Ekobrott

"Skattemyndigheten kastar skam och skuld över Ernstberger"

Alexander Ernstbergers försvarare Carl-Johan Malmberg och Slobodan Jovicic inledde första pläderingsdagen för de åtalade i Allra-härvan. 

Uppdaterad 2019-12-12
Publicerad 2019-12-11

Rättegången i Allra-härvan börjar nå sitt slut. I dag är det de tilltalades tur med slutanföranden. Det är vd Alexander Ernstbergers båda försvarare, Carl-Johan Malmberg och Slobodan Jovicic, som startar förhandlingarna.

Rättssalen är fullsatt och fler åhörare väntar utanför rättssalen i hopp om att få en plats. Hälften av åhörarbänken består av anhöriga till de tilltalade.

Advokat Carl-Johan Malmberg börjar med att rikta sig mot Pensionsmyndigheten som är på plats som målsägande med egna egna ombud på plats för att driva den skadeståndstalan som är en del av målet. Det handlar om cirka 220 miljoner kronor som myndigheten vill ha av de åtalade. 

Carl-Johan Malmberg är kritisk till det faktum att myndigheten är målsägande i målet. Han ställer frågan hur detta kan gå ihop med att Pensionsmyndigheten aldrig kan bli ersättningsskyldig gentemot pensionsspararna även om hela sjunde apfonden ”skulle gå upp i rök”.

– En reflektion är att staten i det här målet uppträder som motpart i skepnad som polis, åklagare och pensionsmyndighet, starkt stöttad av skatteverket som i rättegångsbalkens mening ska anses utgöra kronan. 

– Att kronan i ett mål som detta vill pröva om brott har begåtts och om skadestånd ska utkrävas är en sak. Men det är svårsmält om kronan uppträder som evig och långsint med hotet att staten inte kommer att ge sig.

Han hänvisar till att försvaret även tidigare har uppgett att Alexander Ernstberger har pekats ut som syndabock för bristerna i premiepensionssystemet. 

– Kritikernas värdemätare och tumstock har haft som utgångspunkt i magkänsla och moraluppfattning och inte uppenbarligen i straffrätten. 

Han summerar kritiken mot pensionssystemet i stort att ”statens kaka är mager men numera osäker”.

– En sak är säker: det beror inte på warrantaffärerna eftersom de gick som vi vet med 120 miljoner kronor i vinst. 

Ekobrottsmyndighetens åklagare Thomas Hertz riktar i åtalet in sig på två värdepappersaffärer som Allras fonder gjorde våren 2012. 

Affärerna gav en stor vinst hos den mellanhand som Allra anlitade, finansbolaget Oak Capital. Finansbolaget tog fram två skräddarsydda warranter för Allra-fondernas räkning, som enligt åtalet fick betala mångdubbelt mer för dessa värdepapper än vad Oak Capital köpte in dem för från två internationella storbanker.

Vinsterna delades ut till Mattias Bengtssons bolag Firstmile som använde pengarna för att köpa in sig i Allra-sfären. Detta gjordes enligt åtalet till en rejäl övervärdering, vilket gjorde att Allras två grundare, Alexander Ernstberger och David Persson Rothman, tillsammans fick ut 102 miljoner kronor, som enligt åklagaren hade sitt ursprung i pensionsfonderna.

Carl-Johan Malmberg pekar på att hela åtalet grundar sig på en förutfattad mening om att de tilltalades handlande har styrts av en ”skrupelfri girighet som till sin natur måste vara kriminell”. Han menar även att denna uppfattning även har speglats hos journalister och andra kritiker. Han riktar sig mot åklagaren och uppger dessutom att de tilltalade gång på gång har fått information om innehåll från utredningen och om nya brottsmisstankar, via medierna.

Vidare kritiserar han Ekobrottsmyndigheten för att löpande samarbeta med Trädgårdh advokatbyrå som är ombud för Pensionsmyndigheten.

– Det kan kritiseras ur den hänsyn att Trädgårdh i vissa avseenden tar befälet över frågor som sedvanligt hanteras av åklagaren. En ordning som eventuellt kan kritiseras utifrån perspektivet att advokatfirman har en annan affärsidé än EBM.

Advokaten pekar på hur stort uppdraget som ombud för Pensionsmyndigheten faktiskt är för advokatfirman. Trädgårdh advokatfirma hade ett minusresultat med 6,5 miljon kronor under 2017 och under 2018 hade resultatet ökat till 19 miljoner kronor. 

Han kritiserar även Skattemyndigheten, alltså kronan, för att kasta skam och skuld åt de tilltalade innan någon rättslig prövning har skett.

– Detta i syfte för att rättfärdiga sitt syfte till hämnd och på så sätt skada Alexander kan bli ett diskussionsämne efter den här rättegången.

– Kronans flitiga närvaro i medierna är att just för att kasta skam och skuld över de tilltalade.

Han pekar på att syftet att "kasta skam och skuld" över hans klient Alexander Ernstberger handlar om att inte bara ”ta heder och ära från Alexander” utan även allt han äger och har samt ”förminska motståndaren till en nivå där han inte förmår att försvara sig”.

– Men den gubben gick inte den här gången. Alexander har inte låtit sig förminskas. Fel eller rätt, Alexander känner varken skuld eller skam. Alexander är endast här för att värja sig mot åklagarens juridiska påstående och försvarets uppgift är att göra sitt yttersta för att peka på åklagarens samtliga tillkortakommanden.

Åklagaren påstår att warranttransaktionerna och försäljningen av aktierna i Superio utgör två sidor av samma mynt. 

Pensionsmyndigheten och åklagaren menar att aktierna har överlåtits till ett överpris. Överpriset motsvaras av den skillnad som finns mellan marknadspriset och priset på warranterna.

Carl-Johan Malmberg kritiserar även EBM.s nya processteknik där åklagaren har fört in en stor mängd nytt material i målet medan förhandlingen pågår.

– Åklagaren påstår att han har en bevisbrunn som han kan ösa ur, den som vi normalt brukar kalla för slasken. På grund av slaskens omfattning är det i regel i sådant här fall svårt att få en uppfattning av vad den innehåller. Men än värre: de tilltalade vet inte vad som inte läggs i slasken. Åklagaren processar som om slasken är en del av förundersökningen, vilket ger upphov till särskild oro när gärningspåståendet är både vagt och svårbegripligt.

– Åklagaren försöker under förhandlingens gång förstå sitt eget gärningspåstående, vilket avslöjas då åklagaren håller förhör.

Han menar att detta skapar ett rättsklimat som man kan fråga sig om man vill ha i framtiden.

– Ska de tilltalade få vänta till åklagarens plädering innan den förstår vad åklagaren påstår. Det hör förhoppningsvis inte framtiden till.

Han pekar på att gärningsbeskrivningen saknar den skärpa som de tilltalade borde förvänta sig från den som utfärdat en stämning.

Försvaret uppger att det pris som Firstmile betalade för aktierna var till marknadsvärdet. Att man inte kan utgå från vad säljare är beredda att sälja för utan vad köpare är villiga att betala för aktierna. Han peka på att pris och värde för aktier inte är synonymt.

– Perspektivförskjutning eller ej. Åklagaren talar om pengar som försvinner och onödiga kostnader. Vi kan med ett av de fyra räknesätten räkna fram en vinst med 120 miljoner kronor. 

– Inte med ett ord har åklagaren eller Pensionsmyndigheten bemött det faktum att det som har kritiserats har lett till en faktisk vinst om 120 miljoner kronor för andelsägarna. Märkligt kan tyckas.

– Det måste vara först gången i världshistorien som någon i en brottmålsrättegång gnäller om att man ”bara” tjänat 120 miljoner kronor.

Åklagaren menar att vinsten borde ha varit högre än vad den blev, en utebliven vinst.

– Det är inget annat är en hypotetisk spekulation om att samma affär vid samma tidpunkt hade kunnat göras till ett lägre pris. Åklagarens påstående om en brottsplan haltar eftersom varken de aktuella emittentbankerna eller Gustavia påstås ha deltagit i något sådant. Mitt påstående är att den utpekade brottsplanen förutsätter emittentbankernas och Gustavias aktiva deltagande.

Han pekar på att det är emittentbankerna som arvoderar Oak Capital. De har, enligt försvaret ansett att arvodet till Oak Capital har varit skäligt och därmed marknadsmässigt. Det har varit fråga om ett riktat erbjudande, ett så kallat private placement till en institutionell kund, inte en retailaffär.

– Utan Gustavias granskning, godkännande och rättshandlande hade inte warrantaffärerna kunnat genomföras, säger Malmberg.

Vidare uppger han att Alexander Ernstberger inte ingått i någon brottsplan då han har saknat uppsåt och därmed inte kände till Oak Capitals ersättningsnivå och hur Oak Capital och Firstmile skulle finansiera köpet av de aktuella aktierna i Superio.

– Han var övertygad om att de Superio-aktier som såldes var värda minst 100 miljoner kronor och har därmed saknat uppsåt till förmånsrekvistitet.

Åklagaren hävdar i målet att provisionen, som betalades av Allra vid warrant-affärerna, var en del av en muta. Summan 170 miljoner kronor, alltså 65 procent av det investerade beloppet på 260 miljoner kronor var, enligt åklagaren, en orimlig provision med syfte att berika ägarna i både Oak Capital och Allra på pensionsspararnas bekostnad.

Slobodan Jovicic går igenom åtalspunkterna och menar bland annat att Alexander Ernstberger inte kan fällas för trolöshet mot huvudman då Pensionsmyndigheten inte kan anses vara huvudman, utan Gustavia Fonder.

– Åklagaren har varken visat att SFS (Svensk Fondservice, senare Allra reds. anm.) har haft behörighet att rättshandla eller tilldelat uppgifter om skötseln av ekonomisk ställning. 

Beslutanderätten för fonderna har legat hos Gustavia fonder, menar Slobodan Jovicic. Gustavia Fonder har gjort egna prövningar av investeringarna och fattat beslut om investeringarna. Om SFS inte kan fatta beslut och inte kan bestämma vilka värdepapper som fonderna ska köpa in och därmed sakna behörighet till företräde i Gustavia så kan ingen på SFS ha intagit en förtroendeställning, menar Slobodan Jovicic, varken mot Gustavia eller mot Pensionsmyndigheten.

– Förvaltning har inte ingått i Alexanders uppgifter som vd det har heller inte varit styrelsens roll att engagera sig i förvaltningsarbetet. Alexander har inte heller haft egen firmateckningsrätt. Jag gör gällande att åklagaren är väl medveten om det här och därför har man varit tvungen att konstruera en funktion där han påstås ha en förtroendeställning baserat på en möjlighet som företrädare. Det måste rimligen göras en åtskillnad i vilket ändamål någon företräder ett bolag.

Slobodan Jovicic menar att Alexander Ernstberger inte kunnat lämna investeringsråd till Gustavia Fonder som vd för SFS. Enligt ett avtal mellan bolagen står det att ingen i SFS har möjlighet att förvalta fonderna. Han pekar på att hur Gustavia fonder skulle reagera om SFS vd hör av sig med investeringsråd. Hade Gustavia accepterat att ta till sig råd från Alexander Ernstberger, frågar sig Slobodan Jovicic.

– Ett hinder i det här avseendet skulle kunna tänkas vara Alexanders bristande kunskaper och erfarenheter av förvaltning, säger Slobodan Jovicic.

Nu återstår de övriga tilltalades slutpläderingar. Åtminstonde ytterligare en rättegångsdag återstår i Stockholms tingsrätt.

Platsannonser