Dan Leksell

Dan växte upp i en våning på Strandvägen, samma våning som Laurent Leksell bor i idag, och var bara 15 år när mamma dog.

– Pappa jobbade nästan jämt och jag och mina fyra syskon tvingades i stor utsträckning klara oss själva. Men vi hade mycket roligt och jag är inte ett dugg bitter på pappa.

Att Dan skulle läsa medicin var självklart. Men när han frågade pappa Lars Leksell, professor i neurokirurgi, om han skulle bli hjärnkirurg blev svaret nej. Så han utbildade sig till hals- och öronläkare istället.

– Jag pluggade samtidigt som jag reste runt och höll föreläsningar om strålkirurgi. Pappa hade varken tid eller lust, han var fullt upptagen med sin forskning på Karolinska. Ofta skickade han mig istället för att ta emot medaljer och tala inför neurokirurger och cancerexperter. Ibland hade han glömt, eller inte haft tid, att skriva föredraget, så då skrev jag det själv.

Han var tonåring när han höll sitt första föredrag – i Indien.

– Jag kom ihåg att jag var jättenervös. Och naturligtvis var det ingen som visste att jag fortfarande studerade på gymnasiet.

Och han var 37 år när han insåg att han inte kunde göra allting på samma gång.

– Jag jobbade som vanlig doktor inom landstinget, arbetade på min avhandling som handlade om strålkirurgi mot yrsel, samtidigt som jag reste jorden runt för att berätta om vårt arbete med strålkirurgi i Stockholm.

När Dan bestämde sig för att överge den akademiska karriären befann sig företaget Elekta fortfarande i sin linda. Lars Leksell, som tidigt hade börjat intressera sig för strålkirurgi, behandlade sina första två patienter 1951. 1968 stod den första strålknivsprototypen klar men inte förrän i början på 80-talet beställdes de första två apparaterna.

– Beställningarna kom från England och Argentina, och vi tänkte att här har vi några som är lika tokiga som vi är.

Trodde ni inte på gammakniven?

– Jo visst, det gjorde vi och alla som arbetade med oss. Men de befann sig ju också under den ”Leksellska påverkan”. Vi förstod inte att gammakniven var mogen att kommersialiseras. Inte förrän vi fick den tredje beställningen – ifrån USA. Och då tänkte vi att – det är ändå USA!

Då hade företaget fem anställda.

– Laurent och jag delade på en sekreterare. Hon var faktiskt värdelös, vilket vi inte visste när vi anställde henne, och vi kunde inte bli av med henne. Men en dag ringde Laurent från Japan och sa: ”Great news”, och jag tänkte att nu har vi fått en stor order. Men det visade sig att det var Esther, sekreteraren, som hade slutat frivilligt.

I dag har Elektakoncernen cirka 1.700 anställda och en nettoomsättning på 3.152 miljoner kronor. Affärsområdet Neurokirurgi utgör cirka 25 procent av Elektas omsättning och gammakniven står fortfarande för den absoluta merparten. Frontfigur är brorsan Laurent Leksell, huvudägare och tidigare vd.

Din bror är den som figurerar i media och det är han som får mest uppmärksamhet. Har det aldrig gjort dig avundsjuk?

– Jag älskar att tala inför en massa människor när jag har något att säga, men jag är ingen exhibitionist. Jag har ägnat mig åt basarbetet och verkat för att gammakniven ska få medicinsk acceptans, vilket är nog så viktigt. Det var också naturligt att Laurent skulle bli vd eftersom han läst ekonomi på Handels.

Hur skiljer ni er åt som människor?

– Laurent är väldigt förtjust i modern konst, det är inte jag. Laurent har studerat ekonomi och är naturligt mer intresserad av pengar. Jag har läst medicin, och är inte lika intresserad av pengar. Laurent tycker om att synas, jag håller gärna en lägre profil. Förresten är det svårt att tala om olikheter, man vill ju gärna tala väl om sig själv.

Har du aldrig ångrat att du lämnade den akademiska karriären och den offentliga vården?

– Arbetet med Elekta har gett mig en helt fantastisk resa, så det ångrar jag inte. Dessutom var det lätt att lämna landstinget. Den teoretiska forskningen ligger visserligen på hög nivå men när det kommer till den kliniska vården är vetenskapsnivån låg. För mig kändes landstingsvården framtidslös och väldigt flärdlös. Jag tycker att det ska vara lite stil på en arbetsplats. Det är många läkare inom den svenska offentliga vården som tittar ut genom fönstret och önskar att de vore någon annanstans.