Att Ola Serneke nu får sparken som vdför det bolag som han själv namngivit är knappast överraskande. Redan när GP den 29 januari avslöjade Ola Senekes litterära bisyssla, var det många som landade i samma slutsats – karln kan knappast sitta kvar!

Att det därför behövdes en månad och en extern advokatutredning för att styrelsen skulle komma fram till samma slutsats har många reagerat på. Vill man tolka dröjsmålet välvilligt är det naturligtvis hedervärt av styrelsen att vilja ha hela bilden klar för sig, dvs att inte enbart agera på medieuppgifter, innan man fattar ett beslut som faktiskt har bäring inte bara på personen utan faktiskt hela varumärket. 

Men frågan är om inte dröjsmålet och styrelsens upplevda vankelmodighet nu riskerar att slå tillbaka mot beslutet och styrelsen. Att sparka en vdför en verksamhet, för att i nästa andetag göra samma person till vd för en annan verksamhet, signalerar ju inte precis att förtroende för individen rubbats. 

En uppenbar risk är helt enkelt att omgivningen först och främst uppfattar beslutet som en medial eftergift. Särskilt om det skulle visa sig att Ola Serneke trots petningen får behålla lön, tjänstebil och arbetsrum.

Det måste visserligen ha varit med viss lättnad som styrelsen läste utredare Biörn Rieses slutsats om att lovprisandet till sitt innehåll inte brutit mot lagar eller externa regelverk (dock mot den egna kommunikationspolicyn), eftersom besked om motsatsen hade tvingat styrelsen att sparka Ola Serneke ”på riktigt”. 

Samtidigt satte avsaknaden av tydliga övertramp fingret på den fråga som många anser att Sernekehistorien egentligen hela tiden handlat om: Kan man ha långsiktigt förtroende för en person vars handlingar så uppenbart varit omdömeslösa (och som påverkat bolaget negativt).

Både advokatrapporten och styrelsen landar ju i slutsatsen att förtroendet för både bolag och individ påverkats negativt av affären. ”Oacceptabelt och olämpligt för en börs-vd, sa styrelseordförande exempelvis själv i en morgonintervju på onsdagen.

Men trots klarspråket går alltså beskedet inte att läsa på något annat sätt än att styrelsen ändå har ett bibehållet förtroende för huvudpersonen. 

Det är helt enkelt en smula motsägelsefullt.

Nu är det visserligen lite väl tidigt att slå fast hur beskedet landar långsiktigt. Aktiemarknaden välkomnade till exempel initialt beskedet, men hur andra intressentgrupper reagerar återstår att se. 

Och häri ligger också svagheten med att det tagit styrelsen en månad att komma fram till ett beslut. Den utdragna processen har helt enkelt gjort att kraven på styrelsen att fatta ett övervägt och rimligt beslut ökat. 

Styrelsen hade helt enkelt haft lättare att komma undan med petningen om beskedet kommit i direkt anslutning till det initiala avslöjandet. Då hade man också haft en utväg om det visar sig att omgivningen inte tycker att straffet står i proportion till olämpligheten i beteendet.

Slutsats: det gör alltid mindre ont att riva av plåstret snabbt.