Annons

Annons

bojie.jpg

Robert Boije, chefsekonom på SBAB.
Robert Boije, chefsekonom på SBAB.

"Sanandajis påståenden är för onyanserade"

Intervjun med Tino Sanandaji här på Realtid under torsdagen väckte oerhört stort engagemang.  SBABs chefsekonom Robert Boije har invändningar. – Jag tycker att Tinos Sanandajis påståenden är alldeles för onyanserade.

Jag tycker att Tinos Sanandajis påståenden är alldeles för onyanserade och att de inte ger en riktigt saklig beskrivning av problemet eller hela bilden. Erfarenheten är att perioder med en snabb tillväxt i privata skulder (och för den delen även offentliga) brukar vara en bra grogrund för kriser. Det har Sanandaji rätt i.

Sanandaji konstaterar att hushållens skulder har exploderat som andel av hushållens disponibla inkomster. Han hänvisar och ”skyller” på den låga räntan och menar också att hushållen har orealistiska förväntningar kring att bostäderna ska fortsätta att stiga i värde.

Dessa påståenden menar jag är dåligt underbyggda. Realräntorna både i Sverige och globalt har sjunkit med 4,5 procentenheter de senaste 30 åren och forskningen pekar på att det kan förklaras av strukturella faktorer som i stor utsträckning väntas kvarstå under överskådlig framtid. Stämmer det - vilket mycket talar för - är lågräntesamhället här för att stanna.

Annons

Annons

Varaktigt lägre räntor motiverar högre bostadspriser och därmed bolåneskulder. Det finns inga starka belägg för att vi har en bostadsbubbla som i sig kan leda till ett stort prisfall.  Professor emeritus och förra vice Riksbankschefen Lars EO Svensson har visat att bostadsskulderna och bostadspriserna har ökat mindre än vad som skulle kunna ha motiverats av nedgången i de långa räntorna. Det finns heller inga studier som pekar på att hushållen skulle ha orealistiska förväntningar om vare sig framtida ränteutveckling eller värdestegring på bostäder. Hushållens skulder har dessutom i genomsnitt ökat betydligt snabbare än de disponibla inkomsterna ända sedan 1950 –  även om man skulle bortse från de sista åren.

När det gäller sambandet mellan höga bostadsskulder och den negativa effekten på den privata konsumtionen i samband med en konjunkturnedgång och fallande bostadspriser tycker jag också att Sanandajis påståenden är onyanserade. Lars EO Svensson har övertygande visat att forskningen inte visar på något starkt samband mellan skulder för boende och privat konsumtion, men att låga räntor däremot i stor utsträckning ökar kreditfinansierad överkonsumtion, alltså konsumtion av annat än boendetjänster. Detta betyder inte att bostadspriserna inte kan sjunka vid en rejäl kris och att det kan smitta av sig på den privata konsumtionen. Men det är viktigt att skilja på vad det är som förklarar och inte förklarar detta.

När Sanandaji talar om hur dåligt det har varit med de låga räntorna så förstår jag inte riktig vad han tänker sig alternativet skulle ha varit i ett läge där den reala jämviktsräntan de senaste åren har legat så lågt som den gjort av helt andra skäl (strukturella) än att Riksbanken fört en expansiv penningpolitik. Bank of England visade i höstas i sin inflationsrapport att den reala jämviktsräntan (Bank of Englands motsvarighet till Riksbankens reporänta) kan vara så låg som runt 0 procent. Visst, Riksbanken hade kunnat föra en mer flexibel penningpolitik och tillåtit inflationen att ligga en bit under 2 procent. Då hade reporäntan kunnat vara något högre och hushållens skulder något lägre. Det är något som jag själv framhållit i flera sammanhang. Men så menar Sanandaji samtidigt att det kan finnas skäl att släppa upp inflationen till kanske 3 procent. Hur ska det gå till i en värld där bedömningen är att de reala jämviktsräntorna både i Sverige och globalt kanske  ligger kring 0 procent eller strax över och att vi redan idag har svårt att få upp inflationen till 2 procent?  Detta måste rimligen Riksbanken förhålla sig till. Här får jag inte riktigt ihop Sanandajis resonemang.

Om vi med fler makrotillsynsåtgärder (vid sidan av amorteringskravet, bolånetaket med mera) eller finanspolitiska åtgärder helt skulle försöka ta bort den effekt de låga räntorna har haft på bolåneskulderna skulle vi få en mycket dåligt fungerande bostadsmarknad. Det hade också kraftigt försvårat Riksbankens arbete med att få upp inflationen.

Det är samtidigt viktigt att lägga till att vi inte sitter inne med alla svaren. I slutet av 1980-talet när inflationen var tvåsiffrig kunde vi inte drömma om att vi en dag skulle ha negativ styrränta i Sverige och ändå ha svårt att få upp inflationen till 2 procent. För mig är det uppenbart att det är strukturella förändringar som lett till detta på ett sätt som vi inte kunde förutse. Denna nya situation är historiskt unik och det finns därför inga erfarenheter kring hur den bäst ska hanteras. Det kräver ödmjukhet inför uppgiften, men också mer nyanserade analyser än dem som ofta syns i debatten.

Robert Boije
Chefsekonom, SBAB

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons