En stark tillväxt i kapitalinflödena internationellt under 2018 till smart beta-produkter, till exempel fonder och ETF:er, visar att denna typ av förvaltning har en stark attraktionskraft. Både på institutionella investerare och på hushållen.

Inflödena 2018 till smart beta-ETF:er växte med närmare 15 procent till närmare 78 miljarder dollar. Samtidigt föll kapitalvolymerna till “traditionella” ETF:er med drygt 30 procent.

Det kryptiska ordet smart beta bottnar i en vokabulär som används inom kapitalförvaltningsindustrin där beta är indexavkastningen och alfa är den överavkastning som förvaltaren via analys av bolag kan skapa genom att avvika från jämförelseindex.

Traditionell betaförvaltning är en “billig” förvaltningsform och handlar oftast endast om en replikering av ett underliggande index. Detta kräver inte så mycket arbete, och därför är avgifterna låga eller så är fonden helt gratis. Alfaförvaltning, eller aktiv förvaltning, är betydligt dyrare och har haft svårt att leverera utlovad överavkastning som motiverar avgiften, och har ofta kritiserats för att vara “falsk” då förvaltarna har för låg risk i portföljen.

Smart beta kan sägas vara en slags blandning av de två typerna. Oftast handlar smart beta-förvaltning om att modifiera ett befintligt tillgångsindex och därigenom övervikta detta “nya” index mot vissa faktorer som historiskt sett haft en starkare eller stabilare värdeutveckling än det index tillgången (till exempel en aktie) ingår i.

De faktorer det kan handla om när denna typ av produkter (fonder) konstrueras kan till exempel vara “value” (värdeaktier, det vill säga aktier i vissa branscher som är lågt värderade), storlek (bolag med mindre marknadsvärde tenderar att slå index över tiden), volatilitet (aktier med låg volatilitet eller lägre risk än genomsnittet), momentumaktier (vinnaraktier brukar fortsätta utvecklas väl) och utdelningar (stabila högutdelare som successivt höjer utdelningen tenderar att överträffa index över tiden).

Det handlar alltså om en systematik i urvalet av faktorer för att över tiden dra nytta av historiska samband och data och skapa överavkastning. Förvaltningen är aktiv så till vida att smart beta-förvaltaren fattar beslut om de faktorer som skall styra förvaltningsinriktningen. Men passiv eftersom portföjbesluten fattas förhållandevis sällan. Därmed blir smart beta-produkterna billigare än den traditionella aktiva förvaltningen, men dyrare än traditionella indexprodukter.

Det finns många olika sätt att konstruera denna typ av smart beta-produkter. Tidigt ute, runt 2005, var Reserch affiliates som rankade sitt urval bland annat utifrån kassaflödestillväxt, värde och utdelningar. I Sverige finns bland annat Svenska Handelsbankens “Nordic smart beta index”, som återspeglar avkastningen i en portfölj av nordiska aktier. Urvalet har skett utifrån hög direktavkastning och låg historisk volatilitet (risk). Sammansättningen i handelsbankens index är inte likaviktat, men de aktier som ingår väger nästan lika mycket.

Den uppenbara risken med den snabba tillväxten för smart beta-produkter och index är att det blir överhettat när många investerare gör samma sak för att åstadkomma den efterlängtade överavkastningen. Då riskerar smart beta-snabbt att förvandlas till “dumb beta”.