store Gatsby handlar just om denna tid och utspelar sig på Long Island utanför New York sommaren 1922. Boken är således en utpräglad generationsroman som undgått att bli ”a time piece” och som alltjämt läses och låter sig filmas gång efter annan.

Kring den mystiske Jay Gatsby och hans chateau på Long Island spanns myter. Varifrån kom pengarna? Det var förbudstid i USA och en naturlig gissning var att Gatsby tjänat sina pengar på ”bootlegging”, det vill säga olaglig försäljning av alkohol. Det var inte endast romanfiguren Jay Gatsby som eventuellt blev rik på sådan verksamhet utan även maffiabossen Al Capone och den osympatiske presidentfadern Joseph Kennedy.

Intrycket av Gatsby är att han är en särling som trots sitt fina hus och generösa partyn i grunden är en blyg, romantisk och närmast naiv man. Detta i skarp kontrast till ungdomskärleken, Daisy Buccanan, som han försöker vinna tillbaka. Den vackra Daisy hade ett glatt och charmigt skal men visar sig vara ytterst ansvarslös, kall och cynisk. Gatsby är minst sagt en gentleman som tar på sig skulden för en trafikolycka med dödlig utgång där Daisy är den skyldiga.

Scott Fitzgerald fick tidigt smaka på det amerikanska klassamhället där hans första ungdomskärlek, Ginevra King, plötsligt meddelade att hon skulle gifta sig med en annan man. Flickans förmögne pappa hade vid tillfälle undsluppit sig att; ”fattiga pojkar inte skall tänka på att gifta sig med rika flickor”, ord som blivit klassiska.

Hemingways och Scott Fitzgeralds vänskap svalnade successivt för att sedan helt upphöra. De träffades sista gången 1937 när Scott Fitzgerald arbetade i Hollywood. Det fanns flera förklaringar till vänskapens haveri. Det var en fråga om två självmedvetna litterära konkurrenter som kan jämföras med två skorpioner instängda under ett uppochnedvänt dricksglas. Dessutom var Fitzgeralds hustru Zelda heltokig och hamnade slutligen på mentalsjukhus med svåra motoriska störningar, delvis orsakade av alkohol.

Fitzgerald utvecklade också en svårartad alkoholism även om han inte drack lika mycket som Hemingway men till skillnad från sin konkurrent tålde han inte tillnärmelsevis vad Hemingways robusta fysik kunde ta. Det blev nästan alltid pinsamma skandaler och uppträdanden kring den berusade Scott Fitzgerald och hans likaledes berusade hustru.

Det självutnämnda geniet Gertrud Stein, som samlade den avantgardiska eliten i sin parisiska salong, tog Hemingway under sina vingars beskydd. Hon kritiserade hans skrivande och instruerade honom handgripligen hur han skulle anpassa stilen. Det finns de som hävdar att det helt enkelt var Stein som uppfann Hemingways minimalistiska så kallade isbergsstil.

Några blöta dagar med vänner i samband med San Fermin festivalen i Pamplona gav Hemingway inspiration till And the Sun Also Rises 1926 som blev en framgång. Perioden som ambulansförare under kriget i Italien inspirerade till A Farewell to Arms 1929. Death in the Afternoon som kom ut 1932 är en kärleksförklaring till tjurfäktningens konst. Erfarenheterna från Spanska inbördeskriget blev 1940 till romanen To Whom the Bell Tolls.

Efter åren i Paris flyttade Hemingway 1928 med sin havande hustru till Key West. Han skulle aldrig mer bosätta sig i en världsstad. Hans fru Pauline Marie Pfeiffer hade en rik far och Hemingways svärfar bjöd paret på en månadslång storviltsafari i Afrika. Märkligt nog kan tyckas kom inte romanen om åren i Paris, A Moveable Feast, ut förrän 1964, det vill säga efter Hemingways död.

På den afrikanska savannen fick Hemingway inspiration till Green Hills of Africa som gavs ut 1935 samt flera lysande noveller, bland andra The Snows of Kilimanjaro och The Short Happy Life of Francis Macomber. Hemingway var intresserad av utomhusliv, jakt, fiske, tjurfäktning med flera vad man traditionellt kallar manliga sysselsättningar.

Allt sådant var dock ingenting för den feminine Scott Fitzgerald som efter en del litterära framgångar åter kom att drabbas av ekonomiska problem som förvärrades av att han var tvungen att köpa vård för sin hustru, Zelda. Samtidigt lyste Hemingways stjärna allt klarare på den litterära himlen och den forne kamratens framgångar kom att tynga Fitzgerald och förmörka hans sinne. Till detta kom en totalt nedgörande artikel i New York Post där den feta rubriken löd; ”The Other Side of Paradise. Scott Fitzgerald is engulfed in despair”.

Redan 1940, när han arbetade på sin fjärde stora roman, The Last Tycoon, dog Fitzgerald i en hjärtattack endast 46 år gammal. Sannolikt kände han sig vid tiden för sin död som en misslyckad figur. Han privatliv var onekligen tragiskt och hans galna hustru bidrog till hans tidiga död. Men han är trots allt en av USA:s främsta 1900-talsförfattare. Ett exempel; John O´Hara skrev till John Steinbeck att: ”Fitzgerald was a better just plein writer than all of us put together”. Och kanske är det flera i dag som läser Fitzgeralds böcker än Hemingways? Min tro är att Hemingways strama och hårdkokta stil appellerar mer till män än kvinnor medan Scott Fitzgeralds skrivande är mer könsneutralt.

Tio år efter Fitzgeralds död utkom Hemingways Across the River and into the Trees. Handlingen är förlagd till en andjakt i Trieste men där huvudpersonen drömmer om Renata, en ung kvinna i Venedig. Det har sagts att meningen var att skriva en sentida parallell till Thomas Manns Döden i Venedig 1912. Många kritiker var skeptiska och ansåg att Hemingway nu var på nedgång. Skämtsamt och elakt skrev man att titeln på romanen rätteligen borde ha varit Across the Street and into the Bar!

Men belackarna fick fel. 1952 publicerades The Old Man and the Sea – som inspirerats av en äldre fiskare Hemingway lärt känna på Kuba – som renderade Hemingway Pulitzerpriset 1953 och Nobelpriset i litteratur 1954. Hemingway hämtade inte själv priset och skänkte medaljen till Kubas folk.

Hemingways hälsa, såväl mentalt som fysiskt, försämrades under andra delen av 50-talet. Han hade drabbats av många rent fysiska skador under ett äventyrligt liv och så var det alkoholintaget. Han fick dock återse sitt kära Spanien efter många år som persona non grata och kunde träffa gamla vänner inom tjurfäktningsindustrin. Besöket ledde till boken Dangerous Summer som utgavs långt efter hans död.

Han drabbades under den här tiden av svåra depressioner och förföljelsemani. Han fick för sig att FBI:s J Edgar Hoover var ute efter honom med spioner, telefonavlyssning med mera. Och det visade sig långt senare att det låg något i Hemingways misstankar, det fanns en dossier om Hemingway hos FBI omfattande 120 sidor. Troligen var det kontakterna med Kuba som tilldrog sig intresse.

På morgonen den 2 juli 1961 steg Hemingway upp ur sängen, tog fram sin dubbelpipiga hagelbössa av märket Boss. Stoppade in de kalla piporna i munnen och tryckte av. Döden var ögonblicklig och han efterlämnade inget avskedsbrev.

En av de sista novellerna som gavs ut under Hemingways livstid var The Snows of Kilimanjaro. Det kanske är hans bästa ”short story”. Harry är ute i bushen på safari i Afrika med sin förmögna hustru, Helen. Harry som misskött ett sår och drabbats av kallbrand placeras under dagtid på en bädd under svalkande mimosaträd. Han väntar på ett flygplan som aldrig kommer.

Under den ofrånkomliga processens gång för han monologer och förvirrade samtal med sin hustru och där han genomgående är mycket otrevlig mot henne. Bland annat gör han på dödsbädden klart för Helen att han aldrig älskat henne! Men han rannsakar också sig själv och sitt förbrännande leverne.

Harry försjunker allt djupare ned i en feberaktig, omtöcknad halvsömn. En tidig morgon tror han sig höra det efterlängtade planet som kommit för att rädda honom. Han bärs in i planet som lyfter och Harry kan under en kort stund förnimma antiloperna på savannen nedanför.

Planet strävar upp på högre höjder och passerar igenom ett mörkt oväder med regn och starka vindar. Men plötsligt bryter planet igenom molnens tak och allt blir plötsligt overkligt vitt i ett starkt solsken. Harry ser nu i sitt inre de snöklädda topparna på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro. Den västra toppen kallas ”Guds hus” och i närheten av Guds hus finns de torra och frusna kvarlevorna av en leopard.

Ingen har någonsin kunnat förklara vad leoparden sökte på den höjden? Harry mötte i sitt inre döden på detta vackra sätt men i realiteten vaknade hans hustru av att hyenorna skrattade mer elakartat än vanligt. Det var nu natten var som mörkast, det vill säga innan dagen gryr. Harry låg helt stilla i sin tältsäng och hans ena ben hängde ned mot jordgolvet. Han andades inte mer medan hyenorna fortsatte sitt infernaliska skrattande. Men Helen hörde inte längre deras olycksbådande skrän för hennes hjärta bultade så hårt. Harry var död.

Min rekommendation är slutligen att titta på The Great Gatsby på film men att läsa Hemingway och varför inte den novell jag just relaterat till eller någon annan av hans toppnoveller som Hills like White Elephants eller The Short Happy Life of Francis Macomber eller varför inte A Clean Well- Lighted Place.

Hemingway överglänste Scott Fitzgerald!