Vem som är villig att teckna sig för de aktier som ska dra in likvider om minst 9,5 miljarder kronor är behäftat med stor osäkerhet. Kollapsen för SAS aktie som har pressat ner börsvärdet till knappt 5 miljarder gör att utspädningen kommer att bli mycket stor. Det skriver Realtids Per Lindvall.
Vem kommer att vilja betala något för SAS?

När jag började jobba på tidningen Affärsvärlden i början på 90-talet hade den tidigare chefredaktören Ronald Fagerfjäll bankat in en stående sanning i den redaktionella hårdvaran. Det var att SAS var ”Sveriges viktigaste företag”. Den bärande tesen var att utan ett större flygbolag som hade Norden och Sverige som sin hemmabas så skulle många svenska internationella storföretag kunna tvingas att flytta sina huvudkontor från Sverige med förödande effekter på den svenska ekonomiska dynamiken.
Ägarstrukturen för SAS har ju också präglat av denna ”insikt”. Svenska, norska och danska staten tillsammans med Investor och senare Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, vars enda syfte är att verka för det ”landgagneliga” var de som kontrollerade bolaget.
Men det har ur ett finansiellt, operativt och strategiskt perspektiv blåst mycket luft över SAS vingar sedan dess, vilket enligt aerodynamikens lagar har gjort företagets bärkraft allt klenare. Det stora som har hänt är framför allt avregleringen av flygtrafiken, som har medfört att de stora nationellt inriktade flygbolagen har tappat sin dominerande marknadsposition. Lågprisflygens inträde på marknaden har gjort att de traditionella bolagens höga kostnadsnivå har gjort dem till notoriska ”underpresterare”, för att använda den senare avpolletterade ordföranden i Investor, Percy Barneviks klassiska ord. Investor gjorde ju under Barnevik en klassisk rockad av tillgångar mellan investmentbolaget och stiftelserna.
”Underpresterare” som SAS, Stora Enso, SKF hamnade hos stiftelserna. Med osäkerhet om covid-pandemins långsiktiga påverkan på affärsresandet, liksom klimateffekter av flygandet, och skenande bränslepriser så är turbulensen i branschen mycket stor.
Och en stiftelse är sällan en bra ägare för ett bolag som i likhet med SAS ständigt behöver äska om nytt kapital. För en allmännyttig stiftelse måste dela ut minst 80 procent av de löpande överskotten och kan därför sällan hålla någon större betalningsberedskap. Varje kris brukar leda till en utspädning av stiftelsernas ägarposition, vilket ägarutvecklingen för bolag som Swedbank och Trelleborg kan illustrera.
Det har lett till att Wallenbergs intressen i bolaget numera har tunnats ut till endast 3,4 procent. Norska staten sålde sina aktier 2018 och svenska staten, som i likhet med danska staten äger 21 procent av aktierna, har sagt att de inte kommer att skjuta till några nya pengar till SAS i den pågående nyemissionen. Svenska staten säger sig enbart vara villig att delta i den skuldkonvertering om totalt 20 miljarder, där svenska staten har fordringar på 4 miljarder, som SAS ämnar genomföra.
Vem som är villig att teckna sig för de aktier som ska dra in likvider om minst 9,5 miljarder kronor är behäftat med stor osäkerhet. Kollapsen för SAS aktie som har pressat ner börsvärdet till knappt 5 miljarder gör att utspädningen kommer att bli mycket stor.
SAS har ju också lanserat ett mycket stort besparingsprogram, som ska sänka kostnadsbasen med 7,5 miljarder kronor till 2026. Det måste dock hållas för högst osäkert att SAS kommer att vara ett självständigt bolag vid den tidpunkten. Standardtipset är att Lufthansa kommer att plocka upp bolaget. Frågan är om de är villiga att betala för det.







