För att en blomma ska växa och så småningom slå ut krävs att förutsättningarna är de rätta. Jordmån, sol och lagom mycket vatten att dricka. Och för att vanliga gröna växter ska fortsätta vara gröna och glada krävs precis samma behandling. Hemma hos morsan är alla krukor fulla av gröna lyckliga saker, hemma hos mig ser det ut som nån lagt ut tång för att torka i fönstren. En fotbollsförening kan utan problem jämföras med en organism.

Det är nämligen så att miljön betyder otroligt mycket för att nå framgång. Visst behövs bra, talangfulla spelare för att kunna skapa ett slagkraftigt kollektiv men det är omöjligt för små spirande bollirare att nå någonstans utan att de ges de rätta livsbetingelserna. Därför är Djurgården bäst i Sverige i år.

De har en fungerande organisation, spelare som är införstådda med vad som krävs av dem och tränare som förstår att fotbollskunskaperna som lärs ut måste gå hand i hand med glädjen. Koncentration och avslappning i rätta doser. Djurgårdens chefsideologer, oavsett om de är tränare eller pengagubbar, har lyckats skapa en miljö där alla trivs. Den trivseln i kombination med spelarnas ”vinnarskallar” gör klubben till föregångare i Sverige. Dessutom lyckas man balansera sportsliga och ekonomiska resultat, vilket inte är alldeles enkelt i den nya fotbollsvärlden.

Motsatsen heter Malmö FF. Det gör ont i den del av mitt hjärta som är himmelsblå att se hur MFF kämpat för framgång i år och misslyckats kapitalt på alla fronter. För att dra blom-analogin ytterligare ett varv så krävs det mer än dyra inköpta exotiska växter för att anlägga en prunkande rabatt. Kanske borde Zlatan-pengarna (och Rosenberg-dito) investerats lite mer långsiktigt. Kanske borde man gjort en mer hållbar plan med mer strategisk utformning. Allt för att skapa den miljö som klubben och dess spelare behöver för att utvecklas.

Tränarens roll ska inte heller underskattas. I Kjell Jonevret har Djurgården hittat någon som vet att det viktigaste är inte hur många olika spelsystem man har i huvet utan vilken känsla man kan förmedla till spelarna. Alla lag har missnöjda lirare, bara elva stycken får vara med från start varje gång, men inte alla tränare kan motivera bänknötarna att kriga för att bli bättre och till sist ta en tröja i startelvan. Ett exempel är Daniel Sjölund som var på väg bort från föreningen men som övertalades att stanna och som var en av många tungor på vågen när silverpokalen till sist hamnade på Stockholms Stadion.

Ett annat är Alex Ferguson och Manchester Uniteds FA-cupfinal för ett antal år sedan. Båda mittbackarna var skadade inför finalen, in kommer David May som inte spelat en match i A-laget på hela säsongen och är bara sådär grymt bra. Jag förstod direkt att där har vi en förklaring till Fergusons exempellösa framgångar. Att kunna hålla en kille som May utanför laget hela året och ändå beredd när hans chans till sist dök upp. United vann naturligtvis matchen trots att laget var kraftigt brandskattat, liksom de vann det mesta under de där åren. För att man skapat en miljö som verkligen hjälpte spelarna att prestera.

Inget lag kan vinna jämt. Tack och lov. Men för att bygga ett lag som fungerar, även när spelare och tränare kommer och går, krävs eftertanke och strategi. Oavsett om man är Manchester United, Juventus, Djurgården eller BK Chanslösa i femman. En filosofi om hur man ungefär vill spela, vilka spelare man ungefär vill ha i laget och på vilket sätt laget ska ledas. Från bänken, från kansliet och från styrelserummet. Där har många svenska föreningar fortfarande mycket att lära.

Niclas Kindvall