Storbankerna ohotade – att sälja SBAB gör ingen skillnad

Visserligen sjönk bolånemarginalen med två räntepunkter jämfört med årets första kvartal och de är en bit från toppnivåerna runt 1,71 procent från första kvartalet 2017. Men eftersom bolån har låg riskvikt, 25 procent, så räcker det med runt 3 kronor i eget kapital hos bankernas bolåneinstitut för att backa varje utlånad hundralapp. Och att tjäna runt 1,3 kronor på satsade tre kronor från banken, före skatt, så är det en rent fantastisk affär.  

Räknar man på det så står bolån för den överlägset största delen av intjäningen hos de svenska storbankerna. För marknadsledarna Swedbank och Handelsbanken är bolånen det som bär upp hela trädet. Vill man hårdra det så kan man konstatera at det går fortfarande att vara rentier trots de låga räntorna. Det gäller bara att ha en rejäl och välsmord hävstång. 

Därför mörkar bankerna hur mycket pengar de tjänar på bolånen

Enligt SCB så låg den årliga ökningstakten för svenska bolån på 6,2 procent i juni. Det är också denna ökningstakt om både Handelsbanken och Swedbank liggerpå  för årets första två kvartal. Den något mindre kusinen SEB har däremot steppat upp, ökningstakten under andra kvartalet låg på 12 procent. Statliga SBAB, som KD vill sätta upp på säljlistan, har ökat utlåningen med 10 procent och Länsförsäkringar ligger enligt sin delårsrapport på en ökningstakt på 8 procent. 

Nordeas siffror har vi inte hittat, men om SCB:s siffror stämmer så har de knappast tagit några marknadsandelar. Det samma gäller för övriga så kallade utmanare, där Danske Bank är de enda med en mätbar andel.  

Svensk bolånemarknad är en hyfsat stabil verksamhet där kundrelationerna förefaller rätt statiska. Med tanke på den fantastiska finansieringsfördel som storbankerna har med sin förmåga att finansiera en stor del av sin egen utlåning med sin egen inlåning, som de skapar genom att ge ut motsvarande krediter. Det är mycket svårt att se någon utmanare som kan komma in från sidan och ”disrupta” denna ordning. 

”Diskussionen bör i stället handla om hur Sverige blivit så beroende av bolånetillväxt för att ekonomin ska hålla styrfart.”

KD:s förslag att sälja ut SBAB lär heller inte göra vare sig till eller från vad gäller konkurrensen. Samtidigt som det är svårt att se det statliga ägandet på något som helst sätt skulle vara skadligt. SBAB förefaller inte ha någon egentlig fördel av att ha en ägare som har en bättre kreditvärdighet än resten av klabbet. Lönsamheten, avkastning på 12 procent på eget kapital, är god, men inte i närheten av den underliggande lönsamheten hos Handelsbankens och Swedbanks hypoteksrörelser, som ligger dubbelt upp.  

De naturliga köparna till SBAB är SEB eller Nordea, som med ett förvärv skulle komma upp till samma storlek som Swedbank och Handelsbanken, vilka knappast skulle kunna göra detta. De skulle kunna få ut stora synergier, i praktiken kunna plocka bort SBAB:s kostnadsmassa, men det skulle göra 0 för konkurrensen på den svenska bomarknaden. Det samma skulle gälla om Danske Bank eller den överkapitaliserade Länsförsäkringsgruppen skulle kunna hosta upp de 50-60 miljarder kronor som SBAB kan bedömas vara värt. Ett köp av en icke etablerad utländsk aktör skulle inte heller göra någon skillnad för konkurrensen.   

Det är heller inte där som diskussionen om den svenska bolåne- och kreditmarknaden bör hamna. Den bör i stället handla om hur Sverige blivit så beroende av bolånetillväxt för att ekonomin ska hålla styrfart. För det får stora samhällsekonomiska och sociala konsekvenser där det driver upp bopriser och därmed gör det allt svårare för ”outsiders” att ta sig in på bomarknaden. Det ökar också hela bruttoskuldsättningen relativt den underliggande ekonomin som ökar störningskänsligheten, risken för en finanskris.  

Det är också där som våra betalningsmedel, inlåning i banksystemet, skapas, som i första hand driver upp priser på andra finansiella tillgångar, men allt för lite når den reala ekonomin. Men att förvänta sig att KD eller några andra av dess trosfränder ska våga lyfta på och titta under denna sten är kanske för mycket begärt.