Riksbanken betalar för bankernas vinstlyft

Bankernas överraskande resultatlyft under tredje kvartalet kan de tacka Riksbanken och dess räntehöjningar för.  För så sent som i april fick bankerna betala en liten ränta på sina fordringar på drygt 1 150 miljarder kronor som de har på Riksbanken. Vid utgången av september var räntan på dessa fordringar mellan 1 och 1,86 procent.

Att stigande räntor normalt leder till stigande resultat för bankerna är en gammal sanning. Mekanismen är att de höjer utlåningsräntorna på sina fordringar snabbare än de gör det på sin egen finansiering, där inlåningen (vårt direkta sparande) är den viktigaste källan.

Och det är just räntenettot som har dragit i väg snabbast under årets tredje kvartal och som har varit källan till att bankerna har överträffat analytikernas, liksom även marknadens, förväntningar.

Aktiekurserna för bankerna har ju fått ett rejält lyft, inte minst relativt andra aktier. Men dissekerar man räntenettots kvartalsmässiga utveckling under det senaste året, så är det en post som dragit i väg ordentligt. Det är ränteintäkterna på fordringar hos Riksbanken. Swedbank betalade under årets andra kvartal en ränta på 82 miljoner kronor för dessa fordringar, då centralbankerna inlåningsränta då fortfarande var negativ. Under tredje kvartalet var denna ränta 1 miljard kronor, att jämföra med minus 300 miljoner kronor i fjol. Det ökade räntenettot från dessa tillgångar svarar för 85 procent av förbättringen av Swedbanks samlade räntenetto, jämfört med tredje kvartalet i fjol.

”Om man vill kan man se detta som en subvention eller en ersättning från staten och Riksbanken för att de är ”snälla” och agerar mellanhand när Riksbanken ska utföra det de kallar för penningpolitik. Eller, de gör inte detta för att de ska vara snälla, utan detta är en post i deras balansräkning som de inte har någon kontroll över.”

För Handelsbanken har denna omsvängning varit ännu mera betydelsefull. Räntenettot  på ”utlåningen” till Riksbanken och andra centralbanker (samt även den mindre posten ut- och inlåning till kreditinstitut som de också lägger in) var 2,2 miljarder kronor högre under tredjekvartalet i år jämfört med samma period i fjol. Det kan jämföras med hela förbättringen av Handelsbankens räntenetto på knappt 2 miljarder kronor.

Om man vill kan man se detta som en subvention eller en ersättning från staten och Riksbanken för att de är ”snälla” och agerar mellanhand när Riksbanken ska utföra det de kallar för penningpolitik. Eller, de gör inte detta för att de ska vara snälla, utan detta är en post i deras balansräkning som de inte har någon kontroll över. Det brukar heta att ”bankerna parkerar sitt ”sparandeöverskott” hos Riksbanken”, men detta är helt fel. Bankernas fordringar hos Riksbanken är nämligen något som helt och hållet kopplar till Riksbankens manövrar och inget som vare sig bankerna eller dess kunder kan påverka.
Det finns egentligen inget ”sparandeöverskott” hos allmänheten. Bankernas fordringar på Riksbanken uppstår när den senare köper värdepapper på marknaden. Riksbanken ”betalar” för detta genom att bankerna får en fordran på Riksbanken. Denna fordran, centralbankernas skuld, brukar kallas ”reserver”.  Bankerna betalar, som mellanhand, de som har sålt värdepapper med sina egna korta skulder. Det vi kallar inlåning. Det är så Riksbanken och andra centralbanker agerar för att öka likviditeten” i ekonomin. Bankernas övriga inlåning, runt 3 400 miljarder, har de skapat de själva genom att ge ut lån.

Riksbanken och andra centralbanker har under de senaste åren, i synnerhet under pandemin, köpt upp en stor mängd sådana värdepapper.  Svenska Riksbanken har nu 1 153 miljoner kronor i utestående skulder till det svenska banksystemet, varav hälften är ”emitterade skuldcertifikat” och den andra hälften är den så kallade ”inlåningsfaciliteten”. Räntan på skuldcertifikaten uppgår idag till 1,01 procent, medan räntan på inlåningsfaciliteten uppgår till 1,86 procent.

I Riksbankens balansräkning matchas det av svenska värdepapper på 832 miljarder kronor, och utländska värdepapper, som ingår i den så kallade valutareserven. Merparten av detta är svenska statsobligationer, men de har även köpt bankernas säkerställda obligationer och en mindre mängd andra företagsobligationer. Man kan på goda grunder anta att räntan på dessa tillgångar numera understiger Riksbankens finansieringskostnader. Om Riksbanken vore en ”vinstmaximerande” bank så är ju räntehöjningarna en variant på den klassiska banken Ebberöds  affärsmodell, där inlåningsräntan är högre än intjäningen på tillgångarna. Nu är Riksbanken ingen affärsdrivande verksamhet utan satt att bedriva penningpolitik med målet att nå en inflation på 2 procent.

Men bankernas koppling till centralbankerna visar ju också på att de är ”politiska djur” som blir instrument när denna penningpolitik ska bedrivas. Och nu får de bra betalt för detta. På årsbasis motsvarar de hittills genomförda räntehöjningarna ökade räntebetalningar från Riksbanken till bankerna på 16,5 miljarder kronor. Med de förväntade räntehöjningarna nu i november så lär Riksbankens utgiftsräntor öka ytterligare, liksom bankernas intjäning på dessa fordringar. Hur mycket de kommer att tjäna, netto, på detta avgörs inte minst av hur de lyckas streta emot i höjningarna av sina egna inlåningsräntor.