Emma Stenström

– Ha ha, ja, jag har inte namngett dem även om jag inte skulle ha något emot att sätta dit dem.

Vad har du fått för reaktioner?

– Än så länge har jag fått kommentarer från vänner, men det kommer nog vara hus i helvete när jag kommer till jobbet i eftermiddag. Jag har ju inte kollat mejlen än…

– Jag har gjort det här en gång tidigare, i en bitsk krönika för tre-fyra år sedan. Risken är att studenterna också denna gång skickar anonyma hotmejl och säger att jag skadar Handelshögskolans rykte. Och professorn som jag hängde ut i krönikan kommer väl att höra av sig och skälla och säga att det inte var så allvarligt menat, det han sa till mig häromdagen.

Vad hände när du skrev den krönikan?

– Då skrev jag om hur det var att ha stora bröst, det gjorde jag inte den här gången. Och då blev det världens liv. Alla kvällspressjournalister ringde upp och jag fick 700 mejl från människor som antingen gillade stora bröst eller tyckte att jag överdrev och förstörde ryktet för den akademiska världen.

Förstör du Handelshögskolans rykte, tycker du?

– Nej, Handels blir ju inte uthängt. Skulle något sådant hända på Handels så skulle jag anmäla den personen till jämställdhetskommittén. Och det skulle inte vara något problem. Problemet finns istället på det internationella planet.

– Ärligt talat så tycker jag att det är bra att jag skriver om det här. Jag har försökt förklara hur känsliga vi kvinnliga forkare blir i den här kontexten, hur vi lever i vår vardag. Och då spelar det ingen roll om andra säger att det inte är ”något illa ment”. Jag måste göra det här, det kan inte fortsätta på det här sättet.

Hur då?

– Det är på de internationella konferenserna som det är värst. Det som händer är att ett flertal män försöker få en i säng, och när de inte lyckas så får man själv ta skiten. Så som kvinna får man välja mellan att antingen gå till hotellrummet direkt efter att man presenterat ett paper, och då bygger man inte på sitt nätverk som gör att man får sin forskning publicerad. Eller så får man stå ut. Det är en mardröm att åka på de här konferenserna och det är samma sak varje kväll när folk är fulla.

– Senast var det en professor i Köpenhamn som inför alla andra sa att jag var en nobody och att den enda anledningen till att jag fick vara där var att jag har stora bröst. Och han sa det på engelska så att alla skulle förstå.

Hur reagerade du?

– Jag blev jätteförbannad och dagen efter bad han om ursäkt och sa att det inte var så farligt. Men jag är trött på det. Jag blir inte förbannad på krogen om det händer något liknande, men jag är professionell i de här sammanhangen, det är en helt annan sak.

Du skriver i krönikan att du och flera andra kvinnliga forskare har slutat att samarbeta med Handelshögskolan i Köpenhamn, just på grund av det här. Vilka konsekvenser har det för forskningen?

– Handels i Köpenhamn är ett bra exempel för de är jätteduktiga i sin forskning. Jag håller just nu på med ett nordiskt program och jag orkar inte samarbeta med dem. Då kommer inte deras kompetens med i programmet. Det är ofta så att de här männen är jätteduktiga forskare, men kompetensen kommer i andra hand på grund av det här. Och det kan ju aldrig vara positivt.

Och hur reagerar Handelshögskolan i Köpenhamn på att flera kvinnliga forskare inte vill samarbeta med skolan?

– Jag vet inte. Jag borde ha refererat vad den danske professorn sa och cc:at till rektorerna så att det löstes på högre plan. Men jag vågade inte det då. Man sätter sin sista potatis om man börjar namnge dem. Då sluter systemet upp bakom dem, i alla fall om det är en professor.

Men hur vågar du då gå ut med informationen i en krönika nu?

– Jag har inga problem med det eftersom jag ändå funderar på att lämna forskningsvärlden. Och jag känner helt krasst att så länge de inte är schyssta mot mig, varför ska jag då vara lojal mot dem?

I krönikan nämner du ett förslag till hur situationen ska kunna förändras?

– Ja, jag funderar på det. Att publicera vilka de är och vad de säger på en hemsida. Men antagligen är man körd som forskare då. Speciellt i Norden som är så litet och alla sitter i sakkunniga kommittéer som man sedan söker forskarbidrag från.