Per Lindvall: Frågan är hur höga räntor som vår ekonomi tål

Inflationen börjar alltmer likna utbredningen av en invasiv art. Tänk jättebalasaminen, som inte skulle växa här uppe i det frugala norr, utan skulle hålla sig till sitt tropiska ursprung i Burmas djungler. För även om den svenska inflationen sjönk lite under juli, från 8,5 procent i juni till 8,0 procent, till följd av att energipriserna gått ner något, så har prisökningarna börjat sprida sig allt mer längs ekonomins övriga vägkanter, och då framför allt vad gäller matpriserna.

Och då ska det sägas att energiprisernas tillbakagång, framför allt vad gäller elen, är från extrema höjder jämfört med de prognoser som Svenska Kraftnät och andra gjorde för drygt ett år sedan. Då var den allmänna bilden att de svenska elpriserna under sommaren skulle ”hovra” strax över nollstrecket på grund av det stora svenska elöverskottet, framför allt när det blåser och vår stora installerade effekt av vindkraft trycker in el i systemet. Den prognosen har nu bara gällt för våra två mest nordliga elområden. I de två sydligaste elområdena så har de mycket höga kontinentala elpriserna ”runnit” in, trots en mycket stor export. (Och pengarna har runnit in hos Svenska Kraftnät som en slags oavsiktlig beskattning)

Och tittar vi framåt så är både energi- och livsmedelsprisernas utveckling stora orosmoln, i synnerhet för det kommande halvåret, men kanske även framöver. Det mest uppenbara är att Europa löper en stor risk för mycket höga elpriser och ren elbrist så fort kylan kommer, till följd av Rysslands strypta gasexport.

De flesta råvarupriser, som olja och vete, har visserligen fallit tillbaka något från de extrema topparna strax innan sommaren. Det gäller i synnerhet vete där priserna nu är i nivå med var de låg när Ryssland påbörjade sin invasion av Ukraina, men de ligger ändå klart högre än vad de låg för ett år sedan och i synnerhet var de låg före pandemin. Oljepriset är dubbelt så högt som för ett år sedan. Det gäller även baslivsmedel som kaffe, sojabönor och apelsinjuice. Vete och havre ligger 60-70 procent högre än för ett år sedan. De höga olje- och gaspriserna driver i sin tur upp kostnaderna för jordbruksproduktionen, främst diesel och konstgödsel, där producenterna är tvungna att kompensera sig för att överleva. Lägger vi på torkan i Europa, och därmed klart lägre skördar än normalt, så finns det anledning till oro.

Credit Suisse uppmärksammade ekonom Zoltan Pozsar argumenterar: We are witnessing the birth of a new world monetary order (credit-suisse.com) för att vi nu upplever ett paradigmskifte, där vårt beroende av basråvaror och den växande brist på dessa kommer att få stor påverkan på den globala ekonomin, och då inte minst det dollarcentrerade monetära systemet.

Pozcars tes är att råvarubristen gör att råvaror kommer att få allt större betydelse som finansiella säkerheter (collateral) och därmed utgöra basen i det nya Bretton Woods III som han ser växa fram. I princip är det en återgång till guldmyntfoten som rådde före 1971 när USA:s president Nixon bröt dollarns koppling till guld, men där en portfölj av råvaror utgör basen i stället för guld. Med dollarns frikoppling från guldet fick vi det system vi har idag, där pengar genereras internt av centralbanker med sina reserver och banker som skapar inlåning genom att ge ut lån. På ekonomispråk handlar det om att vi, enligt Pozscar, går från ett system av ”inside money” tillbaka till ett system med ”outside money”, där det är råvarornas relativa knapphet som är värdeankaret. För länder som håller kvar vid ”inside money” så riskerar inflationen att bli endemisk.

Pozsars teser kan te sig vildvuxna, men det ligger något i resonemangen. Man kan sätta ljus på det genom att se på det svenska monetära systemet. Våra betalningsmedel, inlåning i banksystemet, backas till 97 procent upp av bankernas lån till allmänheten och då i huvudsak av bolån. De höga energi- och livsmedelspriserna, som är det som drivit inflationen, har ju inte på något sätt ökat låntagarnas betalningsförmåga för att klara de högre räntor som är det redskap som Riksbanken har för att mota inflationen. Förhållandet är ju det motsatta, kreditvärdigheten i vårt monetära system har ju egentligen gått ner med dessa prisökningar.

Att Riksbanken kommer att genomföra stora räntehöjningar i höst är otvetydigt. Många spekulerar att de redan i september kommer att följa Federal Reserves rekordhöga höjning på 0,75 procent. Och med sin direkta effekt på bolånetagarna, där de flesta har kort räntebindning, så kommer bolånetagarnas hushållsekonomi och därmed den allmänna ekonomin att ta stryk. Men det är inte säkert att högre räntor kommer att mota den råvaruprisbaserade inflationen.

Frågan är bara hur höga räntor som vår ekonomi tål. Vi har ju de senaste tjugo åren haft en skulddriven ekonomi, där de nominella skulderna och därmed penningmängden har vuxit mycket snabbare än den underliggande ekonomiska aktiviteten. Priset för detta är att räntekänsligheten i hela ekonomin har ökat och därmed tåligheten för exogena chocker, som de skenande råvarupriserna.

Att vi har det monetära system vi har gör också att utsagan att de stora negativa realräntorna är ett sätt att ”bestraffa” sparare som helt missriktat. Skulle Riksbanken höja räntan för att nå neutrala realräntor så skulle det slå undan benen på hela vårt kreditsystem, som numera är uppbyggt runt bolån. Brakar ena sidan av balansräkningen så tar även den andra stryk. Det är ett axiom, tyvärr.