Jag har tidigare erkänt att jag i det senaste valet röstade på sossarna. Jag ångrar mig nästan dagligen. Senast är det miljöminister Annika Strandhäll som har byggt på denna ånger. Före det var det Strandhäll och hennes ministerkollega Karl-Petter Thorvaldsson som vred upp ångerfjädern.

Jag fylls också av stora tvivel så fort finansminister Mikael Damberg säger något. I det senare fallet får jag reminiscenser från en annan av sk ”hållkarl” som befolkat denna position, Bo Ringholm. För en utomstående betraktare så är det uppenbart att i det senare fallet så var det dåvarande statsministern Göran Persson, och i det nuvarande fallet Magdalena Andersson, som själva vill hålla i den finanspolitiska bössan.  Jag hade problem med det då, för Göran Persson hade mycket dålig koll på det här med makroekonomi. Han är och förblir en kommunal kamrerstyp, så bankordförande han nu är. Och jag vill även hävda att Harvardskolade Andersson har stora luckor i samma ämne. Men i övrigt är hon bra. I synnerhet om man studerar vad alternativen skulle kunna vara.

Men nu handlar det här om Annika Strandhäll. Jag erkänner också att jag har haft en del sympatier för henne, som förstärktes av hennes korrespondens med Kronofogden. Brevväxling med denna myndighet visar på de egenskaper som enligt Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer karaktäriserar ”ein Mensch”. Vi har alla våra brister och vi får jobba på dem, och betala för dem.

Men Annika Strandhäll som miljöminister är lite av en katastrof. Det kan visserligen vara ett utslag av ”hållbarhetstänk” att recycla gamla ministrar, men man måste ändå begära att en minister kan hålla viss tankemässig takhöjd. Jag lyssnade in hennes presentation av det så kallade ”vindkraftspaketet”. Det var en vindflöjel som stod för den presentationen. Regeringen snabbar på utbyggnaden av vindkraft – Regeringen.se Hon slog fast målet är att ”säkra fortsatt utbyggnad av vindkraft”. Det kommunala självbestämmandet och vetot ska nu vattnas ut genom ”incitament” om ”simhallar” och ”fotbollsplaner”.

Jag ska också säga att jag inte har något emot vindkraft i sig. Alla kraftkällor har sina för- och nackdelar och man måste se till vilka nyttor och kostnader som de ger till systemet som helhet. Och här är det uppenbart att vindkraftslobbyn i kombination med sossarnas egna vurm för ”nyindustrialiseringen” helt har kört över miljödepartementet och dess chef.

Min, som jag tycker välunderbyggda, ståndpunkt är att det svenska elsystemet redan är mer än mättat av vindkraft. Ytterligare utbyggnad, i synnerhet i de två norra elområdena är i stället direkt skadliga för systemet. Annika Strandhäll framförde vindkraftslobbyns påstående om att vindkraften är den mest lönsamma och billiga kraftkällan. Men de gör en medveten eller omedveten tankevurpa. Det är förvisso sant att vindkraftens kostnader per producerad kWh är lägre än de flesta andra kraftslag, men det är inte så man mäter lönsamhet. Man måste också se på intäkterna för att få ihop kalkylen. Och de som följer den svenska elproduktionen på Svenska Kraftnäts sida ”kontrollrummet” kan se att det finns en mycket tydlig korrelation mellan vindkraftsproduktionen och priset på el. När det blåser, så blåser det ofta i hela landet, och när svensk vindkraft levererar över 66 procent av sin installerade effekt på runt 12 000 MW så faller priset som en sten. Det är extra påtagligt i de norra elområdena.

Vad som behövs i det svenska elsystemet är tillförsel av planerbar kraft i de södra elområdena och bättre överföringskapacitet inom landet.

Och då är priserna långt under vad det kostar att bygga ny vindkraft. Adderar vi på mer vindkraft så faller elpriserna ytterligare, när det blåser. Vindkraftsproducenterna har visserligen rundat detta genom att teckna fastprisavtal. Mindre pris- men mycket ESG-känsliga elköpare som Google och Facebook som för sina serverhallar (ett annat subventionerat ”nyindustrialiseringsprojekt”) gladeligen tecknar sådana fastpriskontrakt för att visa upp att de köper grön el. Men dessa aktörer konsumerar inte bara el när det blåser. För elsystemet som helhet så blir nyttan av detta negativ. Dessa vindkraftsproducenter ”kannibaliserar” på systemet, som en företrädare för en mindre nätägare uttryckte sig.  

För el har fortfarande den egenheten att den måste konsumeras när den produceras. Förmågan att lagra el, annat än genom att spara vatten i de reglerbara vattenkraftsdammarna, är trots elbilsrallyt fortfarande försvinnande liten. Det krävs att hela vår transportflotta är eldriven och laddningsbar för att vi ska kunna få till något som kan ge en påverkan på systemet som helhet.

Vad som behövs i det svenska elsystemet är tillförsel av planerbar kraft i de södra elområdena och bättre överföringskapacitet inom landet. Den enklaste och billigaste tillgängliga planerbara elproduktionen är kraftvärme. Här finns minst 3 000 MW som redan är installerad men inte nyttjad, men det finns också runt 5 000 MW ytterligare utbyggbar elproduktion i befintliga fjärrvärmeverk.

Visst de producerar koldioxid, men det gör man redan när vi producerar värme. På marginalen skulle de få liten ökning av CO2 om man också producerade el. Det handla mest om rätt incitament och lite tekniska justeringar, så värmeverken kan lagra den eventuella överskottsvärmen.

Men de omättliga behoven av el i Norrbotten för att producera vätgas för att kunna tillverka ”grönt stål” och LKAB:s ”gröna” järnsvampar, säger någon. Skynda långsamt säger jag.  Vi har ännu inte sett någon storskalig produktion av vätgas och hur lönsam och tekniskt hanterbar denna är. Jag skulle också vilja hävda att den globala järnmalmsefterfrågan är helt styrd av den kinesiska investeringsboomen i bostäder och infrastruktur. Kina står för hälften av världens stålkonsumtion och mycket av detta kanaliseras till byggandet av bostäder och infrastruktur. Det är uppenbart att det kommer att hända något där inom en inte allt för avlägsen framtid. Vi får se vad efterfrågan på järnmalm är då. Det mest hållbara alternativet är trots allt att återanvända det skrot som vi, och i dessa dagar ryssarna är duktiga på att, producera.

Och när jag ändå är i järnmalmssvängen så kommer jag in på Strandhäll och kollega Thorvaldson. Det vill säga Beowulf Mining och dess ordförande Sven-Otto Littorins (projekt i Kallak eller Gallók. Att klassa denna fyndighet som ett ”riksintresse” som övertrumfar miljöintrånget är för mig ren humbug. (Det vill säga ett skickligt genomfört ”lobbyarbete”). Man behöver bara gå in på SGU:s karta över svenska järnmalmsfyndigheter Geokartan (sgu.se) för att se att hela Bergslagen och stora delar av övriga Norrbotten är fyllt av lika stora och större ”riksintressen”, men utan att ligga nästgårds med våra största nationalparker.

Att tjänstemän på SGU tycker att det är ett ”riksintresse” kräver ingen djupare intresseanalys. De har självklart sin ”bias”, där varje möjlig gruva förstås är ett riksintresse. Det är ju inte så många i drift i Sverige idag. Och sossarna, ja de ramlar tyvärr oftast tillbaka till 70-talet. Po Tidholm: Gruvor ger glada väljare, tror socialdemokratin – DN.SE